vrijdag 21 december 2012

Cecilia : Haarlem 21-12-12


Så olika men ändå så lika,
som handens fem fingrar -
annorlunda men alla delar av samma enhet.

Dimman sveper in oss i magin denna dag.
Vi hälsar Solen och Venus välkomna i ottan,
någonstans i slöjan som omhöljer staden är de på väg upp.

Vi mediterar,
öppnar våra egna och varandras hjärtan.
Vi dansar, låter solen komma in
och sedan delar och välkomnar vi energin i tystnad,
i meditation,
i observation,
igen.

Gammal vänskap blir ny.

Ny vänskap känner av de uråldriga rötterna som förbinder oss
Nu,
Då,
Sedan,

För alltid.

Irja: Kringelglädje


Årets mörkaste dag är en dag med mycket ljus i.
Den här midvinterdagen har många fantiserat om, oroat sig för, förberett. De har väntat på det stora uppslukande mörkret, på ett slut. Och bredvid alla de som talar om ett slut finns de envisa, de som sprider ut sina viljor in i framtiden i hopp. De envisa med viljor sköna likt klättrande blomrankor, viljor fulla av längtan efter delad kärleksfull insikt. Jo, faktiskt, viljor som sträcker sig längre än längtan, viljor som utför, som delar med sig, modiga viljor.

Den här mörka midvinterdagen tar kringelkalendern slut, åtminstone för denna gång. Jag kan stå still och begrunda detta slut, sörja att jag inte dagligen får förnya min beundran av mina medkringlors kreativitet och modiga tankar. Istället för att göra så gör jag som kringlorna har lärt mig; jag gläds åt att så snart andan kommer på kunna läsa deras alster da capo, och jag är övertygad om att de kommer att visa mig nya vägar varje gång jag läser igen. (Och dessutom räknar jag ju förstås med många inspirerande kringelmöten med prat, mat, skratt och skrivande, tja, det hjälper gott mot melankoli, det!) 

När vi började kringelkalendern, gruvade jag mig över hur jag skulle klara av att skriva någonting varje dag, så som mina dagar ser ut nu för tiden. Var i hela friden skulle jag hitta tiden, mellan långa arbetsdagar, underbara små godispojkar att ta hand om, ett hus att sköta, och dessutom en hel jul att förbereda för första gången i mitt eget hem- med en hel familj som gäster? Och ärligen grubblade jag allra mest på, hur jag som är en sådan perfektionist skulle våga lämna ifrån mig någonting jag skrivit till alla att läsa utan att ha tid att redigera om tvåhundrasjuttiofem gånger per mening? För det finns alltid fel. Alltid.
Det märkvärdiga är att det gick. Och att det var roligt. Och att det var berikande. Berikande att sträcka mig längre än jag trodde jag orkade såhär mitt i vardagen, konstigt nog berikande att acceptera att jag skrivit lite snett ibland, berikande att få ta del, att vara en del av en process.

Och som det är när man upplever mycket, när man lär sig, när man öppnar en ny väg: December 2012 har för mig varit en lång och rik månad. Tiden har unnat mig sin fulla längd. 
Tack mina kringlor! Tack för att ni delar, tack för ert mod! En Synnerligen God jul tillönskar jag er!

Irja Liljeholm

Ann-Charlotte: Mandeln i gröten





Vi sitter runt bordet. Mormor, morfar, moster, morbror, min syter och jag.
Mamma kommer in i vardagsrummet bärandes på en stor gryta med tomtegröt.
Det vattnas i min mun.
Gröten slevas upp i de djupa tallrikarna dekorerade med julmotiv.
Jag ser hur det ryker, första skeden har redan landat i min mun. Jag känner smaken av risgryn, kanel och socker på tungan. 

