zaterdag 30 maart 2013

Cecilia : Djupa Vatten





Djupa vatten, mörka världar,
ovetandet simmar i djupet...
Eller är det undermedvetandet?
Allra längst ner, på det allra djupaste stället, där finns egentligen vetandet.

Vetandet som breder ut sig som sammet – djup, mjuk, mörk, med gnistrande diamanter, reflekterande stjärnljuset tusentals mil ovan.
Eller är det verkligen så långt borta?

Är det kanske så att den djupa stjärnhimlen och den sammetsbeklädda havsbotten reflekterar varandra?
Precis som du, jag, skeenden reflekterar varandra i denna dans som vi kallar livet?

När vi låter oss sjunka med, in i, dansen, ner i de djupa vattnen, förbi vågorna, krusningarna på ytan , ner igenom ytströmmarna dalandes vidare i underströmmarna, observerandes allt som ligger där och flyter, det som ibland förs med upp till ytan i ett ögonblick – observerandes det utan att dras med i varken denna underström eller ytströmmen - , långsamt, sakta och mjukt sjunkandes ner till den sammetsprydda stilla botten av oceanen. När vi medvetet låter oss föras dit ser vi hela universum reflekteras tillbaka.
Eller är havsbottnen, en reflektion av universum?

Vem är vem?

woensdag 20 maart 2013

Camilla: Ett rikare varande

Kan man liksom försiktigt kliva in i ett större omfång av ens varande, talanger, ens själ, ungefär som man kliver i vattnet en långgrund strand innan vattnet har hunnit bli riktigt sommarvarmt?

Med förtroende och bestämdhet men lugnt och stegvis? Plötsligt plocka upp mer färghinkar till ens aura...

Börja operera utifrån ens djupare stämma. Vad skulle det betyda då?

Fortfarande bergstoppar av görande och kreativ frenesi. Vila när det behövs, utan ursäkter. Att jobbar med färre barn men gå djupare i det vi gör. Att skriva och hitta fler skrivfamiljer och glada läsare att dela med. Framtida vänner i stället för förflutna vänner på fejan som har placerat mina alster under "weird hippie stuff" på hyllan.

Rikare. Är rik redan tycker jag, känner jag. Vill bara vara bredare, djupare, blommigare, tydligare. Större.




Camilla: Idag

Sköra sommarblomster som vajar i vinden. Glänsande smörblommor. Varmröda hallon som spricker mellan läppar och tunga. Doftande nytt gräs som inte har behövts klippas eller krattas än.

Och så du och jag som träffas här varje dag. En kopp kaffe som klirrar som blommiga fat. Sus i trädkronor. Tystnad.

Då och då berättar du hur världen såg ut då. Blottar de händelser som har styrt vilka vi är nu.

 - Vad kände hon då? Och vad sade han när han fick veta att hon hade lämnat honom? Vems var barnet? Hur kunde hon överleva i början när hon var helt ensam?

Du har gjort det ofattbara. Varit med om berg som förflyttar sig och världar som rasar och försvinner. Ändå har du hållit din kärna intakt. Stark, glödande. Så kärleksfull. Efter så mycket fulhet, dumhet, orättvisor.

Hur gjorde du? Du har rest från framtiden in i det förflutna och kunnat rädda det som var hotat. Nu är du äntligen där du hör hemma, nu finns det människor som förstår dig. Som älskar. Som undrar hur du kunde överleva då.

Sockriga kardemummabullar. En kobjällra. I köket står radion på. En kopp kaffe till. Tystnad. En dag. Idag.

Du och jag.

zondag 17 maart 2013

Irja: Flocken


Vi ylar i kapp upp mot månen. Vi ylar vår sanning, vår verklighet, vår tolkning. Tillsammans. Olika stämmor, samma röst. Vår förståelse för varandra. Det här är vi. Ja, här är vi! Våra ylanden slår saltomortaler upp mot den vackra fulländade Sanna månen. Som en självklarhet utgjuter vi oss. I kapp, ihop. Vår längtan finns i ylandet, vi hör varandras längtan och känner igen oss. Vår strid finns i ylandet, vi reser borst och håller med, jag vet, ja jag också, och jag, och jag, och jag! I flocken utkant de som tappert försöker sjunga med. De svassar lite för sig själva, hittar andra svassande stackare där i utkanten, kanske deras stämmor har skärvor, kanske deras borst är alltför mjukt och snällt. Ibland svassar de ihop sig, och blir lite yviga sådär som det kan bli av och till när man faktiskt blir glad. Blir glad tillsammans. 

