Irja: Sommarmorgon

Blå folkswagenbuss. Rostig. Gammal dam smäller upp skjutdörren, mullrandet likt åska förs från tall till björk till buske genom snår i skog. Vibrerande mark och instängd bildoft. Kvinnor i armkrok och hjärtslag som kolibrins sång. Mager kropp på brits där inne. Gult ansikte. Ögonlock som vispar när skogen kliver in.

Stella står med hand på rostig skjutdörr. Ögon fästa på kvinnorna. Blick med beslut i, utan känsla.

”Njursvikt. Man ser ut så då.” Stella med rättvisa ord. Se nu, se ni. Vad ni har gjort. Ni. Ögonlock vispar, öppnar upp för blå blick. Leende som kan förföra ännu kvar. Vacker man. Gul men vacker utanpå.

”Ni här!” Glädjen. I glädjen handikappet. Grym oförmåga, kraftig elakhet. Finns fler som han, inte alla är tappade på huvudet. Eller? Vill förbli i tron på människans godhet. Det är Edith som tänker nu.

”Kom. Du ska få frukost.” Stella stöttar sin pojke, hjälper honom att sitta. Fyller mugg med kaffe. Tar en bulle. Delar den i tu. Hejdar sig. ”Oj. Jag glömde vallmofröna! Och det som du tycker så mycket om.” I handen fröpåse. Strör rikligt över bullens innanmäte. Fanny, Edith. Betraktar. Arm i arm. Kolibrins sång. Ulf äter. Ler mot dem. Lycklig? Stella för kaffemugg till hans mun. Med mummel. Så. Siså. Ät nu. Drick. Så känns det bättre. Ulf. Ögonlock vispar. Stella vägleder honom tillbaka. Ner i kudden, så. Sitter där på sängkanten och lyssnar till kolibrins sång och andning som.

Blir långsam.

Andning lägger sig ner, vilar litet mer på in. Rosslar på ut. Fanny och Edith. Arm i arm. Stella. Lyssnar till tystnaden, till det som var innan och aldrig kan komma åter. Det salta blöta utan ände.

”Gå. Gå nu.”

De går. Två nu. Arm i arm.

Ut ur skogen, in på stugtomten. Stig ner mot sjön. Långt borta en flytande vågpil av svansviftande glädje. Ett skall som färdas över vattenytan fram till dem. Bakom skallet båten, åror doppas, armar viftar. Här är vi. Vi som längtar. Vi som älskar. Här.

Sommarmorgon. 

Irja Liljeholm

Ann-Charlotte: I en egen kokong 24

Tobias har haft en orolig natt. Den fetlagda, flintskallige mannen har hemsökt honom i hans drömmar igen. Där han låg i sängen med slutna ögon halft vaken, halvt sovande kunde han återkalla de sista bitarna av drömmen. Han såg en pojke sittande opkrupen i ett hörn. Det verkade som om han grät, han skakade iallafall som ett asplöv. Det var dunkelt, jord på marken, kanske var det en potatiskällare. Det fanns ett smutsigt fönster, rutan var trasig, ett spretigt hål lika stort som en tennisboll, genom öppningen hade några ljusstrimmor letat sig in. Någon lirkade med dörren, den verkade sitta fast, lirkandet övergick i ryckande och tillslut pressades dörren upp såpass att det fanns tillräckligt med plats för en liten pojke att ta sig igenom. En liten hand sträcktes in, inget hände, ett flickansikte tittade in genom öppningen, ögonen flackade, armen sträcktes ut mer framhärdigt, flickan var slående lik faster Lena som yngre... Sen var det tomt. Tobias kunde inte komma ihåg något mer hur han än ansträngde sig. Tillslut steg han upp.

I köket möttes han av den söta lukten av kokande röda vinbär, det vankades hembryggd röda vinbärssaft. 

Tvillingarn satt i köket och ritade. Rickard hade ritat ett skepp med vikingar. Hans fascination för vikingar hade börjat efter att han sett sommarmorgonens följetong med Vickey Viking. “Det  här vikingaskeppet är till farfar”. “Vad bra Rickard, lägg det där tillsammans med de andra teckningarna så kan ni lägga dom på brevlådan tillsammans med mamma senare idag”. “Men jag vill åka till farfar, när ska vi åka och hälsa på honom?”  “Först ska du och Emilia gå klart eran simmkurs”. “Ja, men sen då?” “Ja sen åker vi allihopa”. “Du vet att din farfar är sjuk, han har inte så mycket krafter.. “ “Ja, det är klart att jag vet det, men jag vill så gärna träffa farfar parfar.” “Jag vill berätta om Viky Viking för honom, jag lovar jag ska inte säga att vi är arga  på honom”. Tobias suckar inombords, han har huvudvärk och orkar inte riktigt med tvillingarna idag, Emma får ta över tänker han. Han behöver dra sig tillbaka, han behöver vara själv. “ Jag ska gå ut och springa en runda” meddelar han sin fru som just häller upp en stor kastrull kokande röda vinbär i en vit silduk. 

Ann-Charlotte: I en egen kokong 23

Det hade gått en månad sedan Faster Lena och Tobias hade hjälpt Bert att installera sig på Enviks sjukhem. De få ägodelar Bert hade satt värde på hade han radat upp på fönsterbänken. Ett gammalt flaskskepp, en japansk prydnads katt i guld som kunde vinka och en liten uppstoppad blåmes. Tobias hade känt igen flaskskeppet, det hade stått i bokhyllan i vardagsrummet och samlat damm när han var liten. Faster Lena hade målat en miniatyr akvarell föreställande en virrvelvind på öppen åker, den hade hon placerat på Berts nattduksbord. På Enviks sjukhem annordnades aktiviteter såsom allsång och bingokvällar. Det fanns tillgång till sjukgymnastik och maten lagades på plats i gemensamt kök. Kortom Enviks sjukhem hade verkat vara ett vårdhem med bra kvalitet, inte ett av de där skandalomsusade privata vårdhemmen som man läser om i tidningen. 

Tvillingarna låg och susade fridfullt på sina huvudkuddar. De hade somnat nästan omgående efter en dag full av lek tillsammans med grannens barn på trampolinen. Efter middagen hade Tobias och Emma bjudits på show i form av dansuppvisning och sång. Rickard hade stått för streetdansen iförd keps, öppen skjorta och tung guldkedja och Emilia hade imiterat sin stora idol Robyn.  
Tobias var tvungen att småle, han var så glad att de hade barnen. När detta var över, när de kunde lägga denna tunga period bakom sig skulle han gärna ta med sig Emma och tvillingarna tillbaks till Vietnamn. Emilia filososoferade ofta över hur människorna såg ut i hennes födelseland, vad dom gjorde, vad dom åt, hur de levde, hur språket lät. Tobias hade märkt att hon ibland hade svårt att smälta in, hon verkade gå igenom någonslags identitetsfas. Rickard å andra sidan brydde sig inte nämvärt om att han var mörkhyad eller adopterad, för honom verkade det vara hur normalt som helst och inget som han ägnade en tanke åt. 