Vi äter under glättig stämmning. Efter en stund hör jag hur morfar harklar sig. Han tittar pillimariskt men säger ingenting.
Jag är nu inne på min andra portion, letar efter mandeln. Alla förrutom min syster njuter av risgrynsgröten, hon äter hellre mandariner.
Så är grytan tom. Jag tittar en extra gång för säkerhets skull.
När jag tittar upp ifrån grytan ser jag morfar som sitter med mandeln mellan sina tänder. Du kan få min önskning säger han. Jag ler, vad jag önskar är en hemlighet, men jag önskar av hela mitt hjärta.. 

Camilla: Tid att älska


Nu är tiden av måsten och borden över. Skynda, pressa, passa in, göra färdigt, vara duktig, effektiv, vara lydig, vara tyst, sitta stilla, inte synas, inte stråla. Känselsprön som varit vända utåt mot tid och resultat vänds inåt, landar i ett mjukt varande. Inåt, där friskt vatten porlar. Inåt, mot den pyttelilla platsen i hjärtat där all hjälp finns att få. Där de som ständigt bär mig alltid finns.

Nu kommer tid för lek. För njutning. Att få vara sig själv, utan att tälja, böja, hacka, passa in. Att få måla med stora penseldrag, just de färger hjärtat ropar efter. Stora dukar, mycket skvitter, hög musik. Att låta ske. Bo i hjärtat. Andas djupt och gärna. Att minnas kärlek och glömma rädsla. Att öppna guldinslagna, bortglömda paket, så många! Det finns tid.

Tid att älska.

donderdag 20 december 2012

Cecilia : Välkommen





Det är här.
Det har börjat.

Mossan som omger trädens fötter är grönare än vad HD-tv’n kan göra den.

Du känner livet från varje träd, varje buske, varje fågel som kvittrande eller kraxande förkunnar att ”nu är det här”.

Inte bara naturen, även luften i staden, är stilla, tyst.
Väntande, varande, andandes.

Jordens hjärtslag blir ett med våra,
våran andningsrytm blir en med den svävande dimmans,
vingslag och hovslag blir ett med rytmen av våra hjärnvågor.

Solen som går upp imorgon är inte samma sol som går ned idag.

Ny Jord.
 
 
Cecilia Götherström

Irja: Julafton


Ruben och Nicholas plockar fram gitarrerna. De sjunger för sina nära, som de sjöng för varandra där uppe i stugan i norr, lindar in varandra och familjen i böljande, glittrande tonslingor. Anselma vilar i pappas och farbroderns röster, det här är hemma för henne, och samtidigt del av en barndom hon undkommit. Olivia värmer sig i sångerna, hon minns dem väl, hörde dem komma till under långa vackra obekymrade år, de föddes i lätthet och kärlek, kalvades fram under ystert vårbete, aldrig hade hon kunnat ana att det skulle gå så fel. Nicholas försvann för henne, han försvann för Ruben. Han valde bort dem utan att förstå vad han gjorde, kanske utan att vilja det. Det verkar som om han har vilja nu. Viljan tillbaka. Och hon vill, hon med. Vill ta risken. Selma håller farfar i handen, han blir lugn av det, sitter still, sluter ögonen, suckar till. Vera ser i smyg på klockan, det börjar snart närma sig. Hon smiter ut i köket och värmer på glöggen, eller glöggarna snarare, hon har flera sorter. Förstås. Ska det vara så ska det. Russin, nötter, nötknäckare, praliner, äpplen, mandariner, knäck och ischoklad. Vera är över 80 år gammal. Hon kan inte tro det själv. Vera är stark, seg, envis och varm. Hon är en matriark som inte tänker ge sig innan barnbarnsbarnen kommit och invigts. Det här är julen, som julen ska vara. Men där finns även påsk med påskhäxor och ägg och godis, där finns midsommar med sill och midsommarstång och dans, där finns kräftfester och surstömmingsflykt. Det är hennes höjdpunkter, sedan kan man säga vad man vill om traditioner. Hon älskar dem för att de är för familjen, de är fest att förbereda och längta till, att skämma bort varandra i och känna igen. Till och med Vilhelm är lugn, verkar veta, känna till. Där, där är det. Det bultar, slår, hamrar på dörren. Vad i hela??? Vera väntar i bakgrunden när Ruben går och öppnar, tätt följd av de andra. Vera fnissar. Det här vet de inte om. Det här är inte tradition, inte än. Det var det, för länge sedan, när Selma och hennes kusiner var små. Men nu? Men jo. Där kommer tomten. Och en lång och stark och ståtlig tomte är det. Förtjusningen är stor, de är alla barn igen. Och tomten läser verser och delar ut paket. Självklart har Vera en baktanke med denna tomte. En tomte som är barnbarn till grannarna och i lagom ålder och med mycket fördelaktigt yttre, utan det vita skägget då. Vera ser till att Selma följer tomten till dörren, och är förbjudet belåten när Selma tar en jacka på sig och går ut tillsammans med honom. En tomte som heter Jens. Perfekt. Och Vera blinkar till sin lilltös när denne kommer in trekvart senare med glitter inte bara i håret utan även i ögonen. En god jul. Ska det överdrivas, så ska det göras ordentligt… 

