zondag 21 december 2014

Ann-Charlotte: Svanens dans i vintertid (21)


Aulan var välkomnade pyntad, fast det var heltäckningsmattan som hon uppmärksammade allra mest. Det filttygs liknande mörkgröna, hennes svarta låg klackade skor sjönk ner i det mjuka.
Harpans sång någonstans bakom kulisserna.
Trivsam trängsel. Aulan var inte särskilt stor. Första raderna bestod av gymnastiksalens trä gula bänkar. Småsyskonens stoj, föräldrarnas förväntan, täckjackor, kappor, halsdukar, slarvigt upphängda över stolar i svart och röd hårdplast.

Pappmuggar, vita, till bredden fyllda med kaffe eller te spred sina ångor runt frusna händer.
Hon strök med mjuka händer över den spräckligt gröna klänning, rättade till hårnålarna.

De hittade tre stolar nära scenen, Mia, Matthias, Frederic. Hans hand rörde lätt vid hennes skuldra.
Hennes höft ömmade. Belysningen dämpades, hyschande...väntan..

Julspelet var sagolikt. Jules var vacker, otroligt vacker, hon lyste upp aulan.
Stora mjuka bomulls vingar, förtrollade, hon inte bara spelade hon var hela rymdens julängel.

"Tittut, hi,hi"
Krypande, bökande under stolar, liten, busig, plirande blick.
Mias blick sökte barna skratt, föll på ett par ljusbruna välputsade stövlar. Mötte fönsterplats damens häpna blick, igenkännande, nickande. Mia tyckte sig se hur  ansiktsuttrycket byttes i hänförd beundran. Den mörka basrösten kom ifrån scenen:

"Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.
Giv mig en fest som gläder mest
den konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
giv mig en änglavakt.
Giv mig ett hem på fosterjord,
en gran med barn i ring,
en kväll i ljus med Herrens ord
och mörker däromkring.

Giv mig ett bo met samvetsro,
med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord
och ljus av Herrens ord.
Till hög, till låg, till rik, till arm,
kom, helga julefrid.
Kom barnaglad, kom hjärtevarm
i världens vintertid. "
(Zacharias Topelius julpsalm Julvisa)

Smärtan i höften tilltog samtidigt som hon följde ödets koreografi.
Hon dansade fritt, hänsynslöst, långdraget, vilt. Drömmande, svävande
liksom utanför sig själv.

Applåderna överröstade. Jules såg Matthias, Frederic, såg på farmor, neg, högaktningsfullt.
Något inom henne ville skrika "när ses vi igen?", istället slängde hon
en slängkyss.

Hann inte få något gensvar. Ridån slöts och öppnades åter.

En ensam stol, tomhet, smärta. Det enda som fanns, en handväska, brun med blå gröna blommor.
Inget mer.

Irja, Ljuset (21)



Rubinkvinnan undrar: är allt en dröm? Är det så här det blev?
Bärnstensflickan undrar: är allt en dröm? Ska verkligheten vara såhär?
Skifferflickan tänker: Jag ska leva min dröm.
Det är tidig morgon. Himlen är ännu mörk. Isdrottningen bugar och 

Stjärnorna applåderar.
Safirpojken viskar hennes namn
Den långe mannen viskar hennes namn
Guldpojken viskar hennes namn,

Isdrottningen avvaktar. Hon avvaktar i ett förtroende som sträcker sig från en sol till en måne

Rubinkvinnan känner efter
Bärnstensflickan känner efter
Skifferflickan känner efter
Och de säger:

Jag bär mitt eget ljus och jag behöver bära det högt

Och då
Då öppnar isdrottningen leende portarna:

De mjuka
De egensinniga
De fantasifulla
De lyckliga
De dansande
De ängsliga
De hårda
De sorgsna
De gnistrande
De beskyddande
De känsliga
De föränderliga

Ja de
De Väljer att
Falla ner till oss.

Snöflingorna
 Och i tidig morgon
I färsk snö, för så heter de, flingorna, när de förenats i alla sina olikheter.

Då gör de snöänglar, i förr, i då och i nu.
Då blir de snöänglar
Bärnstensflickan
Skifferflickan
Rubinkvinnan
En liten, en mellanstor, en större

Allt i ett.

Som vi alla är. Allt i ett.

Irja Liljeholm

Cecilia / Steget , 21 december



Elsa reste på sig, stod bredvid Den Vita.
Som en ny penna på vitt papper såg hon sitt liv tecknas framför henne på tomma ark.