Emma fyllde på Tobias glas igen, han förde glaset till munnen och sippade på det fruktiga vita vinet. De satt på soffan tillsammans, deras fotsular snuddade varandra, de stödde armbågarna på varsin kortända. “ Jag förstår inte varför jag aldrig hört det där om min farfar förrut, hur har det kunnat undgå mig?” “Det kanske är överdrivet, Bert kanske har ljugit ihop det?” “Nej, inte denna gång, jag kunde riktigt känna hans bitterhet”. “Har du pratat om det med din faster Lena?” “Ja, hon beskrev honom som hård och sträng, fast jag tvivlar inte på hans version, det är hans upplevelser, hans verklighet, han har till och med upprepat det flera gånger i telefonen”. “Det verkar ha blivit ett mönster i din familj som upprepar sig, jag tycker det är hög tid att du bryter det mönstret en gång för alla”. “Han verkar verkligen ha varit förälskad i min mamma, det förvånar mig, efter allt som de varit med om efter allt som de förosakat varandra..” “Jag tycker det låter som om han aldrig har kunnat släppa henne..” “Ja, så kanske det är, idag när jag pratade med honom sa han att han inte hade något att leva för längre att han mist allt. 

Irja: Sommarmorgon- Bräckliga fjärilvingar dras mot elden

De står på verandan. Morgonälvorna dansar under trädens kronor. Fanny och Edith väntar, ryser i svag bris, den smeker fjunen på deras hud. Stella begrundar, beslutar. Går före ner för trappan, handen hårt om räcket. De följer efter. Edith tar Fannys arm, de trycker till, de är nära nu. Trion makar sig över det morgonhala gräset. De träder genom lätt luft, en luft utan tryck. Stella för dem över stigen mot tomtens utmark. Hon haltar med rak rygg, rösten bär när hon berättar.
”Ulf kom till mig, förstår ni. Han gjorde alltid det, till slut. När det gick fel, eller när han blev svag. Eller sjuk. Jag insåg snabbt att något var rejält fel. Jag känner min sons historia, som ni vet. Mina misstankar var snabbt formade. Dessutom har jag mina kontakter. Jag vårdade honom hemma för hans förgiftning. I veckor. En förgiftning han överlevde för att han tydligen fått i sig två olika, konkurrerande giftiga substanser. Jag vårdade honom, men han hade på sätt och vis tappats ner i golvet med huvudet före ännu en gång. Det är mitt barn, mitt barn... Så jag lirkade ur honom hans senaste historia. Han berättade två. Han var så ovetande kärleksfull när han berättade! Han visade mig bilder. Han är sjuk, han är så sjuk. Jag fick med honom i familjens gamla folkabuss. Vi kampade i den på 60- talet. Den håller än, och vad man än säger, på den tiden var kvalitet och hållbarhet standard. Det var innan marknadsekonomin heligförklarades. Ändock. Vi höll vakt utanför ditt hus, Fanny. När vi äntligen såg dig, tog du med dig barnen och den där lustiga hunden hit ut. Vi följde efter.  Första natten fick jag fatt i Ulf när han stapplade längs med sjön, det blåste kallt, regnade. Han ville upp till dig. Jag hejdade honom. Jag såg inte att han glömt sin ryggsäck. Det missade jag. Vem vet vad som hänt, om du inte hittat den.” De kommer in i skogspartiet som avskiljer stugtomten från vägen. Istället för att gå mot vändplanen där Fannys och Ediths bilar står, viker Stella av ut i skogen, sneddar hon genom den. Blåbärsris knastrar under skorna, björksnår snärtar dem på benen. Till slut stannar Stella. Hon pekar.

”Där. Där står bilen. Kom nu. Vi ska äta frukost med Ulf nu.”

Edith och Fanny. De vill springa men har ingenstans att fly till. Fanny i sitt huvud. Förbannar sin trötta tröghet. Inga vapen med. Edith i sitt huvud. Ekande rädsla hon försöker fylla med hopp. Hopp om gammal dams godhet. Gammal ovillkorligt älskandes mamma- dams godhet. Hopp gäckar likt dimma.

Ändå. De följer Stella fram till folkabussen. En rostig, gammal folkabuss. Fanny och Edith. De andas fjärilvingars slag. De andas. Bräckligt.

Irja Liljeholm

Ann-Charlotte: I en egen kokong 22

Den sista dagen på sjukhuset var nästan till ända. Imorgon skulle Bert förflyttas till Ensviks sjukhem. Tobias satt på stolen bredvid Berts säng, hur personalen än lirkade ville Bert inte röra på sig nämvärt. Över hans rullstol klädd i mörkblått skinn med gråa gummihjul och avtagbara fotstöd i stål hängde en gul sjukhusfilt, den bar stanken av rök. En vända med rullstolen till balkongen längst bort i korridoren för att dra några lungbloss det var Berts dagliga motionsrunda. Tobias satt på stolen och försökte formulera sin fråga i huvudet. Han ville inte låta anklagande eller arg, han ville inte låta sina känslor ta överhand. Som två omaka hästar utan kusk hade Tobias och Bert närmat sig varandra, dock kvarstod  tänkbarheten att en av hästarna skulle sparka bakut och sätta av i galopp.

“Vad hände mellan dig och mamma egentligen”? Frågan som slapp ur honom var vag inte alls som han planerat, trots det nappade Bert. Som om han suttit inne med information som han väntat på att få släppa ut berättade han om den första gången han såg Elisabeth.

“Hon var vacker som en sommaräng, din mor, hon hade långt rakt brunt hår och en blåklocka bakom örat. Det var midsommarfest och vi dansade schottis runt midsommarstången till långt in på småtimmarna”. “Jag visste direkt att hon var den som skulle föda mig en son”. “Vi hade lovat varandra evig kärlek.” “När hon bedrog mig trampade hon på min manlighet, behandlade hon mig som om jag var något som katten släpat in genom bakdörren”. “Jag förstår precis hur min egen far måste ha känt sig då min syndiga syster blev på smällen utan att vara gift.” “Jag älskade din mor och hon kommer alltid att vara den enda för mig men att inte hålla sitt löfte, att ljuga och såra en annan människa så grymt det är något som hon var tvungen att bota för, det fanns ingen annan väg”. “Precis som naturen sörjde för att Lena förlorade sitt ofödda utomäktenskapliga barn”. 

“Stackars Lena, jag visste inte att hon förlorat ett barn och hon som så gärna ville ha barn”. “Berätta om farfar vem var han egentligen?” “Din farfar var en dåre, han var falsk, utåt sett var han proper och rättvis men hemma bakom stängda dörrar lät han oss betala för sina egna misstag och tillkortakommande”.

Tobias iaktog hur Berts humör åkte berg och dalbana från drömmande och förälskad till anklagad och kränkt. En sjuksköterska som gick förbi la märke till Berts stigande kraftansträngning. Hon ställde sig resolut bredvid Tobias och sa vänligt men bestämt åt honom att så fick det vara nog. Tobias reste motvilligt på sig och lämnade Bert ensam i sal 23 ensam med sina egna demoner på avdelning 7H.  