Irja Liljeholm

Ann-Charlotte: Jullov


Så var vi äntligen där. Julfesten i skolan. I morgon börjar mina barns jullov. En milstolpe för min dotter eftersom det är hennes första. Men vi tar inte bara ledigt ifrån skolan men ifrån, simlektioner, skridskolektioner och gymnastik. Ja, egentligen från vårt non stop liv / vardag. 


Ja efter i morgon tar vi till och med ledigt ifrån skrivkringlan, det känns lite sorgligt och vemodigt, det har varit väldigt givande på alla sätt och vis.

Jaha vad ska man planera då för dessa två veckors jullov, förrutom att det ska firas, jul och nyår? I år är jag så “illa” tvungen att ta det lugnt med planeringen. Det är liksom inget att välja på när man ser ut och känner sig som en blåval. Det är ingen ide´att ställa in oss på utflykter och aktiviteter, jag menar allt det där som man annars inte hinner med men tror att man kan proppa in på lovet.

Nej, detta lov ska vi öva oss i att inte göra någonting. Barnen får “tillåtelse” att vara  uttråkade, det är något som inte händer så ofta i vårt överaktiva samhälle där det finns två konstanta modus, on eller standby. Jag har bestämt att vi stänger av mobiler, ipads och tv och myser tillsammans. Kärlek och omtanke är ju faktiskt också en färskvara som man måste ta hand om och något som man faktiskt kan ägna ett helt jollov åt.

Camilla: Äntligen här




Djupt inifrån jordens dolda vattenfall
stiger hälsningen
som regn som faller uppåt

Älskade.
Du är här.
Som en strålande, rodnande brud
vid kärlekens altare.
Förväntansfull. Fast besluten.

Som den starkaste av alla,
den som håller sin nyfödda i famnen
trött men ljusare än någonsin
stolt
och ivrig att dela
både kärlek och ansvar
för det som kommer.

Som den gamla och kloka
genomskinlig
fylld av ljus
mitt emellan dimensioner.

Du är här.



Camilla Onell

woensdag 19 december 2012

Ann-Charlotte: Julbasar




Ding, dong, ding dong kyrkans klockor löd med sin djupaste basstämma. Stefan gick de sista metrarna mot ingången. De bastanta dörrarna stod vidöppna. De svarta loferserna kändes lite fuktiga, det var töväder i stan. Han torkade av skorna på den mörkgröna mattan och inväntade sina systrar som hoppandes och sjungandes gjorde entré strax efter honom.
Sist kom deras mor. Hon borstade av snön ifrån kappan, tog Stefans systrar i varsin hand och gick skyndsamt mot garderoben. Där hängde hon upp sin kappa prydligt, bytte stövlarna mot finskor tog sig en titt i spegeln och kammade till de ostyriga lockarna som alltid infann sig vid fuktigt väder. Stefan granskade hennes i smyg, hon var fortfarande vacker men de sista månadernas ovisshet hade satt sina spår i hennes ansikte. Hennes syster sjukdom tärde på henne mer än hon tillät sig att visa för sina barn.   

