Ann-Charlotte: Resan (18)

„Jag är ärad över att du berättar detta dyrbara för mig men varför just jag, jag förstår inte”?

„Du är den som jag har väntat på, jag visste att du skulle komma, vi behöver varandra det är slöjorna som viskar i berget.”

Jag ser hur flickan slappnar av, hur axlarna sänks, hör hur hennes andetag mjuknar, ser hur hennes anletsdrag slätas ut som i ett brett penseldrag. Hon är så vacker, så ärlig, så sårbar där hon sitter. Vi iakttar varandra en stund i tystnad. 

„Tack”, säger jag och mitt hjärta sjunger av tacksamhet.

„Tack, se till att ni når toppen innan det mörknar, jag väntar på er här”. Hennes ögon blänker som av stänk av tårar. Hon tar min hand, räcker mig brevet, sluter mina fingrar om det.

Jag, Maura en kvinna, han, Harm en man, vi bär vårt barn mot framtiden, vi går tillsammans, våra steg i harmoni. Ödets väg, bergets stig slingrar sig brant uppför, vi skalar av det ruttna, de skrumpna de torra lagren som vi använt som våra sköldar, blottar det egna, det unika, det fina och vackra inom oss.

Sista branten innan trappstegen som leder mot kupolen. Jag halkar nästan av utmattning. Harms fångar upp mig, omsluter mig i sin trygga famn.  

„Harm, på sista tiden har jag ofta varit rädd, känt mig vilsen, känt mig som den lilla flicka jag var en gång i tiden. Jag har tvivlat, undrat, frågat mig själv hur jag ska kunna ta hand om vårt barn, hur jag ska veta vad som är rätt och vad som är fel. Jag har famlat i mörkret. Jag har överväldigats av en brännande känsla, känslan av att vara bortvald, askan har alltid funnits där, har alltid legat och pyrt. När jag var liten brukade jag fantisera, måla, rita fina och ibland fula historier om varför jag lämnades bort. Idag har min perception förändrats, min budbärare har noggrant ställt in skärpan. Idag har jag lärt mig att acceptera mina känslor som de är.” 

„Maura, min älskade, jag tror att nycklarna som leder oss till framtiden alltid funnits inom oss, vi är en del av våra förfäders val och synder på samma gång som vi är fria att välja riktning.”

Jag nickar i samstämning. 

Sittandes på trappan vecklar jag ut brevet. Det är en blyertsteckning som föreställer en flicka. Flickans ansikte korsas av ett födelsemärke. Här på denna plats, i detta nu korsar döden födelsen, de vidrör varandra en kort stund sedan väljer de att fortsätta åt var sitt håll. 

Cecilia/ Nisse och jag

 

 

Nisse och jag stod vid krönet av “Uppförsbacken”. Där, rakt nedanför oss, låg Nisse-stugan där Gertrud just nu kokade julbrygd, där Loke och Tindra precis borstade snön av näbbstövlarna efter att ha varit ute i stallet och matat hästarna, julbocken, grisarna och sparvarna.

 

”Yohohoooo!” tjoade Nisse och skuttade över den lilla snövallen som bildats av vinden på krönet med skidorna. ”Sisten nere får mocka hos grisarna!”

 

Jag slängde mig framåt, nerför ”Uppförsbacken” för att hinna ikapp och köra om Nisse och hans vippande luva. Den sista metern var vi lika och vi landade båda två med dunder och brak vid ladugårdsväggen eftersom ingen av oss hade lärt sig hur man bromsade eller stoppade med längdskidorna.

Återigen kluckade och guppade skrattet i skogen. Nisse tog en näve glitter ur fickan och kastade upp det i den klara luften.

 

”Tack för denhär resan Nisse!” Jag kramade om min lilla gamla vän.

 

Dörren till Nisse-stugan var öppen. Gertrud stod i dörren med två krus julbrygd i vardera handen, Loke och Tindra med gröttallrikar i sina.

 

”Stina, kom med in och ät lite innan du skidar hem till härden din”, hörde jag Gertrud säga. ”Barnen och jag har redan ätit och nu är det dags att vänta på sista lasten till julbockarna som kommer med alverna och älvorna ikväll.”

 

”Jättetack och jättegärna underbara Gertrud”, sa jag och hukade mig för att ta mig in i Nisse-stugan och ta plats vid bordet, på golvet.

 

Doften av tallbarr, kryddnejlika, kanel, lingon, kardemumma, hjortron och plitteplott med en nypa silver magi fyllde rummet.

Det var som om jag satt mitt i hjärtebonaden med denna Nisse-familj.

 

Loke täljde på en trä-häst och Tindra trädde halsband av smultron infrusna i kåda vid den öppna spisen.