De där i utkanten kan få för sig att dra i väg och leta efter en annan flock att kanske, möjligen, om man har tur, få yla mitt inuti. Fast man kanske inte egentligen vill? Men ändå. Vill kanske egentligen ha en särart som andra ylar runt? Vara månen, på något sätt. Ja, de stackars slätstrukna mjukborstade utkantsylarna… med svultna storvulna drömmar. De brukar faktiskt kunna trivas ganska bra, den sorten, i utkanten av en annan flock. En annan flock med en annan melodi, men faktiskt. Jo. Med samma måne. Och trots att månen är densamma, är kampen de ylar fram en annan. Är rättfärdigheten i en annan tonart, men precis lika nödvändig. Och i flockens utkant svassas det. Hoppas det, längtas det och dröms det, reser man mjuka borst i avvikande färger. 
Och skuttar de som är utifrånkomna lättade runt. Behöver inte höra till, tja, kan faktiskt inte höra till. Behöver inte vilja vara denna flock. Kan vara lite denna, och lite den gamla. Då är det liksom inte så noga, där i utkanten.

Och sedan sker det faktiskt. Att de som inte längre svassar finner andra, sådana som också har tröttnat på att svassa runt eller stå mitt inuti och yla högst. Ja, plötsligt finner man en kringla att yla alldeles själv inuti, i särartad flockad gemenskap. Med beundran. I Glädje. Ja, plötsligt finner man flera kringlor.

Och undrar.

Hur ser det ut egentligen, där i flockens mitt?
Vem bestämmer, egentligen, vad som utgör flockens mitt?
Stod jag inte där själv, ett tag?
Hur nu det gick till.

Står jag där nu? En stund.

Jag ser en måne och jag ylar. Ylar min stämma av längtan, väntan, hopp, drömmar, kärlek.
Och det spelar liksom ingen roll efter ett tag.
Var jag står i flocken.
Men ett flockdjur är jag.
Omöjligt att undkomma.
Möjligt att omfamna.
På mitt sätt.

Irja Liljeholm 

Irja: Djupa vatten


Gräsmattan frodigt frisk rullar färgsprakande ner från huset, utför sluttningen, möter stenblock och rabatter på vägen till målet. Där tar den smala strandremsan vid och det friska blir murrigt knastrande, daggen mellan tårna sugs upp av skrubbiga uppmjukande korn. Bar hud glänsande i morgonsol, knottrig. Yrvaken hetta innanför pannlob, kvinnan välkomnar friskheten, gäspar bort nattens famntag. Ändå tvekan när stortån möter det mörka kalla vattnet, en reflex, ett kroppens stopptecken som inte åtlyds. Lakanen var lent svala när natten gjorde intåg, vred sig ett par drömmar senare skrynklade och fuktiga runt ben sprattlandes efter frihet. Sömnen kom efterlängtad och värkte rakt igenom den långa gryningen, den skandinaviska sommargryningen som tar sin början omedelbart efter att midnatten tappat rösten. Den svarta ytan klyvs när hon dyker. Hon kan sjön, vet att hon efter två steg inte längre bottnar. Vet att sikta in sig på stenblocket där ute, det som inte syns och därför skrapar sommargästers båtskrov titt som tätt. Kroppen varmare än vattnet. Pulsen stadig stark. Mjölksyra i bentag, armtag bär henne. Otäcka svarta drömmar utan botten tappar fäste när vattnet blir kallare och andetagen snabbare. Otäcka svarta drömmar med tentakler i vardaglig ängslan gnids mellan huden och vattenmassorna, jagas undan ner mot dyig grund. Solen stiger ytterligare en bit, hon får ge sig och viker till rygg, vilar i det kalla. Öppnar ögon och värmer nästipp. Moln seglar fram, flyter i hennes spegelbild, liksom hon är de omgärdade av grantoppar. Sjön nästan rund och alldeles lagom och alldeles väldigt djup på sina ställen. Kyla, moln skymmer sol, men molnet vandrar vidare över himlen och värmen kommer tillbaka, inte än men snart. Hon vänder om till bröstsim, orienterar sig, hittar riktmärket och är nästan framme. Skaver knoge mot sten, letar efter skrevan foten passar i, häver sig upp. Säl. Hon tänker alltid på sälar när hon tar sig upp här. Bröstkorg häver sig kalla droppar från ansikte till axlar, axlar till bröst, bröst till mage, mage till låren, från håret rinner det nerför ryggen. Molnet släpper solen, den tinar svidande muskler och gnider bort blåton ur huden. Solen med kärlek utan brännskador så här tidigt om sommaren, bara förlåtande värme och givmilt ljus. Det är en bön hon ber, detta allt. En bön om att släppa taget om krampen, en bön om vägledning, en bön om vishet. Och skogen lyssnar och viskar tröst, kastar upp fåglars sång ur träden; hör: skönhet finns. Vattnet sluter sig runt henne i tystnad. I vila. Gammelgäddan går sin lov, hon ser hans skugga.
Hon är ny när hon mycket senare varm och torr och lugn oförskräckt doppar tårna i djupt vatten. Kraft i simtag, kaffelängtan i strupen. De har vaknat nu, stojandet färdas över vattnet och hon ler och närmar sig. Inte i förtröstan, men så länge där finns vila på klippblock i sjön klarar hon det.  