De gick in i den stora salen i samlad trupp. Klara och Maria var klädda i likadana klänningar. Stefan visste att det betydde mycket för deras mor att de var prydligt klädda. Just dessa klänningar hade hon själv sytt och Stefan tyckte egentligen att de var för pipinetta men det verkade inte bekomma hans systrar de minsta.

Salen var redan trivsamt fylld av mestadels äldre människor. Där var den där mannen med breda käkben och en frisyr som fick Stefan att tänka på seriefiguren Tintin. Så länge han kunde minnas hade denna man funnits i kyrkan på julbasaren, de nickade igenkännande mot varandra. Där var också Gunnborg en äldre rundlagd dam med breda svarta glasögon som ramade in hennes ansikte på ett nästan komiskt sätt. Hon satt till bords och sörplade kaffe tillsammans med en annan dam. Klara och Maria gick fram till deras bord och tog artigt i handen. Stefan såg att de utvisslade några ord och att Gunborg pekade mot köket. I samma stund som hans blick riktades mot köket kom deras moster Emmy ut ifrån köket bärandes på ett kakfat i ena handen och en kaffetermos i den andra. Stefan skyndade henne till mötes. Utan att fråga tog han kaffetermosen ur hennes hand och sen gav han henne en stor kram. Han såg hur sin mor omfamnade sin syster och sedan nästan obemärkt hoppade till. Stefan förstod att hon liksom han inte kunde ha undgått att känna Emmys knotiga axlar genom kläderna. Mor tog kakfatet och banade väg fram till ett tomt bord snett framför det svarta pianot med god utsikt över den lilla scenen. Emmy tittade först lite stött på dem men ganska snart utbyttes hennes blick i tacksamhet. 

Klara och Maria hade redan tagit en runda bland tomtar, marsipaner, stickat och virkat, bland leksaker och hantverk ifrån fjärran länder. Nu kom dom och satte sig vid vårt bord. Mor knaprade redan på en tunn ljusbrun pepparkaka i form av en stjärna. Hemmabakade gissade Stefan. Att Emmy hade tagit sig mödan att baka även i år var både imponerande och dumdristigt. Klara och Maria högg in på varsin dammsugare. Emmy log mot dem och förkunnade hur mycket det betydde för henne att de var samlade här allihopa. Sen fiskade hon upp några mynt ur förklädet som hon drog utanpå den smaragdgröna klänningen och gav till Klara och Maria. De bägge flickorna neg och tackade och så var de borta. Stefan gissade att de gått till ett av tombolaborden. Han visste att de var lika trollbundna av den gröna trumman som han varit i deras ålder. Han sökte med blicken och fann Klara som stående på tå stack in handen i luckan och fick tag i en lott. 
Sorlet i salen tilltog samtidigt som han iaktog några barns som lekte kurragömma bakom granen.

Raspet av en mikrofon hördes ifrån scenen och där stod Bertil som skulle kunna spela tomte utan mask. Han välkommnade alla, berättade att barnfilm visades i lilla salen klockan 3 och passade på att öppna försäljningen av årorna. Ett annat kärt minne för Stefan. Årorna var också en form av lotteri, där fyra nummer stod skrivna på en fint snidad träskiva. När Bertil kom förbi deras bord passade Stefan på att köpa tre åror. Vinsterna stod redan uppradade på ett långbord för den första dragningen och bestod av en julkorg full med läckerheter, en pasta servis och en gammaldags sjuarmad silverljusstake. 