 

”Så, Stina”, sa Nisse, ”När du sitter hemma vid härden med de nära och kära på Önskedagen och hör tre små sprätt mot fönsterrutan då vet du att jag och Munster – julbocken vår – placerat askarna i eran säck på farstubron. För de andra närvarande är det kanske deras första, andra, tredje, tjugusjuttionde gåva. Du har den Sista Gåvan och nu är det din tur att dela med dem som kommer på din stig.”

 

”Men Nisse, det låter ju som ett avsked”. Jag kände hur det stockade sig i halsen.

 

”E du galen Stina?” brast han ut och i samma ögoblick tog Tindra och Loke vardera en av mina händer. ” Aldrig i livet! Har du en gång mött en Nisse och fått ta del av hela hans värld, då finns de i ditt liv för gott! Vi ses på torsdag igen!”

Cecilia Götherström, 21 december 2013

Irja: Bortbytingen (21)

Pojken rasar ner på knä, skakar. Fukten han svettats fram fryser fast och tynger ner honom. Han saknar hopp och knän kan inte bära utan hopp. Armarna hänger, stavarna ligger utfläkta. Han ser upp i det svarta alltet och saknar mamma. 

Då tänds himlavalvet.

Det dansar av guld och sammetsregn och rödkraft där uppe. Där sjungs arior och kanon och visor. Det luktar fyrverkerier och popcorn och rökelse. Ja, himlavalvet får nattliv och lyser upp, det fäller färgvågor över snön. Förblindar och bländar och är detta det sista den seende ska se i sina dagar? Han lossar på skärpet och plockar loss granruskan. Han drar in dess doft. Tre gånger. Trösterikt, visserligen, men han behöver starkare magi än det här för att komma hem. Ögonen tåras, mamma! Då känner han värmen av en mjuk fuktig nos mot kinden. Pojken ser rakt in i de gula, lysande ögonen hos en stor gråsvart hund. Den klipper med öronen mot honom, slickar ivrigt och välmenande hans kind, viftar med svansen, skuttar baklänges, kom nu, kom med.

Så då gör han det. Han följer efter hunden. Den springer före, stannar och viftar, väntar in honom. Tack vare den himmelska symfonin kan han se snölandskapet framför sig. De närmar sig en dunge, hunden springer in i den, pojken förlorar honom ur sikte. Efter lite tvekan tränger sig även pojken in mellan sly och buskar, rispar kind och stöter iskall barhand. På andra sidan dungen en kulle. En kulle och nedanför den ljus. En stuga i ljus, en ladugård i mörker men med viftande tomteluvor.

Pojken drar häftigt efter andan, det liknar en snyftning. Han kramar hunden, hårt. Och kastar sig nerför backen, mot stugan. Mot värmen. Kärleken.

Vargen nickar mot sina bundsförvanter som firar seger inne i ladan, innan han försvinner upp mot vargakullen igen. Ikväll ska här ylas i norrsken.

Det är knappt den seende kan ta av sig skidorna, knappt benen bär honom upp för trappan. Han öppnar dörren och trillar in i farstun. Sedan blir det svart.

Han vaknar av att mormors telefon ringer. Han ligger nedbäddad i sängen, det är julafton och han är varm och mjuk och lugn, och alldeles vansinnigt hungrig. Det luktar gott. En välbekant doft. Vad är det som doftar? Han öppnar ögonen. Ser rakt in i liten systers klarblå blick. Hon är tillbaka. Han lyckades! Det är en sällhet att känna sådan kärlek och tacksamhet som han känner i denna stund. Sådan ödmjukhet. Mjukt lägger han handen mot hennes silkeshår.

”En dag ska jag berätta för dig vad du har varit med om, och allt det innan du ens var dygnet gammal..!” Hon suckar belåtet, smackar pratsugna läppar.

Och plötsligt vet han vad det luktar. Det luktar hemma!

I samma stund hörs en välbekant bilmotor brumma ute på tunet. Pojken hinner ut på trappan samtidigt som pappa kliver upp för första trappsteget. Den seende flyger in i trygga armar.

Äntligen hemma! 

Irja Liljeholm 

Camilla: I Mermelindas kök (27)

”Som du vet var jag adopterad och har bara haft Elin som familj.”

Stavros nickade och blängde på Matti som satt och strålade med hela sin långa gestalt på den skrangliga köksstolen. Helvete också, skulle de gifta sig? Hur länge hade det här pågått? Marken försvann under fötterna på honom och han var tvungen att koncentrera sig på kaffet för att inte tappa fattningen.

”Vad jag inte visste…var att jag har en bror. En bror som i många år rest jorden runt som sjöman och som för en tid sedan samlade mod för att söka upp mig. Fast när han sedan kom hit, till restaurangen, blev allt för mycket och han bestämde sig för att skynda sig iväg. Men då kom du och trodde att han kommit för kvällsjobbet.”