Irja Liljeholm

9e mars, Irja: Ett rikare Varande

En sådan längtan!
Där borta. Ser du?

Är det en hägring? En sådan som svajar loss och gungar undan för att till slut upplösas när man kommer för nära?
Vilsenheten. Rikedom är.

Vad svarar du på det?
Ja, det är en fråga! Rikedom är...
     Ett bra jobb?
Jaså. Vad är ett bra jobb?
Aha. Rikedom är att ha allt man vill ha. Vad är det du saknar, då? Ny mascara? Dyr frisyr? Du såg de där skorna. Hur många par har du?
Jaså, det är oviktigt.
Och du har ett fint hus. Med fina möbler i. Och en snabb bil. Och en trendig cykel. Dyr klocka om handleden, Tick Tack Stress.
Du har allt det, och vill hela tiden ha Mer.

Den där hägringen.
Bara allt är gjort, bara allt är inhandlat och utställt.
Bara kroppen väger lagom trots överflödet och mascaran inte klumpar kråkben för sikten.



Då finns det tid att

Det som nu är djupt nere i det som fladdrar lite själsligt sådär. Lite vagt, obestämt och alls icke vetenskapligt.

Du, jag tror vi ser åt fel håll. Jag tror vi glömt bort vilka vi är.

Vi är blommor vi måste vattna.
Jo, själva.

Bekräftelse utifrån säger du?

Du lyssnar inte! Det behövs ju inte!

Vattna, lev, dofta, tänk. Våga se. Fantisera utan att känna dig löjlig. Känns det ibland, som om din döde far sitter på pakethållaren och viskar i ditt öra?

Då är det så.

Irja Liljeholm

zaterdag 16 maart 2013

Camilla: Flocken


“Om du inte lär dig yla hittar du aldrig din flock”. Clarissa Pinkola Estes ord, jag läste dem när jag var tjugo. Det gjorde intryck på mig. När jag var trettio hittade jag min flock. Eller den hittade mig.

Det är någonting alldeles speciellt med den kärlek man upplever när man hittar sin flock. Den är inte färgad av vemod eller förväntningar, som en familjs kärlek kan vara. Den är frisk och stark och jag trodde den var villkorslös. Kanske är det ändå bara ens föräldrar, syskon, partner eller barn som man älskar utan villkor. Även när det gör ont, är obekvämt eller enerverande.

Min flock var en andlig sådan. En grupp konstiga medicinmän och medicinkvinnor, som var så vitt åtskilda i ålder och bakgrund, färgsprakande, omaka, strålande och haltande på samma gång. Människor som jag på något vis redan kände. Som först rörde vid styrkor i mig som jag inte visste om att jag hade. Som sedan blåste stormvindar, tvingade mig att bli starkare. Som slog an en sådan ton av sanning inom mig att jag bytte land – igen. De lärde mig saker jag redan visste men nu fick ord och redskap för.

Det var en familj av ljus som strålade samman mot alla odds. Sedan blev resan en annan och klingade mindre sann. Jag tvingades lita bara på mig själv igen, gå vidare, följa hjärtat vad andra än sade. Resan med flocken som först hade varit så fylld av glädje och sedan så mardrömslik, var över.

Jag älskar fortfarande. Förnuftet dömer ut saker andra gjorde eller sade – även mitt eget beteende. Jag fick så mycket hjälp men tappade också bort mig själv. Ändå älskar jag de som tillhörde min flock.

Nu tillhör jag mig själv och ljuset. Mamma och Pappa Gud. I hjärtat finns alltid kärlek för min lärare som jag inte träffar längre.

Jag vill inte tillhöra någon annan andlig flock. Jag har lärt mig av de bästa och gav hela hjärtat för det jag trodde på då.