Irja: Sommarmorgon- Förlåtelse att ge?

Det susar yrsel i Fannys huvud. Morgonen utanför fönstret är klar, luften lätt och ändå mättad av syre, daggen i gräset släpper loss vattendroppar över hennes hälar, barbacka- hälar i träskor. Några steg bakom henne går Edith. Lika trött som Fanny, men argare. Fanny uppskattar Ediths ilska, hämtar själv kraft att stå upprätt ur den. Själv är hon inte lika engagerad, även fast det nog är ett misstag. Fanny går in först på dasset. Väntar sedan på Edith. De börjar vandringen tillbaka till stugan, stannar halvvägs.

”Vad gör vi nu?”

”Det är oklart vad hon vill.”

”Förlåtelse.”

”Den är inte vår att ge. Kan hon förstå det tror du?” Edith funderar, letar klarhet. Ser ut över sjön. Vattnet övergår i himmel, himmel suddar ut en del av sjön.

”Jag tror vi ska vara uppriktiga. Uppriktiga utan att såra.”

”Då är det du som får föra ordet.” Edith håller med. Inne i stugan spirar doften av nybakat bröd, mättande, lockande doft. Fanny sträcker ut handen efter en bulle på plåten, magen kurrar.

”Inte än!” Säger Stella, och slår henne lätt på den giriga handen. ”Inte än! Vi vill ju inte att du ska få ont i magen. Det finns lite vi måste få gjort först. Sätt på kaffet, Fanny, är du snäll.” De stökar runt, kaffekok, bordet dukas, en till plåt bullar gräddas. När de är redo att slå sig ner hejdar Stella dem igen.

”Är jag förlåten?”

”Stella. Hur gärna vi än skulle vilja, det är inte vår plats att förlåta dig. Du har inte gjort oss någonting ont, hur gärna du än vill tro det. Vi, ja, jag, tycker om dig. Fast du är lite väl rivig ibland, men jag gissar att det är nyttigt. Du har väl märkt att jag lärt mig av dig?” Edith ler försiktigt mot Stella. En Stella som bara nickar, väntar på mer. ”Det är… Det är Ulf tror jag, som borde be dig om förlåtelse. Jag förstår att du älskar honom, men det han gjort mot dig i vuxen ålder är inte rätt. Tro mig, jag vill inte alls förtala honom. Vad du än tror så… så …. Älskade jag honom. Så det… är som så att vi inte kan förlåta dig, för vi har inget att förlåta.” Hon tittar på Fanny, söker mod att gå in i lejonkulan. Får det. ”Det är nog snarare du som borde förlåta oss. Det är ju vi som… Som…” Fanny får upp garden, snabbt och övertäckande:
”Som riggade en fälla i trappan. Förlåt oss.”

Damen tänker efter en stund, de står där och hon tänker. Bestämmer sig.

”Kom. Vi ska gå ut en sväng. Ta med en termos kaffe och ett par bullar. Vi går ut.”

Irja Liljeholm

Ann-Charlotte: I en egen kokong 21

Tobias och Karl fann varandra omedelbart. Gammal vänskap rostar aldrig heter det ju och det kändes som att de visste var de hade varandra direkt. Karl var en av de få som delat Tobias tankar och sorger med honom bakom hans försvarsmur. Att de tappat kontakten när Tobias flyttade till storstaden för att plugga var kanske inte så konstigt. Deras liv hade fjärmats ifrån varandra, först smått osynligt och sedan med större steg, tills de inte hade något mer påtagligt gemensamt. Nu korsades deras stigar igen, här, här i sjukhuset där sjuka och svaga blir omhändertagna av människor som bryr sig. Att Bert aldrig verkat bry sig om varken Tobias eller Karl vad gjorde det till. Han var sjuk nu och behövde hjälp, det var Karls jobb att hjälpa honom. Bert hade vetat vem Karl var, han hade kunnat välja att byta sjukgymnast men han hade låtit bli. Bert hade varit motsträvig och vrång, på dåligt humör och tjurskallig fast Karl var van vid sådana patienter och hade tagit det med en nypa salt. 

De tre männen som delade ett gemensamt förflutet tillbringade större delan av dagen i varandras sällskap. Karl och Tobias grävde fram skatter ur minnenas kista, som när de gått på bio och sett ET 3 gånger i rad eller när de åkte vattenrutschbana med byxorna neddragna till knäna för att det skulle gå snabbare, med följden att de nästan flög över kanten i en snäv kurva, eller när de lekte riddare och klättrade i träd och hittade en trädkoja som någon byggt så högt upp att de kunde använda den som utkikspost över hela deras kungarike. Bert låg i halv dvala, han fanns där var närvarande men gjorde inte så mycket väsen av sig. Någon enstaka gång när han vaknade till flikade han in med små händelser ifrån Tobias barndom. Han berättade om två galna älgarna som sparkat på deras sommarstuga och om huggormsboet som Tobias nästan trampade i. Ingen av dem nämnde de svåra, de tunga minnena fast alla visste de att de låg där på lur.

Irja: Sommarmorgon- Varma Pioner

Det är en morgon som inte känns som en morgon. Den följer på en natt som aldrig inbjöd till vila. Edith och Fanny är torrögda, tysta. Damen rör runt med skeden i koppen. Den klirrar. Koppen är tom. Tillslut ser damen, hon som heter Stella, upp på sina värdinnor. Hon smäller ner skeden på bordet.

”Jag ska rulla bullar nu. Sätt på ugnen, Fanny.”

Stella är snabb och ändå precis. Och stolt. ”Jag jobbade på bageri. Och jag jobbade som städerska. Och jag studerade till sjuksköterska.” Hon rullar, och rullar, nu är det Edith och Fanny som står sysslolösa. ”Jag vet inte om det var mitt fel, att pojken blev som han blev. Samvetslös. Manipulativ. Och ändå, jag svär, så oerhört kärleksfull och beskyddande mot dem han valde ut. Mig, till exempel. Jag var hans. Han var min. Jag gjorde allt han bad mig om.” Hon kastar plötsligt degbiten hon just format till en perfekt bulle rakt mot Edith. Edith fångar den på reflex. ”Som du gör för din pojke.” Edith tar ett steg bakåt, kinderna blir varma pioner mitt i steget hon tar, och hon kastar utan att tänka tillbaka, hårt. Fanny kan inte undgå att känna sig stolt över henne. Stella har inte lika snabba reflexer och bullen plattas mot golvet.