Nu tog Matti själv till orda.

”Jag ville inte berätta vad jag heter, var förvirrad och ville egentligen bara fly. Jag hade drömt om ögonblicket i så många år. Sedan jag var tio år gammal. Ute på sjön kallades jag alltid matrosen, senare blev det Matti. Men jag heter egentligen Simon. Jag är Mermelindas storebror.”

En kompakt tystnad lade sig i köket, bara sjudandet från spisen hördes. Stavros var så lättad, så lycklig för att Mermelinda inte än var förlorad, att han blinkade bort tårar som Mermelinda och Simon trodde berodde på deras återförening. Hans Mermelinda kunde fortfarande bli hans. Det var en bror som hade dykt upp, inte en älskare.

Mermelinda lade handen på hans arm. ”Vi är också tagna. Det finns fortfarande så mycket att prata om och upptäcka.”

Stavros tittade på hennes rödmålade läppar, hennes stora, runda, mjuka kropp och ögonen som kunde se rakt igenom en. I Simons ansikte såg han nu liknelsen han inte hade kunnat sätta fingret på. Herregud. Vilken historia. Dessutom fick han nu en chans att göra någonting åt sin hemliga kärlek för henne.

De skulle skratta åt det i många år efteråt, att den första fråga Stavros ställde till Simon var denna:

”Varför en elefant? Varför skickade du en elefant till henne?”

Simon tittade upp, förvånad över språnget, hade förväntat sig kronologiska frågor om föräldrar, minnen, efternamn. Mermelinda såg lika förvånad ut, hade inte ens tänkt tanken.

”När jag var femton och började läka ihop så smått efter allt som hänt, jobbade jag hela tiden med en sjöman som visste allt om djur. Han berättade om elefanternas minnen och deras otroliga familjeband. De minns familjemedlemmar, kärlekar, goda vänner eller fiender, även om de inte har sett dem på många många år. Jag brukade tänka på det här ofta och hoppades, så innerligt, att Mermelinda också skulle kunna minnas mig på något sätt. Jag hoppades att jag fanns inpackad någonstans inom henne och att hon skulle kunna känna igen mig när hon såg mig. Vansinnigt förstås. När jag sedan var i Indien och vänner berättade om Ganesha, Ganapati, elefantguden som står för en ny början, var jag tvungen att ta med mig statyn till henne.

Schalottenlök puttrade i olivolja, saffran, ingefära. Bredvid spisen låg tärnad pumpa och kanelstänger som strax skulle brynas i julkryddningen. Stora, rostfärgade ungsformar stod uppradade längs kaklet. Mermelinda såg färska blommor i färgade glas vid stenelefanten. Stavros måste ha satt ner dem när hon var borta.

Om en stund var hon tvungen att sätta igång med en miljon praktiska göromål för helgens gäster. Men just nu, i just det här ögonblicket på ett kallt kakelgolv i ett pyttelitet kök, med en bror och en vän inom räckhåll, en vacker stenelefant som tronade i hörnet, gammelmödrar som viskade och skrockade och en varm slinga av Elinkärlek som höll ihop allting, var allt väl.

Allt var väl.

Ann-Charlotte: Resan (17)

Vi lämnar tältet, hemmet, livet bakom oss och beger oss mot berget Hor. Eftermiddagssolen känns behaglig, våra magar är fyllda och våra sinnen stillade, som lugnet före stormen.

Abraham och Adar har valt att stanna kvar i dalen. Ödets väg slingrar sig brant uppför, jag upplever återigen hur mina trumhinnor reagerar på det tilltagande trycket, denna gång dock mindre angenämt. Framför oss som vår alldeles egna ledstjärna flickan med den gula sjalen. I handen håller hon ett brev. Mina frågor upprepar sig, vart är hon på väg, vem är mottagaren av hennes brev? 

Jag kan se den vita kupolen, den ståtar alldeles ensam uppe på toppen. Det verkar inte alls bekomma flickan att det är brant. Hon går med bestämda steg. Vänder sig om emellanåt, väntar tålmodigt in oss. 

Ödets väg slingrar sig brant uppför, skalar av de ruttna, de skrumpna de torra lagren som vi använt som våra sköldar, blottar det egna, det unika, det fina och vackra inom oss.

Flickan saktar plötsligt av på stegen, verkar tveka. Jag ser en trädörr insprängd i berget. Dörrens övre del är rundad, trät är skrovligt, gammalt, nött. Nyckelhålet gapar hemlighetsfullt emot oss.  

Hon böjer på huvudet, lirkar av bandet, runt hennes hals hänger nyckeln. 

Låset kärvar, hon tar sats och knuffar upp dörren. I dörröppningen vänder hon sig om mot mig.

