woensdag 21 december 2016

Irja: Spegelsalen, del 21



Nin lägger ner kalendern på golvet och böjer sig över den. Storkyrkan bälgar ett andra slag. Darrande petar hon på lucka 21 som sakta glider upp. Däri ligger en genomskinlig stalagmitformad istapp. Tometuss nickar bekräftande och lyfter upp den. 
”Kung Bore”, viskar han, opåverkad av storkyrkans tredje dån, alltför snabbt följd av ett fjärde, ett femte, ett sjätte… ”ser du? Har du glömt hur kul det är? Sluta gömma dig, kom med dina isande luftströmmar, de som glittrar och blänker och får allt och alla att stanna upp och bara vara. Det gör inget om vi fryser lite, jag lovar, att du ska vara så känslig och ta illa vid dig, lyssna inte på dem som klagar, titta på barnen istället! Kom mäktige Bore, erkänn din styrka och din kraft, bruka den! Den äkta magikern har en skärva åt dig med ska du se, kom och titta, store kung!” Tomtetuss går med isstalagmiten till närmsta spegel, bara det en demonstration av ett mirakel eftersom tappen är nästan lika lång som han själv är och säkerligen väger minst fyra gånger mer än en genomsnittlig dammig tomtetuss. Han lägger dess spets mot glaset, han vilar ömsint tappen mot det utan att skälva samtidigt som storkyrkans tolfte slag klingar av. Nin väntar i spänning, handen är hårt knuten runt stenen som ännu glöder. Spegeln vitnar och osar, en kall vind kommer ifrån den.

Den som är vaken denna början på den mörkaste av dagar, den som kan se, den ser hur frosten glider ner i marken, uppfyller alla hålor och sprickor, expanderar och trycker på, knakar och målar hela staden vit. Det är början på den mörkaste av årets dagar, det är midvintertid. Himlens valv bär stjärnkonstellationer, de som under så lång tid murats in bakom tjock fukt, nu tänds de, stjärnorna, ja, de glänsa. De lyser upp staden och landet och öppnar skyn, öppnar för ett nytt tidevarv där spegelskärvor har utrymme att färdas in i alla hjärtan och bära fram allas högst personliga drömmar.

Nin ser förundrad in i spegeln som frostats len och hal av isstalagmiten. Kylans kastanjetter lyfter fram glasklara symmetriska stråktag och flytande klaverackord. Hon möter en förunderlig tonårsprinsessa som ler hennes eget leende, hon ser en älva med tofsigt hår som sveper, hon ser en ädel näsa och en stark, graciös kropp. Hon vickar försiktigt på höften som för att testa och jo, spegelbilden som måste vara hennes vickar den med. Kastanjetterna, stråkarna, klaveret, de höjer tempot, tonårsprinsessan tar plats både i kroppen och i spegelbilden, hon svänger i rytmen och skrattar imma mot spegeln. Ut ur imman, inuti spegeln, framträder ännu en ung kvinna, kvinnan dansar en eldig tango. Det märkvärdiga är att hon inte är närvarande i salen. Men Nin blir inte rädd, för kvinnan påminner om mormor och Nin ser att hon dansar tillsammans med en sagolikt vacker man med en puckel. Det är puckeln som bär fram musiken. Det är dansen, musiken, bilden av henne själv och mormor, tjockan som vitnar och faller till marken i flingor av lätthet, tomtetussen som vimsig av tomtelustighetsglädje tjoar och klappar takten till tangon med både luddiga händer och toffliga fötter. Det är den mörkaste dagen, en dag av ljus som tänds i tusental. Lysande möjligheter, gränslösa drömmar, ett tillitsfullt varande i nu och då och sedan, det strålar om det urbergsstarka hoppets och den värnande kärlekens varma fantasi.

epilog
Den nya morgonen den mörkaste dagen av dem alla är staden inbäddad i vit bomull. Den mörkaste dagen blir inte fuktig och kvävande, den finner istället spegling i måne och snö, i blinkande stjärnor, i flygande fantasifestskärvor och iskristaller.
Därnere vid tunnelbanebyggets ände, där står Sture, dunkad i ryggen blir han, jo ser man på, dig kan man lita på, om du inte envisats med dina formler hade stommen brustit, vilken enorm skada det hade blivit… Men inte ett ord om detta till någon, du kan ju tänka dig vilket ståhej det blir om det kommer ut.