”Jaså du. Okej då. Då är den ärliga timmen slagen. Ja, jag gick för långt. Jag ställde honom aldrig till svars för någonting. Jag kunde inte, det elaka i denna perfekta pojke var en varböld som min klumpighet förorsakat. De första flickorna han ställde till det för… De kom till mig. Jag hjälpte dem mot att de svor tystnad. Han blev äldre, flickorna blev äldre. Problemen blev mer komplexa. Men jag hjälpte dem alltid.” Stella placerar varsamt den sista bullen på bakplåten och täcker över bullarna med en teduk. ”Ni ska inte tro att ni är ovanliga. Jag har bakat bröd åt många väninnor, ska ni veta.” Hon ställer sig närmre dem, når dem båda. En hand på Ediths slutna arm, en hand ovanpå Fannys som vilar på diskbänken. ”Förlåt mig. Förlåt honom.” Hon är tyst en stund. ”Gör det, så förlåter jag er. Så förlåter han er.” 

Irja Liljeholm

Irja: Sommarmorgon- En hel ny värld

Det finns en ung kvinna. Hon är hoppfull och hon är livgivare. Hon är på väg att skapa en hel värld. Fulländad magi. Det finns en ung man, make. Han vill att livet ska börja. Äntligen egen, äntligen egenhem. Han är ack så stolt, arbetskraftig, han är med plånbok. Hon föder i smärta, såsom sker. Inuti den ovillkorliga kraften. Hon var Stella. Nu är hon Mamma. Han. Han var Per. Nu är han Per, Fadern. Han pratar med andra unga män, de säger samma sak. Det blir bättre. När knatten börjar gå blir det roligare. Låt kvinnan ha sitt, se till att han själv tar det han vill ha. Så börjar det. Liksom haltande. Den unga kvinnan uppslukas av en hel ny värld, det kan inte undgås, hon snavar. Ensamheten är upphävd och ändå återuppstår den. En vacker ny värld i armarna på en som ibland går förlorad. Inte längre egna slantar. Mer tvätt än någon kan ta för möjligt. Febrila nätter där hon lycksaligt bekymrad befinner sig i en ny värld samtidigt som den gamla går under av sömnbrist. Så en morgon när hon står där och har badat den lille. Det bara händer. Hon står där med en hel ny värld, han är hal av vatten och tvål. Det smäller i dörren, han sprattlar till och nyser, hon rycker till. Det är allt som krävs. Han glider, hon kan känna hans mjuka hud glida genom hennes händer. När han når golvet blir allt tyst. Huvudet först. Huvudet först.

”Så ni ser. Det är mitt fel, alltihop.” 

Irja Liljeholm

Camilla: I Mermelindas kök 7

Mermelinda rörde i grytan med bubblande polenta med ryckiga tag. Den guldgula massan sjöd som tjock, livsfarlig lava. Vreden som rörde sig inom henne likaså, het och trögflytande.

Vem var det som försökte störa hennes lugn? Någon hade lyckats lirka upp en dörr hon inte kände till. En öppning till någonting mer, någonting hon kände igen men inte förstod varför. På grund av en jävla elefant. Vad var detta för någonting? Hon som hade varit så lycklig, tunglycklig som mormor Elin alltid sade, med sitt liv i staden, med sin restaurang och sin sprakande men också trygga matlagarverkstad. Och så kommer det någon som med några blommor och en stenelefant kan rubba hela balansen? Hade hon kanske förträngda drömmar om en prins på en vit springare, drömmar som nu plötsligt steg till ytan och gjorde henne helt labil? Var det kärlekslängtan det handlade om?

Hon kände gammelmödrarna komma närmare men skrapade ännu hårdare med träsleven i pannans botten. Nej. Hon ville inte ha råd och ville inte ratta in kärleksfulla visdomsmeddelanden. Hon ville vara arg och hon ville bli lämnad i fred.
"Vem har du tänkt servera den där stackars polentan till?"
Stavros satt på pallen vid kakelväggen, hon hade inte hört honom komma in.
"Vi måste prata. Om elefanten i rummet" Han kluckade.
"Väldigt lustigt."
"Nej, jag menar allvar. Den är vacker. Väldigt speciell. Var har du köpt den?"
Stavros var klok och intuitiv som få. Han verkade ana att någonting var i görningen men hon hade ingen lust att förklara.
"Det är en present."
"Jag tycker att du borde sätta den i köket. Den kommer att vara bra för maten. Kanske kan den till och med rädda polentan du håller på och misshandlar där."
Mermelinda lade ner träsleven på marmorbänken med en smäll, strök bort några svettiga hårtestar från pannan med handen baksida, vände sig om med hela sin imponerande tyngd och elegans och spände ögonen i sin vanligtvis älskade kock.

"Nu lyssnar du på mig, kockskrälle. Du kan fixa polentan till kvällens specialitet själv, om det ska vara så. Om du sedan har lust att flytta omkring en stenstaty som väger hur mycket som helst så har du absolut min välsignelse. Du verkar ju veta precis hur allt borde gå till här, i min restaurang."
Hon drog av sig förklädet och kastade det bort mot Stavros som helt lugnt satt och tuggade på ett äpple, innan hon stormade ut ur köket på klapprande klackar.

Stavros log. "Damen är upp och ner." mumlade han när han reste sig och gick bort till trälåren med den utsökt vackra elefanten. "Det bådar gott."

Irja: Sommarmorgon- Brödet ska jäsa

Damen klickar fast lederna i varandra på nytt och kommer med möda upp i stående, så snart hon står upp är stegen säkra. Hon klämmer på degarna och är belåten.

”Nu ska de jäsa. Sedan kan vi göra bullar. Tedukar?” Fanny tar fram rena tedukar, damen luktar på dem, jo faktiskt, innan hon stoppar om degarna med dem. ”De måste vara fräscha. Kom, sätt er. Kan vi värma på kaffet kanske?” Fanny som just varit på väg att sjunka ner på en stol hejdar sig halvvägs i rörelsen och går tillbaka till spisen. Hon formulerar sin tanke:

”Jag gör som ni säger bara för att jag faktiskt vill veta. Vem ni är och varför ni är här.”

”Ja. Vem jag är och varför. När jag har pratat färdigt kan du kanske svara på den frågan. Jag vet själv inte. Jag vet då rakt inte varför jag är den jag är. Det finns de som säger att det är en mening med allt. Själv tror jag, att bara de som aldrig varit med om någonting hemskt kan säga så. Vad är meningen med detta?”  Hon väntar tills hon får sin kopp fylld, låter Fanny gå tillbaka till spisen med kannan och tillbaka för att nästan sätta sig igen, och ber då om socker. Irritationen stegrar sig. Och hejdar sig inför ett höjt, krokigt pekfinger.

”Jag ska berätta. Men strupen behöver smörjas. Inte illa menat. Och ja, jag hörde frågan. Varför jag är här. Varför jag är jag är du inte lika intresserad av.” Fanny ställer ner sockerskålen med en oartig smäll på bordet, hon belönas med en nick. ”Jag ska ändå berätta lite om mig nu. Om jag inte gör det, kan ni inte förstå varför jag är här. Och vi måste klara av det först, innan vi bestämmer vad som måste göras sedan. Det blir nog någon gång runt frukost.” Ansiktet, det gamla rynkiga med lena kinder och blå ögon, det som vilar snett förmanande på den bräckliga nacken, det spricker nu upp i förväntan. ”Det blir gott, ska ni se. Ni har bankat ner er rädsla i brödet, om ni inte var så trötta skulle ni känna hur lätta ni blivit. Ni har saltat brödet med era tårar. Det förflutna kommer att ge er kraft att fortsätta, det ger er näring, hur besvärligt ni än tyckte det var. Ur smärta födelse, allt det där ni vet. Som jag pratar… nåväl. Min kärlek. Det här handlar om min kärlek.”