„Var försiktig, akta den höga tröskeln, var varsam om barnet”. Jag förundras, jag snubblar nästan av pur förvåning. Hur kan hon veta, det syns ju knappast? Hur kunde Abraham veta?

Hon sätter sig tungt, dimper ner på en pinnstol med en suck. En solstrimla studsar på hennes ansikte. Det är så uppenbart, ärret, så tydligt att det inte finns några omvägar. Jag vågar mig på att fråga „hur har du fått det där?”Jag visar. „Det har jag haft hela livet, det är ett slags födelsemärke, det är en del av mig, en del av henne ”. Det sista nästan viskar hon. „Vem är hon”? Frågan väller fram i mig och jag hinner inte stoppa den. Hennes kropp gör motstånd, spjärnar emot, hon sätter hälarna hårt i marken, greppar med krampaktiga fingrar, likt klor om stolssitsen. Jag hade kunnat bita mig i tungan.

„Odeda, hon är mitt barn, mitt hjärtebarn.” Flickan har bytt ställning, håller hårt om sin egen midja, sjalen glider ner på marken, hennes mörka hårsvall vidrör hennes spinkiga axlar. Hon gör ett ljud som om hon fuktar sina läppar. 

„Odeda, hon var min, jag var moder precis som du, jag var förväntansfull och sårbar, så som du.  

„Vart är hon nu, din dotter?” 

„ Om jag visste det.” Hon tittar långt bortom sig, vänder blicken inåt. 

„Hon är i främmande land”.

„Vad hände?”

„ Odeda föddes en decembernatt inte långt ifrån denna plats. Hon kom till världen utan ord, utan skrik. Hon var så vacker, luktade så gott. Bara några dagar gammal kunde hon sträcka på sig som en banan, naveln som högsta punkt och kroppen vriden, hennes fingrar ville inte gripa, ville inte greppa. Hennes hud var len, hennes ögon glada, hon var en guda gåva. Odeda drack nästan inget, hennes mun kunde inte hålla fast mitt bröst längre än någon minut, jag visste att det inte stämde, det var något som var fel. Hon kunde inte leva här med oss, ett folk som ständigt flyttar omkring, hon kunde inte växa upp här i öknen, vart skulle hon få vård?”

Jag darrade som ett asplöv inombords, instinktivt lade jag min hand om flickan, gav henne kraft att fortsätta. 

„När Odeda var tre veckor lindade jag in henne i ett lakan och gick upp med henne hit. Den store, ja det är så de kallar honom, mannen som vaktar här. Han som kommer hit emellanåt för att vårda graven på bergets topp, han som pratar med turisterna, han är inte som oss. Den store såg till att hon blev omhändertagen av en västerländsk man och kvinna.”

”Vad hemskt det måste varit för dig, vilken olidlig smärta att behöva ta ett sådant val”.

”Jag valde för henne skull, hon kommer alltid att vara min. Smärtan finns där varje dag, jag accepterar den så tung och ful som den är. Så ofta som jag bara kan kommer jag hit, sitter jag här, känner mig nära henne. Runt denna tidpunkt i december står vårt tält alltid nära bergets fot, andra månader går jag omvägar tillsammans med fåren för att komma hit. Jag vet inte vart hon är eller vilka som har tagit hand om henne. Jag har aldrig hört hennes röst, vet inte om hon föredrar sött eller surt, vet inte vad som får henne att skratta eller gråta. Jag känner henne inte på det sättet. Om hon kommer tillbaka för att leta efter mig kommer vi känna igen varandra på genom födelsemärket som vi bägge bär.”

Irja: Bortbytingen (20)

Kanske tar han i lite för mycket.

Kanske var kraften han kände Näckens och inte den egna.

För solen börjar kasta skuggor. Allt längre skuggor. Och hans pinnande ben och stakande armar tappar sammanhanget.

Nu är trollstenen nära. Han kan känna lukten av den. Fotsvett, unken andedräkt och pölsa. Det knyter sig när han tänker på att Lillasyster är hos trollet. Sikten blir sämre, han stakar framåt, uppåt går det, rädslan ger sig tillkänna. Mandeln snurrar runt i vanten, skaver lite. Han tar i allt han orkar, ändå svider kylan mer än ansträngningen värmer. Kylan tilltar alltefter som det gråblå slukar mer ljus, det gråblå som skvallrar skymning. Han huttrar, biter ihop, ryser, fryser. Skidställ men bara pyjamas inunder. Snöflingorna ändrar konsistens, gaddarna fryser hårda och hala, föret ändras. Han glider bakåt på varje tag när han måste uppåt. Han måste hinna fram. Bara måste. Flytande över hjortronfältet väntar älvdimman, hon stiger upp ur sankmarken och böljar runt inför den seendes ankomst. Pojken kommer, och hon lägger sig till rätta runt honom. Hon slår en sköld och omhuldar honom, håller undan kyla och masserar små mjölksyrade muskler, hon blåser till och med in fuktigt grepp, en sorts älva- valla, under skidorna. Den seende slutar huttra, får in mjukhet i rörelserna igen och det går plötsligt lättare att staka sig uppåt, han fryser inte längre. Men det fortsätter att skymma. Och nu dalar solen och blir skuggorna längre i ett tempo som kan mäta sig med tyngdlagens.