Emmy hade förflyttat sig tillbaka till köket. Stefan kunde se hennes profil genom serveringsluckan. Hon stod och småpratade med en asiatisk dam. Stefan kom ihåg att Emmy berättat om ett kinesiskt par, politiska flyktingar som kyrkan hjälpt att få tak över huvudet. Detta var Emmys allt. Kyrkan, samhörigheten, människorna här. Mor hade berättat att dom var strängt uppfostrade och att hans mormor och morfar varit starkt troende, något som gått i arv till Emmy. Hennes liv var genomsyrat av en drift att hjälpa andra, själv kunde hon inte göra en myra förnär. Stefan såg hur Emmy sippade på en ramlösa genom ett sugrör. Såg hur hon förde upp handen emot hjässan och kliade sig på pannan. Peruken hon bar halkade lite på sniskan och hon skyndade sig att rätta till den.

I det ögonblicket slog det honom med full kraft, vetskapen av att detta var Emmys sista jul. 
Med tårar i ögonen vända han sig mot sin mor. Utan att uttalla orden tog han hennes händer. Hon rörde mjukt vid hans kind och han såg att hon också grät. Någonstans i bakgrunden spelade pianot O helga natt.

Camilla: Tant Julia


December är för mig alltid att släppa taget. Då står jag stilla vid det år som gått, skickar en tanke och en bön till de som har delat min resa och tillåter mig själv att vila i allt som är. December 2012 ännu mer bokavslut, jag lämnar saker och människor bakom mig, drömmar och rädslor. Dörrar öppnas och dörras stängs.

Bland de många minnen och människor som strömmar upp från hjärtetrakten till medvetandets ljusa rum för att jag ska kunna vinka, säga hej och sedan släppa upp mot himlen som en ljusballong, finns det några som kräver lite mer tid och en extra kram. En av dem är tant Julia.

Tant Julia som bodde på första våningen i det hyreshus på Kronoparken i Umeå där jag bodde under mina första år. Hon var min bästis när jag var fem år gammal. Tant Julia satt i rullstol, pratade med finsk brytning och sträckte alltid fram en mintgrön plastkorg med godis när man kom. (De människor jag tyckte bäst om när jag var liten var för det mesta de man fick godis av. Ungefär som nu.) Det var alltid roligt eller spännande hos henne. Vi sjöng och spelade in samtal och låtar på kassettband. Jag hittade på egna låtar till henne, där föddes klassiker som ”Örhängen hänger i julgranen” och ”Oxen och flickan”. Hon hade någon stor sorg vill jag minnas, jag tror att hon hade förlorat ett barn men hon pratade inte mycket om det och det mesta var bara en känsla. Men framförallt hade hon mycket skratt och bus i sina gnistrande ögon.

Ibland blev hon mer allvarlig och berättade märkvärdiga saker. Som att hon hade varit med om bombanfall under kriget och försökt springa ut till dass mitt under bombning. Plötsligt var det som om hennes fötter hade vuxit fast i gräset och hon kunde inte ta ett enda steg till. Fastfrusen där hon stod, såg hon hur dasset hon var på väg till exploderade. Efter det kunde hon röra sig igen och lyckades ta sig in i huset och söka skydd.

En annan gång flera år senare skulle hon ut och åka båt med sin man och deras son. Hon drömde natten innan att det kom en stor färja som varken såg eller hörde dem i deras lilla eka. Tack vare att hon hade tagit med sig ett munspel kunde hon göra sig hörd och stoppa färjan innan de blev rammade. Dagen efter tog hon med sig sitt munspel på båtturen och precis det hon hade drömt om hände.

Tant Julia hade bonader på väggen som föreställde vackra orientaliska kvinnor och det luktade alltid lite instängt och dammigt. Hon var fantastisk. Hon måste ha varit över åttio år. Hon gav med mig nånting som har stannat i hjärtat i alla år.

Vänskap bortom tid och rum. Ljus, kärlek och bus.


