Ann-Charlotte: Balans

Zoe stod i början av livet, tog dom första trevande stegen på livets lina.
Trippade egentligen utan att titta sig om, sträckte ut armarna rakt ut i luften, 
andades in långsamt men ljudlöst. Hennes blick var riktad framåt.

Så tvekade hon en tusendels sekund, tog ett halvt kliv bakåt samtidigt som hon 
kände vinden som rufsade om hennes hår.
Någonstans djupt inom sig såg hon för sitt inre en ljus låga. Det var ett vitt stearin 
ljus vars låga flammade med ett varmt välkommnande och hjärtligt budskap -
det var som om hennes förfäders historia fanns gömd inom henne som ett vackert
smyckeskrin.

När hon kände och upplevde dess varma kraft och inre styrka, spred sig ett leende 
på hennes läppar och hon kände livet som strömmade genom hennes kropp -
hoppet och en inre balans fick henne att gå framåt.

Linan under hennes fötter gungade men hon var inte rädd. Linan var gjord av ett
tunt brunt rep som spänts upp mellan två stora gamla ekar. 

Camilla: Balans

Jag har alltid trott att det som finns i alltings mitt, det som föder oss, när oss, den kärna vi alla delar - är ljus. Att det är en låga av ljus som brinner mitt i själen av allt liv.

Nu vet jag att det som ÄR i alltets mitt, det som föder oss, platsen där Gudomligheten bor - är mörker. Inte mörkt som i frånvaro av ljus och kärlek, utan mörkt som i en livmoder. Ett heligt mörker som föder ljus.

Där i mörkret av alltings obegränsade möjligheter, finner jag balans. Eller rättare sagt, den finner mig. Balansen som inte infinner sig hur många tankar som än tänks, listor som skrivs och ord som sägs, finner mig genom genom inandning och utandning.

Den rinner in genom alla hål i mitt hjärta. Diskuterar inte, argumenterar aldrig. Bara finner mig och håller mig i ett mörker
fyllt av ljus.

Irja: Balans

Cirkusprinsessan:

Det finns de som tar en "balansdag".
Jag har aldrig riktigt förstått det. Själv balanserar jag varje dag på den spända linan i min cirkus.
Rädd att falla är jag inte. Jag sitter fast i ett snöre, detta är en cirkus med säkerhetsåtgärder!
Det har hänt att jag snubblar, publiken ropar ohhhhhhh! i förskräckt hänryckning, för det är nog det de vill, massan. Att se den som vågar balansera snubbla och helst falla. Det blir liksom så tråkigt annars, så förutsägbart. Eller är jag elak nu?
Det sägs att man ska älska publiken. Jag som är född inför deras oho- anden och aha- anden behöver dem men.... där tar det slut. Om de inte betalar för att se mig trotsa deras längtan efter katastrof, visserligen med säkerhetslina men ändå, har jag ingenting.

Så vad är min balans?
Ett yttre fängelse, en konstart.
Jag övar varje vaken timme. Om jag inte övar blir jag sämre, det är inte så att jag stagnerar.
Och det är väl ingen balans, är det? Det låter mer som en ekonomisk princip, typ "att stå still är att gå baklänges". En yuppieterm. Så nej, jag letar vidare, var finns den, min balans? I örat sägs det...
I själen? I självet? Att veta att jag har en uppgift och att acceptera den. Omfamna den. Att lägga svart bredvid vitt i symmetri?

Min balans är att gå på en lina, spänd av mina cirkuskollegor, kontrollerad av mig. Jag bestämmer där.
Min balans är att klättra högt, högre, och fästa säkerhetslinan.
Eller inte.

Ibland låter jag bli att sätta fast mig i linan, det är en hemlighet.
Och det är först då jag känner livet. Min balans är kontrasten mellan fara och skicklighet.
Det är där jag befinner mig, cirkusartist som jag är.
Fara och skicklighet.

Inte i säkerhet och vila.

Irja Liljeholm

Irja: Min nya jord

Visionär fullkomlighet i något som blir ett drömlandskap.

En vilja att vara i harmoni med livet, där de där taggarna som sticker utåt inåt inte behövs. Att acceptera utan liknöjdhet, en regnbåge utan början eller slut men fylld av galaxens färger.
Och den där gnagande känslan av att konkretisera, det där vardagliga där vi frågar vad jobbar du med, vad ska vi äta till middag, vad vill vi ha för tavla att hänga på väggen där? Det som är möte med grannarna, kollegorna, expediten i affären med tavlor för alla smaker.

Att de två världarna blir ett. Att jag kan hitta dit och kan förena dem. Utan taggar, utan kompromisser. Men si där kommer det svåra: utan konflikter. I accepterande av olikheter och skilda verkligheter. Att stå för det egna flödet utan att ändå riktigt behöva aktivt stå för det. Eftersom jag helst vill att det bara ska vara där, självklart och lätt och inte kämpande energetiskt. Vishet, mjukhet, kärlek, förening. Glädje och innerlighet. Allt det som faktiskt finns och kan vara men som är så svårt att hålla öppet när jag tillåter mina och andras taggar att tugga in och trycka hål.

Irja Liljeholm