Och där är det.

Trollet.

Stenen.

En stor grå bumling. Den seende ser att det andas. Det är sådant man måste vara seende för att kunna uppmärksamma.

Modet finns i hjärtat och pojken tar av sig skidorna, sticker ner dem i snön. Mandeln i vanten. Och skymningen gör sig redo, hon börjar lägga sin filt tillrätta över världen, mörkret närmar sig. Den seende börjar gå. Baklänges. Och han sjunger så vackert han bara kan, om trollmor, o aj aj aj aj Buff. Ett varv. Två varv. Tre varv. Nästan mörkt när han kommit sista varvet runt. Han skyndar sig ner på huk, gräver med ursinnig snabbhet genom snön, ner mot marken. Stenhårda marken. Han river och drar, får loss en tova, en jordkocka sitter fastfrusen i den. Av med vanten. Han ger mandeln en puss, och lägger ner den under trollbaken. Han rusar mot skidorna, kan knappt se dem längre, det är mörkt nu. Marken skakar när trollet vaknar. Och iväg far den seende. Inte se bakåt. Inte se bakåt. Inte se bakåt, vad du än gör. Han glider på hal snö, halkar glider flåsar sladdar bort, undan.

Det är mörkt nu. Alldeles mörkt. Han är nära att krocka med en vänlig ensambjörk. Hon flagar och tar gärna emot sällskap men ger inga svar. Så vad gör han nu? Hur ska han hitta hem? Det här hade han inte tänkt på. Dessutom har han inte den blekaste aning om magin fungerade. Pojken tappar all ork, men dessvärre också all rädsla. Han står bara där och uppgivenhetens bläckfläck rinner över. Han hänger på stavarna och står stilla. Han är förlorad.

Handen värker av köld. Han glömde vanten vid trollets bädd.

Han tycker sig höra mamma gråta hans namn.

Irja Liljeholm 

Cecilia / Den Sista Gåvan, med Nisse

Vi gled nästan ljudlöst fram genom det mjuka täcket av snökristaller.

Jag hörde skidtagen, Nisses lite snabbare än mina, vargarnas tassar och andedräkt.

Det var tyst men vi kommunicerade ändå – vi andades samma luft, doftade samma språk. Vi var en och samma tanke. Bonaden mellan våra hjärtan broderades och vävdes ut. Det som börjat hos Stor-Mor spred sig ändlöst och självklart.

En lite kulle dök upp framför oss.

”Det blir till att staka extra för att ta sig upp”, tänkte jag.

Men nej, två av vargtottarna puttade på mina skidor och den tredje puffade Nisse i baken tills vi nått upp på krönet.

Framför oss öppnade sig ett fält mellan granarna, som världens största jätte-glänta.

I bakgrunden, mot bergstopparna, var solen på väg ned och aftonstjärnan sjöng sin strof.

Glans spreds över skymningen och en vit slöja täckte den tidiga kvällshimlen.

Jätte-gläntan var kantad, omringad, av de största tallar och de längsta granar jag någonsin varit med om. Jag kände hur gamla och visa de var.

Wilhelm och Kajsa flyttade sig lite och placerade sig så att jag satt mellan Wilhelms stora varg-fram-tassar med benen dinglande över krönet och Nisse vilade på skidorna bredvid Kajsa, som satt sig ner.

Den vita slöjan kom närmare.

Det var som om den hade en lång svans som svepte över den allt klarare stjärnhimlen.

”Mamma, mamma! Kolla,kolla, kolla!” Vargtotten som hette Vi hoppade upp och ned.

”Sssccchhh, min lille lintott. Känn efter istället för att använda ord”, viskade Kajsa och sände kärleksstrålar ur sina gula varg-ögon till sin son.

Lille Vi satte sig hos sina två bröder i hålet i snön de grävt lite längre ner ,framför oss. Sex par klarblå ögon blev allt större när de beskådade skådespelet.

Där ute, mitt i jätte-gläntan, låg stora gråstenar spridda som om en jätte hade spelat puttekula . Ur dalen mellan de två bergstopparna kom en flock med säkert 1000 vita och grå vargar. Magisk musik plingade och strålade ur den vita slöjan. Tre stora vargar klev upp på gråstenarna och började yla de mest underbara toner jag någonsin hört.