Camilla Onell

Irja: Julmiddag


Sylta, skinka, smör, senap, sill... Rotsakslåda, rödbetssallad, revbensspjäll och rimmad lax. Knäckebröd, korv, kavring, köttbullar. Granen blinkar kulörta rytmer men Sinatra har fått volymen sänkt, på golvet ligger julebocken dold under alla paket som inte var avtalade. Stearinljus sprider mildhet i kupor och stakar, i ljuskronor och på fat. Elden brinner stadigt, bevakas stolt av Ruben. Vid hans sida Emma, hans fru, och deras vuxna barn, de har äntligen kommit. I köket trängs de nyanlända barnens partner med övriga familjen, vad kan göras, åh så gott, vilket jobb, och titta här, jag tog med en paté, jag har lagt in lite sill, jag kunde inte låta bli att köpa med mig den här osten…! Vera ber Olivia hämta musten och mumman i källaren, Olivia tågar iväg på sitt uppdrag och Vera ger Nicholas en bestämd knuff och begär såsom bara hon kan begära av honom: ”Si så. Gå. Du också.”  Olivia i trappan ner i källaren, en ensam glödlampa i taket, källarsvalkan kommer henne till mötes, bullret från pannrummet, steg bakom henne. Nere är det mörkt, hon trevar efter lampknappen, kan inte se den, den ensamma glödlampan är inte stark nog.
”Var är du? Vänta, jag ska tända…” Nicholas trevar i halvmörkret, får hennes hår i handen. De stannar. De stillnar. De står en stund inuti 'jag vet inte, jag saknar dig, jag saknar henne.' Saknar henne, deras lillflicka som försvunnit. Saknar varandra, tappade bort. Och Nicholas släpper inte hennes hår, hennes huvud, perfekt rundat ner mot nacken. När hon vänder sig om håller han om, drar in doft och vill hela. Hela sig, henne, Selma, hela flickan som försvann långt bort. Det finns en kyss där, i källaren. En som kanske är smärtsam, kanske desperat. Kanske är den ljuv, smäktande. Kanske är den vilsam, ett hemma. Vad den än är, så är den deras. Julmusten och mumman står till slut på bordet, men det dröjer. Det dröjer och pakethögen intar mytiska former. Vera kan inte låta bli att undra hur hög pakettraven ska bli när nästa generation gör sitt intåg, när de små barnen kommer till dem. För hon vet att de kommer, om några jular är de här. Hon bara vet. 

Irja Liljeholm

Cecilia: Jul




En tyst, mjuk vind smeker min kind,
lätta fjädrar rör vid min näsa.
Rummet fylls av glitter,
av stjärnljus,
av fnitter och skratt.
Av glädje.
 
 
Hjärtat simmar i ett hav av skimrande mareld,
omgivet av värme,
av trygghet,
av igenkännande.
 
 
Julens Ängel är här.
 
 
Du ser henne i grannens kottar och barr.
Hennes glädje,
hennes glans,
sprids med varje juleljus.
 
 
Hon har kommit för att ledsaga,
för att ta oss över tröskeln.
 
 
Öppna ditt hjärta,
le, stråla.
Känn hennes hand i din.
 
 
Gå.




dinsdag 18 december 2012

Ann-Charlotte: Floating



Jag behöver fly julstressen och alla påklistrade måsten.
Vart kan jag få tag i biljetten till Thailand?

Jag gör en resa i tankens värld, - jag doppar tån i vattnet som är precis
lagom varmt och inbjudande. Jag hukar mig, mjukt, salt vatten masserar mina fötter. 
Min kropp låter sig sakta dala ned tills den är täckt av omtänksamt vatten. 
Jag behöver släppa kontrollen och rensa tankarna.

Locket till floatingtanken stängs och jag befinner mig  i fullkomlig stillhet.
Det är mörkt, utan att var obehagligt. Jag sluter mina ögon och upplever hur mitt hår sprids ut likt en lotusblommas blad. Lukten av enbär och lavendel når mina näsborrar jag förnimmar en saknad av något som jag inte ens visste fattades mig. En tyngd lyfts från mina axlar och jag öppnar mina handflator samtidigt som mina armar långsamt flyter ut åt sidorna. 

Jag blir varse hur mina bröst till hälften är täckta av vatten och till hälften befinner sig ovanför vattnet. Jag stannar upp i tanken en bråkdels sekund sen förflyttar jag min uppmärksamhet till en punkt mellan mitt bröstben och navel. Jag andas in långsamt och njutningsfullt som att jag vill ta vara på varje gnutta av energi som letar sig fram till min kropps mittpunkt. Trots att jag blundar ser jag den solgula energin på min näthinna. 