Irja Liljeholm

Ann-Charlotte: I en egen kokong 20

Tobias hade inga invändningar emot att Bert blev placerad på Ensviken. Han var till och med lättad över att det skulle finnas personal som tog hand om honom. Tänk att det gått så långt, att det var tid för Bert att flyttas till ett vårdhem, Tobias kände sig äldre. Han föreställde sig själv som oförmögen att göra alla de vardagliga sysslorna, handla, laga mat, gå på toaletten, duscha, städa ( fast städa kunde man helt klart klara sig utan), ta en promenad, sånt som man annars tog för givet. Vad hemskt! Som tur var hade han Emma och barnen men Bert han hade ingen alls, förutom sin syster som hade ett gott hjärta fast hon hade fullt upp med sina egna krämpor. 

Efter samtalet med Berts läkare återvände Tobias till Bert. Han fann honom sittandes i sängen uppstoppad med kuddar bakom ryggen, framför honom på bordet stod en tallrik med en grönaktig sörja och något som liknade potatismos och ärtor. Bert hade inte rört maten av förståeliga skäl. "Det ser ut som din barnmat, sådan här mat fick jag lirka i dig när du var bebis". Tobias känner en droppe av nyfikenhet blandas med en droppe av misstänksamhet. “ Du var en riktig rultig liten unge, tyckte om mat”.Han som bebis. Tobias hade få egna minnen, fast vem kommer ihåg när man var bebis det man vet är väl oftast sånt som man hört av andra, hemma på vinden har han ett gammalt fotoalbum med gul brun kantade foton. "Du var riktigt envis, gav dig inte förrän du lyckades”. Tobias tyckte sig se att Bert drog på munnen. Vad händer med en person när han blir sjuk, vilka tankebanor och vindlingar ger sig hjärnan ut på,vilka insikter slås han av? 

“ Tvillingarna har också blivit stora nu, de har börjat i skolan, de cyklar i trafiken, tar sig till sina kompisar på gården utan mamma och pappa". "Har du berättat för dom om mig?" Tobias och Emma hade aldrig hymlat för barnen, Emilie och Rickard var fullt medvetna om att de hade en farfar. De visste också att det fanns tråkiga orsaker till att de inte sågs, detaljerna var de för unga att behöva känna till. “Ja de vet att du finns, det är ju inte direkt så att vi pratar om dig till vardags men de nämner dig ibland”. “Den här sommaren går dom en intensivkurs i simning”. Bert nickar, verkar ta in Tobias ord och liksom suga på dom som en seg godis råtta”.

“På tal om att simma, du var som en fisk i vattnet, alldeles galen i att hoppa trampolin från trean.. ursäkta men jag råkade höra vad ni pratade om”. Tobias känner du igen mig, det är jag Karl, vi gick i samma klass förr i tiden”. “Det var som fan, jag skulle aldrig känt igen dig Karl, du här som sjukgymnast?!”

Irja: Sommarmorgon- Jag vet.

Damen reser sig upp, med viss möda, det måste erkännas. Skulden slår till när de ser det. Ändå hjälper vare sig Edith eller Fanny henne. Oförskämda gamla tant, ibland är tankar synkrona, speciellt elaka sådana, de är lättast att överföra. Den gamla kommer fram till dem, stark hand kramar degarna, trycker i dem, först Fannys, sedan Ediths.

”Lite till. Lite till, snälla ni, om ni vill vara så vänliga?” Välmodulerad stämma med en gnutta ironi i och tillhörande hållning.

”Tja. Om du säger så. Jag har ju inget bättre för mig. Som att sova, till exempel.” Fannys muttrande dryper av ironi, men damen är oberörd. Damen skrapar med stolen när hon sätter sig ner vid köksbordet, betraktar dem utan distans den här gången:

 ”Det är lurande lätt, det han gör. Han smickrar den som verkar opåverkbar av smicker, den sort som ni är, en sådan som tror att den som ger komplimanger ljuger, så hård är självkritiken. Han forcerar fram möten och jag tror faktiskt att han på allvar är förälskad. Han skämmer bort och lockar och värmer. Han skapar ett eget rum. Ett eget rum bortom alla plikter och all duktighet. Och när hans objekt, ja just objekt, ger upp sitt motstånd och slappnar av, ja då börjar kraven. Krav på mer tid, på mer uppmärksamhet. Det verkar som om han inte förstår vad nej är. Han tar till trakasserier. Hot. Han använder alla kanaler. Sitt objekts kollegor, familj, barn, han karvar fram fula spår i sociala medier. Allt trappas upp. Det enda som hjälper är att kapitulera. Det börjar ruttna, det starka, det självständiga. Kvar finns bara hålet i själen kvar, elastiskt, töjbart. Han hånar, han lockar, han baktalar, han lurar. De som kan flyr. De flyttar. Försvinner. Andra går ner sig i hopplöshet. Och sedan finns några som ni. De som har en pyrande ilska de kan hitta. De som hittar någonting att använda som ursäkt. De som är handlingskraftiga. Ni. Ni båda. Jag vet.”

De slutar knåda degen, står uppsträckta stela. Hon vet? Vad. Hur. Vad nu?