”Ooo, heeeelga natt...” – de andra 997 vargarna stämde in.

Guldglitter svepte ner ur slöjan som nu var jättenära och hängde över gråstenarna.

Stor-Mor! Slöjan var ingen slöja, det var Stor-Mor med hennes mjuka långa drak-svans!

Silvertrådar spreds från Stor-Mor, från alla tusen vargarna. Jag kände något varmt i bröstet , så tittade ned och såg silvetrådar spridas från mitt eget hjärtecentrum mot vargarnas, mot Stor-Mors trådar.

Det kom strålar och glittrande trådar ur skogsbrynet, hela vägen runt jätte-gläntan.

Jag såg Bertil med sina glänsande själaportar bland hundratals mer brunbjörnar, Pe och Ragnar tillsammans med både fjäll och skogsrävar, ekorrar, domherrar, koltrasterna, Algot med Wilma, tvillingarna och alla skogens älgar, järvar, ugglor, renar, myskoxar, örnar....

Ur skogsbrynet klev, flög, hoppade, stigade oc h lufsade otaliga mer Konungar och Drottningar från Riket.

Silvertrådarna blandades med guld, lyste upp hela jätte-gläntan med mer strålande än ordet självt kan beskriva.

”Titta”, viskade Wilhelm och pekade in i mängden av skir och överväldigande glans med sin ena tass.

Det var en bonad!

Det vackraste mönstret formades till rytmen av tonerna från vargsången. Det var sol, måne, skapelse, födelse, död, glädje, sorg, årstider och årtusenden i ett. I mitten av bonaden fanns en cirkel formad av tacksamhet och en krona av sammanflätade grenar svävade ovanför.

”Önskekronan”, viskade Nisse. ”För Önskedagen”.

Jag väntade, tyst, på fortsättningen som jag kände var på väg.

”På önskedagen delar vi våran tacksamhet för allt vi har och allt vi delar med varandra, tacksamheten för bonaden som förbinder oss och förgyller våra liv, för våra tre vise män. Vi önskar från våra hjärtan att alla silver-trådar är starka, att alla guldtrådar är hela, att ingen känner sig ensam.

När vi är där, som de Konungar och Drottningar vi alla är, mitt i Tacksamheten – då är den Sista Gåvan vår.

Det är det som är den Sista Gåvan.

Den liksom ger sig själv!”

Nisse kliade sig under luvan. Jag lyfte upp min korta hjärtevän och gav honom en riktig björnkram.

”God Önsketid” skaldade Bertil ur björnskogen.

Camilla: I Mermelindas kök (26)

Stavros var tidig, åkte till restaurangen redan vid tolv-tiden för att kolla förråden och baka mer bröd. När han försökte låsa upp dörren märkte han till sin förvåning att dörren redan var öppen. Hade Malin glömt att låsa igår?

Han stängde den tunga dörren och lyssnade intensivt i halvmörkret. Från köket hörde han slammer och låga röster. Han kisade när han gick mot köket för att inte gå in i bord och stolar. Köksdörren stod på glänt och dofter av ingefära, saffran och schalottenlök  nådde honom. Försiktigt öppnade han köksdörren och fick se Mermelinda och Matti vid spisen.

”Jag tyckte du sa måndag?”

Han var förvånad över svartsjukan som brände i maggropen när han såg de två tillsammans. Det här var Mermelindas kök. Bara han själv brukade få dela det med henne. Och varför var Matti här, han var ju sjuk?

Mermelinda hade sitt blommiga förkläde på sig, Matti stod tafatt bredvid henne men en lycklig glans i ögonen. Det irriterade Stavros gränslöst.

”Stavros. Vad bra att du är tidig. Vi måste prata.” Hon satte ner tre stolar vid arbetsbänken och hällde upp espresso till alla tre utan att fråga. Han ville egentligen säga att han inte ville ha hennes jävla kaffe, han gillade inte alls hur det här såg ut. Plötsligt slog det honom att han egentligen vetat länge att han älskade henne. Men han hade inte gjort någonting åt det. Och nu var det för sent.

Han satte sig stelt och tog motvilligt emot espressokoppen.

”Jag vet inte riktigt var jag ska börja.” Mermelinda sneglade snabbt på Matti och spände sedan ögonen in Stavros och harklade sig.