Trevande, försiktigt hör jag genom vattendränkta öron det brusande ljudet av ett vattenfall och någonstans i rymden omkring mig kan jag skönja fågelkvitter.

Jag tilllåter bäckenet att slappna av, låter mina höfter falla ut åt sidan, känner hur benen säras lätt ifrån varandra. Jag andas återigen djupt, långsamt och medvetet. Mina stortår guppar lätt upphöjda ur vattnet. Det är som att hela jag blir längre, starkare men på samma gång totalt avslappnad.

Julaftons förmiddag


Alla är samlade utom två. De två som alltid saknas, förutom det robusta sällskap, Rubens familj, som väntas till kvällen. De två som saknas pratar man inte om, för man är rädd att göra De som Älskar Mest ledsna. Olivia och Vera pysslar i köket, de lägger upp kakor och bullar och fyller små knapriga marängskal med grädde och sylt. De gör det långsamt och förtroligt glädjerikt, de har längtat efter varandra och döljer det inte. Kaffet puttrar väldoftande arom, Anselma dukar omsorgsfullt och lite darrigt med kaffekoppar och fat, de fina, de riktigt tunna som man kan se rakt igenom. Nicholas var tvungen att kolla en sak i bilen, Ruben lägger upp vedklabbar i spisen efter konstens alla regler. Vilhelm prasslar med tidningen, harklar sig, säger jaha. Han imiterar sig själv, den han var, han gör det alldeles förträffligt. Nicholas kommer in med kyla och smussel. Vera bär in assietter, hon ser på granen med ett leende, stannar. De andra följer hennes blick, ser de också. De vrider på sig, sneglar. Ja, jo. De skulle ju inte ha några paket i år. Så var kommer alla de vackra hemligheterna som ligger under graden bredvid bocken ifrån? Nicholas är den enda som inte sneglar, han ser ner i koppen och är nöjd. Det känns gott i dem alla, belåtet. Olivia bär in kakfatet, det är en överdrift och en tradition, de dras till bordet, även Vilhelm, de bänkar sig. Komplimangerna flödar, det sörplas och smulas, trugas och resigneras, ja, bara en till, jag kan ju inte låta bli att smaka den också…!
”Jamen då så” säger Vilhelm, han klappar Olivia på armen, ”Ska du inte ta en till kaka, Nilla? De här är goda, ser du, mamma din har bakat, si ta en till!” De blir tysta, Olivia är inte Nilla om än lika blond som Nilla var. Nilla som inte är. Som inte varit på länge, som Selma aldrig träffat, så länge. ”Vera, sockerärten min, ska du inte hjälpa tösen?” Vera sträcker på sig, lugn när hon säger:
”Ja, Nilla älskade kakor. Hon kunde baka som de bästa. Hon skulle ha tyckt om att få vara med oss nu.” Vilhelm är belåten, och de andra blir lugna. ”Jag är bättre på det nu. Så att ni vet. Vilhelm har inte glömt henne, eller er, ni finns i hans hjärta. Han har bara trasslat till tiden ser ni. Eller hur, Ville? Och det är en tröst, får jag säga. Gör inte som jag gjorde. Våga prata. Så länge ni kan, kan ni försöka det?” Ruben sträcker sig över bordet och pussar sin mammas kind, Nicholas lägger en arm om hennes axel, Anselma kan inte se på sin mamma och Olivia biter läppen.
”Och nu får du berätta om Japan, Selma! Var det inte hemskt dyrt?” De byter ämne och delar historier och resor och skratt. Efter en timmas kakfrossande hjälps de åt att städa undan, och sjunker sedan ner i fåtöljer, soffor och på mattor för att läsa, skriva, spela kort, vila. Olivia ser på granen. Högen med paket har växt. Hon ler belåtet, de som aldrig ska ha paket i den här familjen, som det alltid varit, ett påbud hon alltid ignorerat. 