“Det är upp till dig människa, att skriva om din historia. Att leta upp ändarna som klipptes av, att med allt du är, allt du fått på vägen, knyta ihop de trådar som brustit så att själa-bitarna kan mötas igen. Gör det för dig själv i vissheten om att allt kommer att läkas med dig.”

Den Vita klev närmare Elsa och fortsatte;

“Vet att du inte vandrar ensam denhär vägen. Du är aldrig ensam. Din flock är här. Den är där. Den är överallt. I evighet.
Meru kommer att vara vid din sida. Du kan kalla på honom närhelst du törstar, när hjärtat skriker, när tårar trillar i stillhet. Vet att jag vakar över dig med guld-hjärtat. Jag har en flock att leda här, leda till ett helande och läkande. Vi har samlats här för att förena våran styrka, våran kraft. För att andas in all den förgågna, nästa förlorade, visheten för att ta den ut i världen på vårat sätt. Som det var menat från första början.
Det kommer inte att bli lätt. Motståndet och oförståelsen kommer båda att vara stora ett tag till. Men jakten på de borttappade själa-bitarna är det enda som kan leda oss tillbaka till Jorden.
Människan blir varg igen och varg blir människa.
Gå till fullmånen varje gång den gäldar oss med sin närvaro. Lyssna. Lyssna till månens ljus, till skriet från vildmarken. Vet att du är allt, och allt är du. Se allt i allt min kära lilla människa, min kära lilla Elsa.”

Allt kändes så stort och Elsa kände sig så liten.
Men hon kände sig varm nu. Älskad. Hon var rädd och samtidigt var hon upprymd. Hon vände sig mot Meru, en hand på sitt hjärta, tittandes djupt i Den Vita’s ögon, vidare ut mot den mörka, stjärnklara  natten och slutligen in i Meru´s gula, glänsande varga-ögon. Hon såg att han förstod.

Elsa placerade sina händer om Meru´s käkben, lät hans huvud vila i hennes handflator;

“Kom, Meru”.



Cecilia Götherström, 21 december 2014

Camilla: Regnbågsfolket 21 - Adelines dans



’Plié…relevé. Plié…relevé.’

Pianomusik vindlar som cigarettrök ur högtalaren.  Ingen spegel, bara Sem.
Han står framför henne och leder hennes rörelser.  De mjuka, nya danskläderna omsluter hennes kropp, armarna sveper i en ömsint båge. Hon är glad att hon inte har en spegel. Nu tvingas hon känna och spegla sig i Sems rörelser. Det finns ingen spegel som skulle kunna återge vad hon upplever i den här stunden.

’Ryggraden rak, som en linje genom kroppen, en linje som sträcker sig längre än kroppen, som fortsätter ner, in i jorden. Från ryggraden och uppåt, upp och ut ur huvudet, gör dig längre, håller kroppen rak.’ Sem upprepar förmodligen vad hans tränare brukar säga på träningspassen. Antingen det eller så är han en naturtalang, född dansare och tränare. Kroppsvägledare. Adeline bryr sig inte om vilket, hans ord rör henne, väcker någonting inom henne.

Hon kan känna linjen, tråden som sträcker sig genom kroppen och längre, in i jorden och upp mot rymden. Tråden förflyttar någonting inom henne som har suttit lite snett. När den finner sin väg obehindrat, strömmar som en flod rakt igenom hennes väsen, vet hon: Kroppen kommer ihåg. Tänker inte ålder. Bara smälter samman med allt det inom henne som vill måla, dansa, skapa. Hon är. Glädje. Men också detta. När linjen återfinner alla punkter som varit avskilda, precis som hon själv, stiger sorgen. Upp, ut, genom huden, andetagen, tårarna som nu måste få strömma lika kraftigt som floden som förbinder henne med jordens innersta punkt. Hon är flicka igen. Hon hör hemma i den här stunden. Hemma. Hade glömt. Att tråden, livsfloden knyter henne till så många kärlekar.

Hon böjer knän och smeker luften med öppna händer. Kärleken är här. Inget att vänta på mer. Inget att längta efter.

Bara dansa det som vill finna uttryck genom henne själv.

Inte ensam längre.