Irja Liljeholm

Ann-Charlotte: I en egen kokong 19

Undertiden som Bert får hjälp att byta sin stomipåse väntar Tobias utanför. Precis när han tänker gå en runda möter han läkaren som går rond. Läkaren som är av utländskt ursprung, iranier får Tobias veta senare, tar i hand och ber att få byta några ord med Tobias. De förflyttar sig till ett avskilt rum med prickiga gardiner och stolar med rundade ryggstöd. Läkaren presenterar sig som Hassen. “Vad bra att du hälsar på din far, han har pratat om dig”. Pratat om honom? Tobias har lite svårt att tro det han hör, detta rimmar inte  med den Bert han kände, han måste vänja sig vid tanken. Fast å andra sidan hade faster Lena sagt att hon ringde eftersom Bert hade bett henne..
“Ja, vi har inte setts på väldigt länge..Jag är ju ingen läkare men han verkar vara väldigt dålig?” Tobias förundras över att han är så öppen och ärlig mot läkaren som han inte ens känner, på något sätt känns det som om mannen mittemot honom är stabil och utstrålar vishet. “ Tobias du är den enda anhörige, ja förutom din faster Lena då fast hon har ju kommit upp i åren och verkar vara väldigt skör..” Jag ska tala öppet, din far har drabbats av ändtarmscancer, när han kom in till sjukhuset var det redan långt gånget. MRI - bilder visade att cancer även hade spridit sig till lymfkörtlarna vilket är ofördelaktigt. Jag valde att operera bort den sjuka delen av tarmen, din far har nu en stomipåse på magen.”
“Det har jag förstått”.
“För att behandla lymfkörtlarna och se till att cancern inte sprider sig ytterligare eller kommer tillbaka i ärrvävnaden kommer Bert att behandlas med cellgifter. Vi kommer regelbundet hålla hans lungor och lever under kontroll så att cancern inte sprider sig dit”. “Han erbjuds sjukgymnastik här på avdelningen så att han kan ta sig upp ur sängen och börja röra sig igen, det är viktigt att han är i bra kondition för att han ska kunna återhämta sig efter operationen och bjuda motstånd emot cancern”.”Han har varit motig och vill inte medverka, jag tycker att han verkar depressiv och kommer därför att ge honom antidepressiva, fast min bestämda mening är att stimulans och sällskap är det bästa botemedlet i Berts fall.” Tobias lyssnar, fast Hassen talar med en tydlig brytning har Tobias inga problem att begripa honom, han känns förtroendegivande. 
Sällskap.., det är ett ord med positiv underton, Tobias vet inte om han är rätt person att ge Bert sällskap fast han måste medge att han inte kan vända ryggen och gå nu. Berts har förlorat all sin värdighet, det lyser igenom, vem ska ta hand om honom? “Kommer Bert att vårdas här på sjukhuset?” “Nej, inom 2 dagar vill vi flytta honom till ett vårdhem, jag tycker inte det är lämpligt att han bor hemma själv, han behöver vara någonstans där han har vårdpersonal tillgänglig 24 timmar om dygnet”. “Om du inte har några invändningar så kommer han att flyttas till Enviks sjukhem?”

Camilla: I Mermelindas kök 6

Mermelinda går från det stora torget med alla färgsprakande marknadsstånd, dofter, trängsel och brus. Hon svänger på höfterna där hon går längs kullerstensgränden tillbaka till restaurangen. Den klarblå klänningen faller luftigt i böljande veck vid knäna. Om vänster handled rasslar de många armbanden hon så gärna bär. Det är äntligen sommar på riktigt, solen hettar på fötter och skenben där hon går.

Mermelinda älskar tyngdkraft. Hon känner hur fotsulor, ben, mage och bröst dras neråt, som en magnet mot jorden. Det är en skön känsla. I en värld där de flesta tycks vilja ha en kropp som är fjäderlätt, känner hon sig ensam om att njuta av sin egen tyngd. Hennes steg hörs när hon kommer, hennes rörelser ekar som eftersvall i hennes egen kropp. Hon finns, alldeles tydligt. Har ett bo, ett fartyg som är stort, mjukt och stadigt. Dragningskraften mellan henne och jorden är en pålitlig kraft i en evig kärlekshistoria. Moder Jord vill ha henne nära, drar henne neråt, ser till att hon står stadigt och ser till att hon finns. Att hon inte svävar iväg och försvinner, stiger till molnen och upphör att existera.

Som ett klarblått, jordbundet moln, rör hon sig säkert tillbaka till sitt kök. Tillbaka till elefanten.

Irja: Sommarmorgon- Knåda!

Damen som kommit på oväntat besök vill först ha kaffe klockan tre på morgonen, och sedan, vid halv fyra, vill hon ställa sig och baka bröd. Fanny protesterar:

”Men… Men? Måste ni inte vila er lite? Så kan jag skjutsa hem er sedan?”

”Struntprat. Det var inte för att vila jag kom hit. Siså, var har du bunken?”

”Jag har inget mjöl.”

”Det hade jag väl tänkt.” Damen nickar belåtet och öppnar sin rejäla handväska. Däri har hon två påsar mjöl, tre paket färskjäst, en liter mjölk, en påse med frön, ett paket smör… Edith och Fanny hickar förvånat skratt. ”Jag kom hit för att göra frukost åt er, så frukost ska det bli. Ni får hjälpa till, nu när ni ändå är vakna.” Hon delar ut befallningar och de lyder, ty vem gör inte som gamla damer kräver? Snart står Fanny och Edith med varsin deg att knåda framför sig.

”Knåda ni ordentligt, inga halvmesyrer. Jag sätter mig här en stund jag. Som jag sa, jag vet vilka ni är. Ni är starka, självständiga kvinnor. Ensamma. Alltid duktiga. Högpresterande som det heter numera. Ni har barn, med män som inte klarade av att ni var så kapabla jämt. Så nu gör ni allt själva, det blir lättare så. Det är skönt att slippa förklara sig hela tiden, eller hur? Och att slippa ouppfyllda förväntningar… Under allt det där starka och dugliga finns hål i själen. Hål som gör att man inte vågar misslyckas, att man aldrig ger upp. Och ensamheten bränner illa, det gör den. Men som ni nog är på väg att lära er, förblir den som alltid är så förbannat duktig ensam. Den som inte vågar be om hjälp, den som inte vågar släppa stoltheten, den får fortsätta ge och aldrig ta emot. Knåda mera nu. Hårdare. Det var därför han kunde ta sig in. Han har erfarenhet av er sort. Ni är av samma sort, det trodde ni inte va? Så olika i allt. Men lika i hjärtats irrgångar. Jo. Knåda sa jag ju!” Edith vilar med handflatorna på den varma degen, hon lyder inte den sista oartiga uppmaningen. Upprördheten flammar röd på hennes kinder och hals.

”Jag ska säga dig!” Hon hackar med tårar i klangbottnen: ”Du… du är elak. Vem har givit dig rätten att prata så om mig? Om oss? Och sedan befalla, ja befalla!, oss att knåda? Du är respektlös. En simpel, simpel lagöverträdare!” Sälta rinner längs med heta kinder. Fanny lyfter kletiga händer från sin deg, lägger armen om Edith, försiktigt för att inte kladda ner henne.

”Hon har rätt, vad är det för mening med att du sitter här och är besserwisser?” Damen nickar.

”Jaså, ja, självklart, vi är tillbaka vid den frågan nu. Varför jag är här.”

Irja Liljeholm

Irja: Sommarmorgon- kaffetår

Damen tar en klunk kaffe och nickar sitt godkännande.