Det är nästan kväll när Nin äntligen utmattad och vacker, inifrån och ut, kryper upp i sin säng med kalendern i knät. Hon smeker den med fingertopparna, på pekfingret rider en tomte, mätt och belåten och lysande djupröd är han, och mäkta stolt. Han styr hennes hand mot kalenderns mitt och där lyser tre luckor stora och alldeles väldigt synliga: 22, 23 och 24 står det på dem.
”Ser du,” jublar tomtetuss, ”vi har räddat julen! Nu blir det jul igen!” Och han virvlar runt i klumpiga kullerbyttor, virvlar och snurrar och rullar så snabbt att tussarna yr, han tornadovirvlar sig in till hemligtrevligt och julaftonsvärdigt tippetapp- tomteskap. En liten luva gungar till sist ensam genom luften och landar invid luckan på kalenderns urberg. Nin gäspar, men öppnar ögonen på glänt precis i tid för att se en dammluddig liten lovikahand sticka ut genom luckan och plocka åt sig luvan. Det är det sista Nin ser av honom, vår envisa tomtetuss- i den här sagan i alla fall.

God jul alla kära, och lova mig att ära skönheten du ser i spegeln!

Irja Liljeholm

Cecilia / 21 december / Guld



Morgonstjärnan klättrade ovan trädtopparna. Mitt Hjärta Min Själ och Vackrast I Världen ylade in den sista morgonen i mörkret. Jag satt i släden, sjöng med.

En nattlig slädfärd från bakdörren i Gråberget var precis på sekunden så långt det tog att anlända vid marknadsplatsen mitt i urskogen.

En stor, vacker, isklädd sjö omringad av granar, tallar, enebärebuskar, björkar. En liten väg från bygden bakom skogsranden. Några rödmålade stugor med pyrande skorstenar. Kaffedoft och levande ljus i nyvakna fönster.

Ljudet av steg. Någon klev runt gård och stuva. Det var han. Vintermannen. Vinternattens Väktare. Han slog ihop tumvantarna för att bli av med snön som fastnat i lovikatrådarna. Jag var precis på väg att fråga hur kan kommit dit före oss, men det behövdes inte. Mitt Hjärta Min Själ tittade mig i ögonen och vred sedan huvudet åt höger. Där stod 18 renar, lösta från sina tyglar, betandes på en stapel hö, bredvid en släde mycket större än våran.

I bakgrunden hördes bjällerklang. I fjärran skenet av facklor från alla antågande häst-slädar som tagit sig runt Gråberget, sjungandes.

Vintermannen viftade åt oss att komma åt hans och renarnas håll.
”Det är dags att öppna gåvan nu”, skrockade han.

Vi gick ut till mitten av sjön i samlad trupp. Renar, Vintermannen, Mitt Hjärta Min Själ, Vackrast I Världen och jag. Torkad hö lades ner i en cirkel av stora och små fåglar. Litet bylte mitt i högen. Försiktigt började jag rulla upp det.

Sången steg upp ur skogen. Alver, människor, troll, feer, hundar, älvor, hästar, nissar, vättar, lussekatter – alla sjöng. Sjöng på sitt sätt, i sin ton, sin melodi – så praktfullt sammanstrålande. Facklor samlades runt oss i ring.

Sista biten vadmal rullades ut.

Fram hoppade en liten tofsig trollunge, vickade på baken, sträckte på benen, viftade med stora tår, rullade på handlederna. Med ett skratt och en klaff från sin svans skuttade han upp på den närmsta renen, satte sig mellan hornen och öppnade en liten påse. Stoppade liten hand ner i påsen, lyfte ut stor liten hand fylld med skimrande guld stoff, silver glitter, rosa och gröna ädelstensliknande kulor, tomtebloss-sprakande mini-renar, flygande noter. Vinden kom. Nej, stor vit drake kom med vinden. Blåste ut innehållet över hela sjön, över hela skogen, över oss alla.
Hela marknaden stod klar i ett nafs, med orkester, stor brasa, hundratals marknadsstånd.

Bergatrollens önskan för den här julen är att vi tar emot det fina stoffet av all skit de fått mala ner i åratal. Det vi behöver den här julen enligt de är glädje, magi, dans, glitter och bukskratt så som bara troll kan asgarva. En egen drake för var och en. Färdigmald skit helt enkelt med enbart det som sprudlar och glimmar kvar.


“Today I will walk out, today everything unnecessary will leave me,
I will be as I was before, I will have a cool breeze over my body.
I will have a light body, I will be happy forever,
nothing will hinder me.
I walk with beauty before me. I walk with beauty behind me.
I walk with beauty below me. I walk with beauty above me.
I walk with beauty around me. My words will be beautiful.

In beauty all day long may I walk.
Through the returning seasons, may I walk.
On the trail marked with pollen may I walk.
With dew about my feet, may I walk.

With beauty before me may I walk.
With beauty behind me may I walk.
With beauty below me may I walk.
With beauty above me may I walk.
With beauty all around me may I walk.

In old age wandering on a trail of beauty, lively, may I walk.
In old age wandering on a trail of beauty, living again, may I walk.
My words will be beautiful.”

