Ann-Charlotte: I en egen kokong 27

Berts gurglandet och rosslandet gick inte över istället blev det värre. I samband med att han började besväras av en tryckande känsla över bröstet hittade läkarna metastaser i lungorna, svarta prickar på röntgenfotona, som svärmar av celler som infiltrerat,nästlat sig in i lungvävnaden. Det blev inget bingolotto eller allsång för Bert. I själva verket hade han hållit sig för sig själv lite på avstånd från de andra boende ända sedan han kom till Enviks sjukhem. Faster Lena hade besökt honom några gånger. Varje gång hade hon tagit med sig sockerkaka som hon köpt i bageriet på nedre botten. Varje gång hade Bert tackat nej till en smakbit. Sedan hade hon suttit där med sin kaffekopp och sockerkaksbit. Bert hade ofta varit frånvarande, på gränsen till apatisk. Lena kände igen tecknena, hon hade upplevt det förrut, hos jämnåriga bekanta som givit upp hoppet, som inte haft något mer att leva för. Lena hade sina krämpor, det var ju inte så konstigt hon började komma upp ordentligt i åldern men hon var seglivad. Flera av hennes vänner var redan borta, vänskapskretsen började tunnas ut och snart skulle hennes lillebror också ge sig hän och lämna henne kvar. Cancern var inget att leka med, det var en giftig motståndare, frätande, utstuderande likt en pac man. Bert hade redan gått en par ronder men nu hade han gått ner för räkning. Det kanske var lika bra. Han hade nog gjort sitt.   

Bert var en tokstolle, en vuxen man som hade svårt att veta hur han skulle umgås med andra. Han hade aldrig ägnat en tanke åt att han sårade andra med sina uttalande och fördomar. Bert hade inte haft det lätt. Skilsmässan ifrån Elisabeth hade tärt på honom, hade lämnat honom ofattbart isolerad och ensam. Bert hade fyllt tomrummet med jobb och samtidigt som han staplat sina problem på en hög, han hade stött bort Tobias och på köpet missat kontakten med sina barnbarn.  

Ann-Charlotte: I en egen kokong 26

Emma märker en tydlig förändring i hans stämmningsläge. Hon har känselspröt för sådant. Tobias hade brytit sig ur sin egen kokong, höljet som varit segt hade smitit åt om hans ansikte, han hade pressat upp händerna genom väven och lösgjort sig. 

Nu var det sagt orden som så länge funnits på hans tunga. Ordens innebörd härstammade från hans förflutna, plötsligt upplevde han nuet starkare, intensivare liksom mer levande. 

Barnskratt, glada tillrop och visslingar följs av Cornelius Vreeswijks välbekanta trubadur röst. “Kommer du ihåg den här visan Emma?” “Såklart att jag gör, Turistens klagan, barnens skratt är obetalbara, de är så oskuldsfulla och rena.” Och den här då?” “Det är Fred Åkerström”. Emma sjunger med, “Om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig. Men du, jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag.” Tobias slänger slängkyssar åt Emma. Hon låtsas bli träffad på kinden, skrattar och blinkar åt honom.

“Nu vill jag dansa Moonwalk”, säger Rickard. “Ja snälla, sätt på Michael Jacksson”, instämmer Emilia. “Ok, på ett villkor att vi också får vara med och dansa,” Tobias ler. 

Regnskuren har övergått i duggregn. En man gömd under sitt stora mörkblåa paraply och sin bruna sydväst går gatan fram. Musiken som strömmar ut ur ett av husen fångar hans uppmärksamhet. Genom fönstret ser han en familj, till synes utan bekymmer, de dansar och sjunger för glatta livet. Han stannar, insuper den påtagliga sammhörigheten. Innan han forsätter beundrar han de vita klängrosorna som står i full blom, om han inte visste bättre skulle han säga att de klättrade rakt emot himmlen.

Ann-Charlotte: I en egen kokong 25

Tobias känner sig fräschare, löpningen har liksom rensat upp i huvudet på honom. Kan det verkligen vara så tänker han att den fetlagda flintskalliga gamla mannen är hans farfar? Han om någon är inte alls vidskeplig men detta, ja han vet inte om det finns någon annan förklaring? 

Eftermiddagen kommer och med den en kraftig regnskur. Rickard och Emilia dansar regndansen och leker kull i trädgården, tillslut ser dom ut som två dränkta katter och då är det dags att samla ihop alla blöta kläder och barn. Nu sitter dom framför den öppna brasan, elden knastrar, slickar de torra vedträden, de sitter uppkrupna i soffan och dricker varm choklad. Sen blir det pussel och spel för hela slanten. Först de lätta pusslen som har blivit liggande i lådan eftersom ingen har orkat förflytta dom till vinden ännu, sen de svårare mer tidskrävande pusslen, de betas av en för en tills de täcker hela vardagsrummsgolvet.

Mitt i allt ringer telefon, Tobias tänker först låta bli att svara men signalerna forsätter enträget att ljuda, tillslut svarar han. Det är Bert. Tobias förflyttar sig till köket stänger till dörren så att han kan prata ostört. Senaste gången de pratades vid på telefonen hade Bert haft svårt att göra sig förstådd,  hans röst hade varit rosslig som om han hade en spottloska som åkte upp och ner i luftröret samtidigt som han pratade. Sedan Bert bodde på Enviks sjukhem hade de ringt varandra några gånger. Tobias hyste fortfaranande agg mot Bert medans rädslan som funnits hade ombytts i något slags medlidande. Han visste att utvägen var att acceptera, det som varit kunde han ändå inte ändra på. Telefonsamtalen fram till nu hade inte varit långa, de var torftiga på ord men förbindelsen fanns där likt en osynlig anslutning som sammanfogade dem likt en navelsträng. “Jag vill bli kremerad, kan du se till att det sker?” Tobias blev överrumplad men han fann sig snabbt.”Ja om det är det du vill”. “Jag vill att de spelar Ulf Lundells öppna landskap, den tyckte din mamma om också”. “ Varför slog du mamma, hur kunde du?” “Ärligt talat jag vet inte”. “Jag hatar dig”. Inget svar, linjen verkade bruten. “Jag hatar dig, hör du mig”. “Mm”. Tobias jag vet att jag gjorde fel, kan du förlåta mig?” “Du fanns inte där när jag behövde dig, du var aldrig en riktig pappa!” “Du har rätt, jag har inte insett det tidigare”.