Irja: Bortbytingen (19)

Mjölksyra i armar, gummi i knäna. Den seende stakar på och jagas framåt av solen som var gång han ser efter verkar ha sjunkit ytterligare en bit. Det är det där Om, som han inte vågar tänka. Om han kommer för sent, eller Om han inte hittar… Eller Om han sjunger fel. Och det allra värsta. Tänk Om det är förgäves? Det svider i ögonen. Han hör bäcken sjunga. Den porlar melodier, han stannar till, lyssnar. Lätta som droppar faller tonerna över honom, absorberas de av det som är han, uppfylls han av dem. Den där kraftlösa hopplösheten, det där tvivlet. Just det förlorar sin obestämda utflytande konsistens och tar istället en bestämd form och blir till bastoner, till stock och sten, till en dunkande rytm som håller ihop de porlande dropparna och ger dem stomme. En bäck. Han når fram till bäcken som aldrig kan stelna. Genomskinlig och tung, genomtränglig och svårtolkad. Brusande men ändå kluckande. Vis men trots det våldsam. Naken, och med vågat skum.

Och där står Näcken. Han ser på pojken, drar ett långsamt tag med stråken och stannar. Han lyfter stråken och bäcken studsar ännu oförtrutligt mellan stenar och bankar, men nu ljudlöst. Näcken blinkar samförstånd, en spjuver, han blinkar till häpen seende, lägger stråken till strängarna och bäcken brusar. Näckens fot stampar och stråkarmen drar igång ett staccato av sällan skådad precision. Fingrar flyger över strängar, gnuggar toner tvingar dem flyttar dem förför dem dominerar dem lyfter dem älskar dem. De enda som fortsätter sin normala bana inför detta mirakel är bäcken, och solen. Allt annat vibrerar fram ny egenfärg, fladdrar tongångar av mjukaste bomull, blåser rytm i vasstrån, torkar salta lenmjuka tårar, stampar fram melodiska lavar, jonglerar spinnande fruktbara frön. Solen sjunker där på himlavalvet. Den seende stampar fot, svänger stavar, gör lappkast och gungar kropp. Och Näcken. Han skrattar, men lyfter till slut stråken.

Han lyfter stråken och ler. Lägger den till strängarna igen och talar: So- la fa-la! Och han lyfter stråken, pekar mot horisonten, avvaktar. Släpper pojken loss.

Och den seende skidar. Han stakar skidar rusar. Han färdas rytmiskt över fälten, kraftfull och synkroniserad, han dansar till musiken.

Han bränner sitt bränsle, stock och sten.
Han bränner sitt bränsle. 

Stock och sten finns kvar. 

Irja Liljeholm

Ann-Charlotte: Resan (16)

En mager man som suttit lite avsides, gömd i tältets skugga, tar sats, stödjer sig på sin käpp och reser sig långsamt i sin fulla längd. Käppen blir liggande på marken, hans sandaler uuuuu ett hasande ljud när han förflyttar sig riktning den öppna elden. I sävlig takt slevar han upp ur den rykande grytan. De rikligt fyllda skålarna bjuder han åt oss med största vördnad. Pitabröd, mint the och hummus trollas fram och förgyller vår måltid.

Grytan smakar ljuvligt. Abraham och Nadar njuter av fulla munnar. De barn som är stora nog att krypa eller gå sitter eller ligger huller om buller runt omkring oss. Kvinnans berättelse trollbinder oss allihopa, hennes knotiga händer, fårade och formade av hårt arbete, väder och vind vilar knäppta i hennes knä.

„  Den äldre brodern, folkets präst, mannen som fått talets gåva, fader åt fyra söner hade dessutom en syster. Hon var gudomligt vacker en eftervärldens budbärare. Framtiden skulle rispa sina ärr i hennes hud, skulle straffa henne för hennes val att bistå sin broder och präst i svåra tider.

För den som bryter sina löften finns ingen väg tillbaka, eller? Tillit kan försätta berg men när tilliten dör kan den dra fram som en ond virvelvind och rasera allt som står i dess väg. Vandrande genom samma öken som när oss och våra barn, som bildar vårt hem, förrådde han sin bror, sitt folk. Hans misströstan kostade honom livet. Hans grav byggdes på toppen av berget Hor.Hans kvarlevor, hans ande är närvarande i detta här och nu. Denna dal, var vi befinner oss är bergets rötter. Bergets rötter sträcker sig åt öster, åt väster åt söder, åt norr. En del av vår luft andas hans andetag. Berget vi ser är berget som begravde hans synder.”

Jag är hänförd, många motstridiga känslor tumlar förbi i mitt inre. Flickan som vi mötte med alla fåren har återvänt. Hon lutar sig mot kvinnan vars berättelse har tystnat. Kvinnans fingertoppar följer varsamt linjerna av ett stort ärr i flickans ansikte.

Cecilia / Nästan, med Nisse

“Glooooooooria”, började kören av vättar att sjunga i grov baryton. Féerna följde i en silkeslen sopran lite ovanför.

”Gloooooooria”, stämde alt-nissorna in.

”Var hälsad Wilhem”. Änglarna fladdrade över till den stora gråvita vargen och kramade om honom. Det såg ut som om han helt plötsligt hade ett halsband av änglar prydande sin starka nacke och hals, med en berlock av silverstjärnor.