”Aromatiskt. Starkt. Som kaffe ska vara.” Hon dricker en klunk till, koppen klirrar mot fatet, hon nickar igen. ”Jag tror mig veta det mesta om er. Och ni vet ingenting om mig. Det är en trevlig utgångspunkt. För mig.” Hon plirar mot dem. Plirandet följs av ett solvarmt leende: ”Det är mycket avslöjande, att ni bjuder en inkräktare på kaffe. Ni känner er skyldiga. Och inte bara för fällan ni gillrade, smart tänkt!” Hon rör vid jacket i pannan, grimaserar. ”Det här blir väl ett vanprydande ärr, kan jag tänka. Man läker ju inte så snabbt vid min ålder.” Hon suckar, förskjuter kroppens tyngdpunkt på stolen. Sänker rösten, inget leende eller triumferande kvar i den när hon fortsätter: ”Ni är hemskt rädda. Annars gillrar man inte en sådan fälla. Annars sitter man inte på lur och väntar på ovälkommet besök en hel natt. Det här huset vibrerar av oro. Flickor, ni är jagade. Eller bättre sagt, ni känner er jagade. Förföljda. Har jag rätt? Jag har rätt. Jag har alltid rätt. Det är bara en sak jag inte förstår… Hur ni visste att jag, eller någon, skulle komma?” Frågan tvingar upp Fanny ur den övertrötta och koffeinstinna förvirringen, tankarna går i spinn. Edith är henne före, Edith bestämmer att list är lönlöst, onödigt. Om de vill ha svar måste de berätta. Uppgivenheten drar luften ur hennes svar, gör det knappt hörbart:

”Det var väskan. Jag menar, ryggsäcken. Eller ja, det som fanns i den… Fanny hittade den här utanför.” Innan de placerade tillbaka väskan i snåret de fann den i, la de fotografierna i skänken. Edith reser trevande på sig, söker Fannys godkännande och får det. Hon plockar fram bilderna och lägger dem framför damen.

”Åh. Jag förstår.” Damen rör vid dem, försiktigt, eller är det vördnadsfullt, eller ömt? ”Ni har blivit fotograferade utan ert medgivande. Förföljda. Jag vet, jag vet. Det enda jag inte visste, var att ryggsäcken med ett innehåll som detta låg här. Slarvigt. Mycket slarvigt.” Hon tar den sista slurken av kaffet, skjuter ifrån stolen och ställer sig upp. ”Det här kräver ett ordentligt brödbak. Var har du bunken, Fanny?” 

Irja Liljeholm

Ann-Charlotte: I en egen kokong 18

“Tobias jag har väntat på dig”, upprepar han. “Ja”. 

“Hur mår du, faster Lena berättade att operationen gått bra”

Bert vrider mödosamt sitt huvud mot Tobias, tittar på honom men sluter sedan ögonen.

“Du ser annorlunda ut grabben, har du gått ner i vikt?” 

Jag tränar, springer flera gånger i veckan, det är nog det som gett resultat svarar Tobias. “Ha”, Bert liksom hasplar ur sig ett halvdant skratt men kommer av sig då han måste hosta till. “Vissa tränar häcken av sig, jag har inte lyft ett finger och ändå rasar kilona av mig den senaste tiden, titta nu det är ju inget kvar av gubben.” Tobias vet inte riktigt vad han ska säga, han borde säga något artigt som att det inte alls är sant, så farligt är det väl inte, känner att han vill försöka att släta över verkligheten som är så väldigt påtaglig. Det enda han får ur sig är ett “mm”. Bert verkar nöja sig med Tobias torftiga försök till konversation, han forsätter och verkar prata lika mycket med sig själv som med Tobias. 

“Då ligger jag här då, som en gammal man, jag har tappat min värdighet, kan inte längre ta hand om mig själv som det hör”, det är för jävligt”!! “Vilket skit liv detta är“ Bert höjer rösten, Tobias ryggar ofrivilligt tillbaks, knappt synbart, beredd på att Bert ska resa sig upp ur sängen och gå bärserkargång. Fast inget händer, Bert ligger kvar i sängen.

Nu kommer Berts rumskamrat tillbaka. Han höjer på sina buskiga ögonbryn mot Tobias, som om han hejjar. Tobias säger hej och kastar samtidigt ett flyktigt ögonkast på den man som först gick bredvid droppet och nu hjälper den äldre mannnen att  förflytta sig den sista biten till sängen. På namnskylten som är fästade på  bröstkorgen står det sjukgymnast Karl Eliasson. Den äldre mannen vrider sig försiktigt sig att han står med ryggen emot den ena långkanten av sängen innan han koncentrerat böjer knäna för att sätta sig. Trots långsamma rörelser eller kanske just därför ger benmusklerna upp precis innan han vidrör sängen vilket resulterar i att han plunsar ner på rumpan. 

Karl Eliasson, kan det vara Karl?

Bert krönar, allas blickar vänds mot honom. Han sträcker sig efter handtaget som befinner sig ovanför sängen och kommer upp i sittande ställning. Där blir han sittande, det verkar som han känner sig yr för han stödjer pannan i händerna. “Tarmen behöver tömmas, jag behöver göra mina behov förkunnar han”. 

Karl går fram emot Bert, sätter sig bredvid honom på sängkanten. “Du måste ta det lugnare när du reser dig upp annars kan du svimma, du måste ge kroppen en chans att stabilisera blodtrycket”. Bert säger ingenting han verkar ha fullt sjå med att återfå kontrollen över sig själv. “Jag tror att det du känner är trängningar, det känns som om du behöver på toaletten fast det inte är så, jag ska hämta en sjuksköterska”, säger sjukgymnasten som heter Karl.

Camilla: I Mermelindas kök 5

Pappa försvann en dag. Hans högljudda vänner likaså. Mamma väntade spänt i ett par veckor, sedan slutade hon kliva upp ur sängen på morgnarna. Någonting gick sönder. Hon glömde bort att fixa mat, försvann, var inte på plats i kroppen längre. Det var bara ett skal som låg livlöst mellan de solkinga lakanen.

Han, pojken med långbenen, tog hand om solskensflickan så gott han kunde. Bredde mackor, kokade välling. Läste sagor. Han visste att det bara var en tidsfråga innan någon från byn skulle knacka på. Se kaoset och smutsen. Myndigheter skulle kallas in, han och hon skulle bli åtskilda. Mamma skulle nog bli inlagd någonstans.

Han tittade på flickan som satt på trasmattan i köket och lekte med sin tygåsna. Halsen och hjärtat värkte. Han måste vara modig. Göra det ofattbara.

Han hade iakttagit Elin ofta, på avstånd, i hennes trädgårdsland eller på stigar inne i storskogen. Hon var speciell, det förstod han. God. Stark också. Flickan måste hamna hos henne.

Han gick med tunga steg till den äldsta eken vid Lumlaklippan, lade handen på uråldriga rötter och bad en pojkes förtvivlade bön.

"Gode Gud. Hjälp min lillasyster att få ett bra hem, med mycket kärlek. Amen."

Värken i halsen exploderade till tusen stjärnor som spred sig i hela bröstkorgen och rann i osynliga strömmar av torra tårar längs kinderna.

"Jag kommer och hämtar dig en dag, syster min. Jag lovar."