Irja Liljeholm

Cecilia: Flyt




Du måste ha tillit” sa den lille siberiske shamanen till mig och såg mig i ögonen.
”När du fokuserar på resultatet, på vad du vill ska ske, då pushar du energin.
Be om vad du önskar, sätt en intention och låt det vara. Ha tillit.”

Det var en vecka sedan.

Och jag har haft tillit sedan dess. Visst har det rörts till kraftigt, och tvekats på många ställen, men så fort jag stannar till och ”har tillit” blir det ordgrannt lättare, som om luften runt mig blir tunnare och mjukare, och sen lägger sig vågorna och tsunamierna igen.

Tillit.

Dagen efter satt jag och pratade via Skype med en otroligt inspirerande och likatänkande tjej uppe i Jämtland, och vi ska jobba ihop.

Tillit.

10 minuter efter det Skypesamtalet fick jag ett mail från yoga studion där jag jobbade, vilket resulterade i att jag från och med nästa vecka är arbetslös.

Tsunami!

Tillit.

Deltidsjobbet jag sökt för att äntligen kunna gå på bio och köpa lite dyrare tandkräm emellanåt, det gick till någon annan.

Panik!

Tillit.

Sedan dess har jag träffat andra kollegor för samarbete inom den snaraste framtiden, har det dykt upp två nya kunder för kostrådgivningen, ringde någon som är intresserad av PT yoga i hennes egen Pilates studio, blev jag erbjuden en ny lektion i en annan studio, hittade jag en lokal för kurserna och workshopena jag vill ge under våren.

Tillit.

Varje minut i mitt liv har jag något att vara tacksam för.

Tillit.


Cecilia Götherström

Camilla: Ett skepp kommer lastat



Eleverna frågar om jag också tror att världen kommer att gå under på fredag. De rabblar oändliga fakta som de har läst om det här. Den ena animerade youtube-filmen efter den andra visar kometer som spränger vår vackra planet, vatten som stiger och dränker allt liv, jordskorpan som öppnar sig som ett lejongap och slukar oss alla. “Vad tror du själv, Ilyasse?”, frågar jag en av killarna. “Typ…ingenting.” Svarar Ilyasse. Fast jag fortfarande kan se bilderna från alla filmer bränna hans näthinnor.

“Nej, jag tror inte att världen går under på fredag. Men jag tror att vi går igenom stora förändringar, det tror jag. Det kan hända att vi kommer att känna av de förändringarna ännu mer än vi redan har gjort, i form av system som slutar fungera, el som faller ut, väderkatastrofer, valutor som kraschar. Men vad som är viktigare för mig, är det här…om det nu är så att vi står inför stora förändringar…hur skulle du själv vilja att de förändringarna ser ut? Om du fick vara med och önska det du helst skulle vilja förändra här på jorden, vad skulle det vara?”

Vi leder varandra in i ett samtal där vi rör vid det vi älskar, det som gör oss glada och tacksamma. Ett samtal där vi själva är del av det som händer. Inte uppskrämda offer som tittar på någon annans animerade mardröm.

”Ta hand om din trädgård”, sa Voltaire. Det betyder för mig: Ta hand om ditt hjärta. Ta hand om dit skapande. Den plats där du får dela glädjefyllt, ödmjukt, heligt skapande tillsammans med Gud. När ditt hjärta och skölj det varsamt med tårar när det behövs. Plantera skönhet och hopp. Gläd dig åt frön som blir spröda strån och sedan glänsande frukter.

I samtal med dessa tonåringar som jag delar de flesta av mina dagar med, finns inte plats för Voltaire. Det blir mer en version av ”Ett skepp kommer lastat”. Vi leker med tankar, önskningar och drömmar. Vi skapar, för en del av den förändring som klär sig i stora härliga och förskräckliga vågor, sker just
här.


Camilla Onell

foto: www.innersplendor.com