Nu har jag en kärlek som har ett ofattbart vackert hjärta. Hans dotter, hunden Milo och en oas mitt i stadsruset som är mitt hem. Även det är en otippad, udda flock. Men den glöder av kärlek. Jag är trygg här och får även vara stor och stark, stråla om jag behöver.

Har jag förlorat min flock eller hittat en?

Jag ärar min andliga flock i hjärtat och väljer att gå min egen väg. Med min egen lilla flock.


maandag 11 maart 2013

Ann-Charlotte: Ett rikare varande


Överflöd av mat och grejor. Samhället pyser över av saker och grejor, grejor som man bara måste ha. Alla dessa människor som vill ha sa
mma sak på samma gång. Människor som kräver omedelbar tillfredställelse - likt gamar som skyndar runt i matvarubutiken och roffar åt sig den sista köttbiten, mitt framför näsan på nästa giriga rovfågel.

Barnen som översvämmas av massmedians reklam innan dom ens är blöjfria.

Vilsna människor, arma själar på jakt efter något som dom har glömt att det fanns.

Sökande efter skattkartan som leder dom till det lilla rummet i stubben.
Hemtrevligt, ombonat med kärlek inrett. Stearinljus som dansar i långsam vals med den svunna musiken.

Förgäves letande efter den gyllene nyckeln till ett rikare varande. 

I minnet, i sinnet, i glömskan, gömd i livets damm.

vrijdag 8 maart 2013

Irja: Veckotema 2; Mjukt, varmt täcke



Det knackar ihärdigt och hårt på dörren. Någon finns där på andra sidan, outtröttlig. Vill bli insläppt. Med ett budskap. Lämnar inte i fred. Stör.

Och fastän jag vet, att den som knackar har vapen till förfogande.
En kofot. Mardrömmar. Smicker, och ja det värsta av allt,
En Nyckel.

Så kan jag inte. Jag lämnar inte mitt varma, mjuka täcke.
Vad är det du vill?
Jag har det ju bra. Unnar du mig ingenting? Titta, jag har pengar! Ett hus! Mat, ja riktigt god mat, titta vad jag gör!

Om jag släpper in dig. Då du.
Som de säger, när helvetet fryser över.
När skam går på torra land
Ja, du, den som gapar efter mycket.

Jag vet min plats.
Och det gör inte du.
Du fortsätter att banka, att slå.
Och där ligger jag, under mitt varma täcke. Platsen där du alltid hittar mig. Där finns jag, i sömnen. I drömmarna. För dig. Väckarklockan ringer. Och sedan, det tar några minuter, ibland hinner jag in i duschen, sedan stängs dörren. Och du bankar.

Som du slår.

Irja Liljeholm

Irja: Veckotema 1; 1 msk Plantago Psyllium, 50 koppar inspiration


Käraste,

Vem är jag?

Som om jag är en gåta,

Ett land utan karta,
Ett universum utan ände,
Ett frö som ska spira

Eller så
är jag tänder som ska borstas,
En toalett som ska skuras
Kläder som ska tvättas

Eller kanske faktisk

Sopsäcken som ska kastas
Tanken som är förbjuden
Äpplet som kväver strupen

Jag tror det, allt det.

Jag hittar ständigt vägar jag inte kände till och vet sällan var jag är
            (jag bakar bröd med nötter och psyllium
            Faktiskt! Jag bakar bröd utan mjöl och jäst!)
Alltid när jag tror att någonting är förbi, kommer det mer
Och trots att jag påstår att ingenting är nytt, är märkligt nog varje dag rik och annorlunda
Och jag vill, jag vill så gärna
            GE

Och jag smutsar ner under sökandet efter vägen jag
            Vill
            Borde
            Måste
            Längtar
            Drömmer
Ja, jag skräpar ner.
Och sedan all den rädsla jag bär, alla de tankar som

                                    (Nej. Nej.)
            (Jag går inte dit. Det går inte. Jag kan inte)

Och ja. Jag är elak. Ibland. Förmäten. Sårar. Kastar ord. Jag. För de vet inte att den delen ska i soporna, nej, det vet de inte.




Och min puls stampar takten.