Irja: Sommarmorgon- Damens första önskan

Edith och Fanny är förstummade. Klotrunda ögon, pannor rynkade, nackhåren resta. För att inte tala om hjärtklappningen, eller om lättnaden och ångesten i ett. Fannys tunga rör sig runt två meningar, smakar på båda och kan inte bestämma vilka ljud som ska rulla ut: ”Vem är du och vad gör du här”, är den ena meningen. Den andra är: ”Herregud, hur gick det?” Den meningen är även spetsad av ett ”förlåt”. Vilket ju inte är riktigt logiskt eftersom damen faktiskt brutit sig in. Inbrott är inte något gamla damer brukar ägna sig åt, såvitt Fanny vet. Därför hakar orden upp sig. Och innan Fanny lyckats lösa problemet, har damen rest sig upp helt på egen hand och står där, ansiktet fläckat av blod. Det strömmar inte lika vilt nu, men helt stämt är det inte. Damen ser liksom strängt på dem, först på Fanny, sedan på Edith.

”Jaha. Det skulle smaka med en kopp kaffe.”

”Eh… Ja. Jo. Naturligtvis.” Fanny håller automatiskt med, men frågetecknen har tagit plats i ådrorna och pulserar vilt runt, runt. ”Den här vägen.” Ja, det säger Fanny, som om de inte stod vid trappans fot bredvid den öppna köksdörren. Men ingenting är självklart i natt. Edith tar damen under armbågen, hennes ”Tillåt mig…” är en knappt hörbar viskning. Tillsammans går de in i köket. Edith hjälper damen att sitta ner, inspekterar hennes sår, byter ut trasan. Fanny häller upp vatten i kannan och räknar kaffemått. Det är en oerhörd ansträngning, hon tappar bort sig innan hon kommit till tre mått. Det är alldeles tyst i köket, förutom biljuden av deras pysslande med sårtrasor, vatten, koppar, krossade kaffebönor, alldeles tyst förutom skoskrap mot trägolv och gaslågans fräsande. Och för att de inte vet vad de ska säga, för att de inte får någon ordning på situationen, tvättar Edith såret mer än det behövs och stirrar Fanny på kaffekannan som om det är hennes koncentration som ska få vattnet att koka.

En evighet av tystnad senare är de tvungna att språka, kaffet är klart, bordet är dukat, det är bara att ta plats mittemot en gammal inbrottsdam som kanske gått rakt in i en fälla, eller kanske själv listigt gillrat en…

Irja Liljeholm 

Irja: Sommarmorgon- Slangbellan

Dunsarna inifrån är deras startskott och de kastar sig in genom dörren, med vapnen i högsta hugg. Fanny tänder lampan och de står beredda att slå hårt mot byltet som ligger vid trappans fot. Snubbeltråd och såpa, halvvägs uppför trappan. Så Fanny tänder lampan och måste blinka för att kunna se, hennes ögon bländas efter sommarnattens gråblå ljus. Edith håller kofoten högt, gutturalt skrik:

”Din jävel, din jävel, nu är det färdigt, din jävel!” Ja, hon svingar kofoten, svingen kommer ur åratals förtryck som nu släpper. Det är en kraft född ur slangbellans princip. Edith svingar kofoten, men siktar inte särskilt väl. Hon drämmer den mot byltet på golvet men träffar trappräcket istället. Och Fanny blinkar bort nattljuset ur synreceptorerna, beredd att möta hans ilska. Det första hon ser är en sko. En beige sko, lerig. Med klack. I storlek 36. Över skon ett ben iklätt svarta strumpbyxor. Med lodrät söm.

En beige sko med klack, damstorlek. Inte Ulf. Han har skickat sin nya flamma för att sondera terrängen…? Fanny vänder sig om, häftigt, förföljd som hon är, de har gått i en fälla? Men ingen står bakom henne, och ingen står på yttertrappan, det ser hon när hon vrålar och slänger upp dörren. Ingen där. För att vara säker låser hon dörren inifrån. Vänder sig till byltet. Som stönar. Edith och Fanny nickar mot varandra. Med kofot och yxa i hårt grepp, vänder de på byltet med sina lediga händer. Och backar förskräckta undan. För byltet är en dam. En dam i respektabel ålder, runt de åttio. Med blod, mycket blod, som rinner från ett hack i pannan. Blek hy. Slutna ögon. Edith och Fanny ser på varandra, skräckslagna nu. ”Men herregud! Vem är det här? Vet du vem det är?” Nej, de vet inte vem damen är. Ögonlocken fladdrar. ”En trasa!” Fanny bestämmer och Edith springer efter en trasa. Edith baddar försiktigt kvinnans blodiga panna med trasan, dränkt i kallt vatten. Det finns en stadig puls. Fanny överväger att rusa ut till utedasset och ringa, enda stället som har täckning, men vågar inte, vem vet om han finns där ändå, väntande. Nej hon är för feg. Tillslut öppnar damen ögonen. Förvirrad, verkar hon. Drar sakta upp en arm mot pannan, känner efter.

”Så klumpigt av mig.” Konstaterar hon när hon ser blodet på sin hand. ”Så väldigt klumpigt av mig.” 

Irja Liljeholm

Camilla: I Mermelindas kök 4

Han minns henne. Han är en långbent tioåring och hon en solstråle på knappt ett år. Ett näst intill tandlöst leende och fjuniga lockar. Världen rör sig i en långsam, taggig cirkel runt de två. Mamma, pappa, pappas skräniga vänner. En sårbar lycka, en darrande vattendroppe på ett blad, en droppe som vilket ögonblick som helst kan tappa fästet och falla mot marken. En bubbla. Men mitt i bubblan, hon och han. Hans soligaste stunder är när hon kommer tultandes med de små knubbiga armarna vidöppna. Dregglande lycka. Syster och bror. Sanning. Kärlek.

Lådan har ingen öppning. Det är en sluten kub av stickiga plankor, igenspikad. Inget brev, ingen öppning. Mermelinda får leta igenom städskrubben innan hon har hittat något som liknar en kofot. Försiktigt bänder hon hon upp de översta plankorna. Vad lådan än innehåller är det stort. Och virat i plast. 

Hon torkar svetten i pannan med sidenblusens ärm. Går bort till kylen med kofoten i handen. Tar ut en flaska Chablis. Öppnar men orkar inte hämta ett vinglas, tar vattenglaset som står på marmorbänken sen i morse. Någonting rör sig djupt inom henne. Någonting håller på att hända. Om hon bara kunde placera vad det var. Hon dricker törstigt och ivrigt med djupa klunkar. Vänder sig om, fortfarande med kofoten i handen. 

Plasten är virad i flera lager och hon får tålamodigt snurra tillbaka, befria innehållet från sina skyddslager.  Lådan är mörk och hon kan inte se vad det är först men känner kall sten mot händerna. Hon blir ivrig och bankar med kofoten för att få bort plankorna från ena sidan. Några solstrålar letar sig in och finner små ögon. Ett pärlhalsband. En snabel. 

Det är en sagolikt vacker stenstaty av en elefant. Ganesha, elefantguden. Huggen i granit, tung, elegant, ändlöst kärleksfull. Gråten stigen inom henne och hon har ingen ide varför. Vem har skickat henne en staty av en elefant? Och varför? Hon letar på lådans botten efter ett tecken, ett kort, ett brev. Ingenting. Bara en gudomligt vacker elefant som nu har landat i hennes lilla kök.