Mellan hans tassar rullade tre små vargtottar fram, nysande, fnysande och fnittrande så som bara små vargar kan.

De vände sig om alla fyra, Wilhelm och småtottarna.

Ännu en varg klev fram ur snö och glitteryran, majestätisk , som om hon flöt ovanför det vita täcket. Det var svårt att skönja var den kristallklädda marken tog slut och vargens väsen började.

Nisse sprätte upp i luften som om han hade studsbollar under fötterna.

”Kajsaaaaaa!” han sprang åt hennes håll, snubblade och föll på näsan mellan hennes framtassar som nu vilade i snötäcket. Hon böjde på sitt stora, burriga huvud och puttade mjukt på honom med nosen tills han stod upp igen.

”Var hälsad älskade Nisse. Vi kommer för att leda dig att dela den Sista Gåvan med människan.”

”Den Sista Gåvan? Det låte ju nästan farligt”, sa jag.

”Det är allt annat än farligt”, en av vargtottarna som satt på min vänstra fot tog till orda. ”Den brukade heta ”den Sista Hemligheten” på den tiden när hemligheter fortfarande var magiska och goda. Men sedan människorna börjat använda ordet i ett annat sammanhang kallas den för  ”den Sista Gåvan”.

”Tack, lille Vise”, sa jag och undrade inom mig vad som mer skulle komma från dessa tre lurviga, busiga, galna, varma och fnuffiga vargtottar. ”Vad heter ni förresten?”

Plutten framför mig svarade ” Du, Ni och Vi”.

”Vilka konstiga namn”, sa jag.

”Eller inte”, sa Nisse. ” Du, Ni och Vi är ”Alla” när du kastar in dig själv – ”Jag”, menar jag då”. Han rynkade ihop pannan så som han alltid gjorde innan skrattet kluckade och bubblade ut. ” Nu blev du allt förbryllad Stina! Bra så! Då kan inget bli konstigare när vi reser vidare.”

Jag skrattade instämmande med.

Loke, Tindra och Gertrud kom med våra skidor och Luciabandet som nu var loss-nystat från skidorna.

De band det om Nisses och min mijda, och sedan om Wilhelms axlar och bröst.

Det var dags för oss att skida ut i den vida skogen med vargarna mot den Sista Gåvan.

Camilla: I Mermelindas kök (25)

Älskade barn. Det här är brevet som du kanske aldrig får.

Jag mötte din pappa när jag var tjugosex år. Jag var äldre än honom men fortfarande vild och tunnhudad. Han hade ett magnetfält omkring sig. Någonting obevekligt som rörde mig djupare än någonsin tidigare. Jag föll.

Jag väntade på honom, längtade, älskade. Han var ljuvlig, sprudlande, glupsk på kärlek. Vi brann och lekte. Jag kände mig fri och älskad.

Sedan föll jag på riktigt. Snubblade, hamnade snett i mig själv. Väntade på honom, för mycket. Jag ville ha, längtade, väntade, hoppades. Han blev kall och elak. Lekte med mig, spelade spel, blottade ömma punkter och slog till. Med ord. Till sist, en gång, med näven.

Jag lämnade honom men skämdes över hur långt förnedringen gått och över det faktum att jag fortfarande längtade efter honom. Skämdes inför mig själv. Det tog tid innan jag hade hittat tillbaka till min egen kärna. Sakta men säkert, mer och mer för varje dag, landade jag mitt i mig själv igen, i den där pyttelilla punkten i hjärtat där jag är i kontakt med alltet.

Jag höll avstånd och träffade honom aldrig mer.

Så ingrep den Stora Modern och skickade mig att hjälpa hans nya kvinna. Jag visste vem hon var, hade hört. Visste att hon var skör och mådde illa vid tanken att min egen skörhet hade gjort mig sårbar inför honom. Men hon, Linn, din mamma, hjälpte mig långt mer än jag hjälpte henne. Genom henne kunde jag älska och vårda det som var trasigt. Jag såg skönhet i hennes brustenhet och fick hjälp att omfamna min egen.

Sedan kom du till mig. Den dagen kom oändligt många mönster – vackra, fula, starka, skeva, täta och glesa – samman till en enda spindelväv. En liten gyllene spindel kröp över vårt möte där i skogen, när jag förstod att jag skulle få dela mitt liv med dig. Omkring oss två vävdes nya starka mönster som flätade ihop de andra delarna för alltid.

Du gör mitt liv så ljust. Så ljust att ljuset spills tillbaka i tiden och förändrar den väv som vävdes för länge sedan också. I mitt första möte med din pappa ser jag nu en gnista av den kärlek som skulle förändra mitt liv. Du.

Jag är alltid hos dig

och jag bär dig, för alltid,

i mitt hjärta.

Elin