Aldrig mera ensam.


zaterdag 20 december 2014

Camilla Onell: Regnbågsfolket 20 - Önskelistan

När vintersolståndet öppnar dörrar till ljusare tider, kommer änglarna för att hämta min önskelista. Det har de berättat i mina drömmar.

Det är ingen vanlig önskelista. Hur stort och vackert kan jag drömma, för hur många? Vilken roll vill jag mejsla ut för mig själv i de drömmarna?

I mina vackraste drömmar strömmar Moder Jords underjordiska källor synliga för alla. Kärlek finner sin väg in i språket igen.


Vi möts där i de drömmarna, det vet du.


Ann-Charlotte: Svanens dans i vintertid (20)


Apelsin eller mandarin? Apelsin.
Sill med senaps eller dillsmak? Det fick bli dillsmak.
Fikon eller valnötter? Han kunde inte välja, stod handfallen mitt i affären,
kände sig yr.

Den bitterljuva bismaken på tungspetsen.
En bismak av livets valda vägar, av livets gömda stigar och dess återvändsgränder.

Det hade alltid handlat om henne,hon hade brett ut sig tagit plats. 
De hade dansat en skuggdans, ömsom på avstånd, ömsom nära. 
Han närmade sig med smygande steg, sjönk djupare, vadade.  

Valen de fria och de nödsakade, hade lämnat färgstänk i hans liv.
Han var fri att gå nu, han var fri att stanna.
Skulle han välja att ge, att ta emot, Mias tillit?
Det fanns en värme, en lockande vinkning som han inte lagt märke till innan.
Tron var som en viskning som fördes med vinden.  

Han var osäker, inte rädd, kanske lite ängslig.

Vågade han hoppas, hans undermedvetna banor styrdes varsamt 
liksom lirkades fram på spåret av Jules och Frederic.

Han gick med bestämda steg mot utgången.

Cecilia / Andetaget , 20 december 2014





Elsa andades in bergsluften.

Den Vita drog in luften genom både nos och framtänder.

Meru lade sig ner och gäspade stort i en indandning.

Det var stilla, och ändå rörelse.

All rörelse som skedde var som om den skedde i stillhet. Till och med de vargar i klungan lite längre ner på vidderna, rullandes runt i en blandning av stojjande och blottade tänder, i förberedelsen på jakten, rörde sig i en synkronisitet som varken kunde eller skulle beskrivas med ord. All rörelse hade ett syfte, och själva syftet var rörelsen och varandet i sig.

“Det är det”.

Elsa hörde Den Vita’s röst i stillheten, trots att inga ljud yttrades i den luft som var vinter-kall-och-klar utanför deras kropppar.

“Det som är syftet. En andning, en rörelse, ett varande, ett syfte. I så många olika skepnader.”

Elsa hörde hur en suck tog sig ut ur hennes egen kropp. En utandandes suck som lät henne sjunka ännu djupare in i jorden och samtidigt bli så mycket starkare inifrån.

Hon tittade först mot Den Vita. Sedan mot Meru.

Meru fortsatte där Den Vita avslutat;

“Allt du ser, allt du möter, i människan, i djuret, i sten, i trä, i vatten, i eld, i mossa, i frost, i allt finns andetaget. Ande-taget. Det pratas om Julens Ande. Om in-andning. Om ut-andning. Allt är en rörelse av den ande vi alla är. Och vi har alla ett syfte, en uppgift här, i denhär anden som vi kallar livet, på denhär Jorden som andas. Men innan vi inser att vi alla är välkomna här, att vi alla and-as, kan inte klockorna ringa i örat med meddelandet om varför, hur, var och när”. Nu var de Meru’s tur att sucka tungt.

“Var tappade människan sitt syfte?” hörde Elsa sig själv fråga högt ut mot den mörka mån-belysta luften.

“När människan tog in rädslan i sina hem”, svarade Den Vita. “När människan stannade till, byggde vad hon kallar hus istället för att vörda det hem hon placerar fötterna i varje morgon när hon vaknar upp, det hem hennes fingertoppar rör vid varje gång hon känner luften i beröringen. När människan förkastade vargen ut i den skog, den vildmark hon stängde sig själv ute ifrån och därmed skilde sig ifrån det starkaste bandet till naturen hon hade. Där försvann en del av människans själ. Där tappades den bort, där bytes den ut mot rädsla”.

Den Vita stod upp på alla fyra i snön. Högtidligt , med luften fylld av både vemod och tillit i ett och samma andetag.





Cecilia Götherström, 20 december 2014