Jag älskar alltihopa

Jag vill inte, har aldrig velat, att det ska vara lätt
            Har alltså mig själv att skylla

Käraste,

Varför
Ja, jag vet inte varför,
Att allt detta ändå är en gåva

Irja Liljeholm

Irja: Skrivkringlan i februari: Idag


I dagens mitt finner jag ett fyrklöver.
Fyra spröda blad av tur.
Vi turas om, räknar till fyra
                    och börjar om

För att kunna ta till mig dagen behöver jag sömn.
Utan sömnen, den djupa mjuka starka psykoterapeutiska djupandningen
blir det som om dagen aldrig kan ta sin början, på riktigt.
Dagen som är idag blir bara en dag, en i raden av dagar som varit och uppslukats av frän trött väntan på vila.

Idag är en dag med fyrklöver.
Idag är en dag utan väntan.
Idag är gnuggad i förväntan, och rullad i choklad.

Här finns nu.
Min familj är just nu, i hemma, de har byggt in sig i ett berg av kuddar och täcken.
De smyger ut och kliver över stolar, pallar, upp på utkiksposten. Längst upp på skåpet.

I mitt hem idag står ingenting där det stod i går kväll, då när barnen sov.
I mitt hem idag är golvet ett hav, soffan en båt, och barnen är omväxlande rockstjärnor eller stålmän.

Fyrklöver av lycka, av tur.
Av nu, visshet, ro.

En dag med gråskimrande pärla till himmel
En dag med luft som skuggar

....
En dag där bläcket tog slut mitt i skrivkringlan men inspirationen fortsatte flöda, och pennans tryckkraft mot pappret ändå inte förmått lämna fler läsbara spår...

Irja Liljeholm


donderdag 7 maart 2013

Cecilia : Mjukt, varmt, täcke




Det är disigt ute.

Trots att morgonen lovar en spännade dag, med alla möjliga spännande saker på schemat drar hon det mjuka, varma, täcket närmare sig. Hon rullar in sig helt och hållet, som en liten larv som bygger en puppa att sova i för gott, för att senare ta sig ur det alltför trånga täcket och sprida sina vingar i form av en fjäril.

Men innan denna färgglada, graciösa, lätta och ståtliga fjäril känner luften under vingarna vill hon bara sova bort den världen som ska lämnas utanför förpuppningen.

Världen där allt känns lika disigt som det ser ut på andra sidan sovrumsfönstret.

Det mjuka, varma, täcket skyddar mot den världen just nu och hon ler när hon inser att hon faktiskt kan bestämma sig för att vara dendär fjärilen. Nu.

Cecilia: 1 msk Plantago Psyillium, 50 koppar inspiration




1 msk Plantago Psyllium, 50 koppar inspiration;
Fibrer,
vrede, lust, förtvivlan, glädje, kaffemugg.
Insikt, utsikt, fastsvetsad, ohållbar.

1 msk Plantago Psyllium, 50 koppar inspiration;
gröna blad, vilda, ogräs.
Solsken,  ösregn, sandstorm.
Tefat, sump, darrande händer, mjölk,

1 msk Plantago Psyllium, 50 koppar inspiration;
tarmar, hjärta, njurar, nerver.
Lever, död, espresso, glass.
Kalle Anka, Bamse.

1 msk Plantago Psyllium, 50 koppar inspiration;
Karlavagnen, Sirius, måne och komet.
Sjöborre, klippor, steg, flyt.
Fyrtorn och Airbus.

1 msk Plantago Psyllium, 50 koppar inspiration;
Ögon, öron, tänder och glans.
Jord, myror, jordgubbar och träd.
Andning , utrymme.

Mugg.

 

dinsdag 5 maart 2013

Camilla: Ett djupt lod



Ett djupt lod.

Någonting som långsamt vänder riktning på ett skepp som känns enormt och samtidigt osynligt och lätt. Som en färja med hundratals fönster, som på avstånd bara är ljusprickar.

Men jag kan känna lodets djup, en närvaro här som är mäktig. En tystnad som är fylld av vila.

Någonting majestätiskt ändrar riktning, med största bestämdhet. Man kan se virvlar på vattnet där den stora kroppen långsamt vänder. Allt sker med stort lugn.

Fåglar sjunger i trädet utanför arbetsrummets fönster. Det enda jag vill är att få vara, få lyssna, så länge jag vill. Svedan i magen vill ha vila.

Vardagslivets maskin kräver kvitton. Kvitton på hårt arbete, följda regler, skrivna uppgifter. Allt rör sig fort och hårt. Marken spricker där jag står.

Det här djupet. Vetandet. Behöver plats. Flickan försvinner, hon som kan allt och springer fort. Nu en kvinna som rör sig långsammare. Som behöver mer tid, och samtidigt behöver så mycket mindre tid för att hitta ömma punkter och blåsa bort rökridåer.

Ett djupt lod. Och fågelsång.