Hon gav oss den uråldriga Navaho välsignelsen. "In honour of the two and all of us".

Cecilia Götherström, 21 december 2016


Camilla: Vilma och hujaffen Helge - del 21

På blödande fötter gjorde Vilma den sista resan till häxans grotta, ensam.

Helge var otröstlig, kunde inte förmå sig att se häxan en gång till.

Gråtandes hela vägen, gick Vilma till grottan som den som inget kan förlora, men heller inget vinna.

 - Jag står framför dig utan svar på gåtor. Det enda jag kan göra är att tala om vad mitt hjärta säger.

Maya har lämnat oss. Hon älskade så stort, så mycket. Den kärleken är det enda som betyder någonting. Inte krig. Inte jag vinner - du förlorar. Kärlek. Plats för alla. Dela.

Vem flyger högst? Den som flyger tillsammans med vänner.

Främlingen som aldrig hälsar på? Dömandet. Uteslutandet.

Välkommet överallt? Omtanke.

Du är välkommen, Anja, Kerstin, Malin, eller vad du än heter. Att dela den här världen med otroliga hujaffer. Deras mat, vatten, deras sånger, deras kärlekssten. Om du bara intar din plats med kärlek och respekt. Om du bygger mer än du river. Hjälper mer än du stör.

Du måste ha varit en riktig människa någon gång. Innan du gick sönder och började stjäla andras ljus.

Vilma var så trött nu att hon knappt kunde stå på benen. Häxan var tyst och betraktade henne med en outgrundlig min. Vilma vände sig om för att gå tillbaka till sina sorgsna vänner.

 - Mikaela. Det var mitt namn. En gång för länge sedan.





Så kom det sig att häxan, fortfarande grodig och fortfarande ful, fick sin plats som en av invånarna i hujaffland.

Det tog en lång tid innan hujafferna litade på henne. Skogen också för den delen. Den tog sin tid, men ljusnade sakta men säkert. En morgon hördes för första gången på mycket länge en koltrast.

Inuti eken sjöng Maya sina böner för ett älskat folk. Och även för Mikaela.


Ann-Charlotte: Drömmar av guld - 21

Harmoni

Utan att Rayana hade lagt märke till det hade två lite äldre musfröknar och en liten pojkmus smugit sig in i allrummet, Optimus syskon. 
Ödlorna som hade fullbordat sin jullek krälade, lekte tafatt längst väggarna. 

Himlen var klädd i blåvioletta nyanser. En stjärna lyste ensam i natten. 
Midnatt var nyss gången. 

Vinterns första dag var i antågande. 

Rayanas nätta fingrar rörde sig graciöst över pianots svart, vita tangenter. Introt tog sin början i tonarter av moll och övergick sedan i durskalor. Dess trolska toner intensifierades av 9 altfioler, de 9 gröna papegojornas byggde upp stycket likt smultron som träs på ett strå av vass. 
Moder hare strök över cellons gyllene trådar, medan småhararna lät trianglarnas klankar resonera. Påfågeln hade omvandlat gitarrens melodi till nyckelharpans äldre tonfall.

Vinterns första dag var i antågande. 
Optimus iakttog Rayana, hennes vackra silhuett som speglade vinternattens sagor. 
Han lade märke till den gyllene nyckeln som hängde runt hennes hals.   

Orkestern spelade upp till en koreografi i förfäders fotspår, så ändrades kursen, tolkades stycket på nytt. Vivaldis årstider, vintern, levande och trolsk omfamnade ekens kärlek. 
Där i kärlekens ek förenade sig Optimus med Rayana i en fyrhändig virtuos, en egenhändig tolkning av det som kommit och gått. 

I bakgrunden gnistrade 21 lågor. Optimus systrar och hans bror hade tänt ett ljus för varje dag som Rayana varit på väg. 

De 3 syskonen bevittnade hur stearinet långsamt, långsamt, smälte och ändrade skepnad. Hur det ur stearinets smältande massa ett träd växte fram. 

Ett träd med gyllene stam och silverfärgade grenar, med gröna blad och röda äpplen. 

Rayanas familjeträd tog form på samma gång som hon upphörde att söka, på samma gång som hon insåg att hon hade hittat de rätta frågorna.

Trädets rötter var begynnelsen till alla likasinnade själars brunn. 

Rayana ville inget hellre än att sjunka djupare i kärlekens ek. 

dinsdag 20 december 2016

Ann-Charlotte: Drömmar av guld - 20

Godhet



Flammorna gjorde henne sömnig. Småhararna låg dåsiga vid 
hennes fötter. Rayana vred sig långsamt om, lutade huvudet i händerna. 
Blåklockshatten gled på sniskan och brevet som hon gömt under hatten blottades. 


Långvik                                                       20 December 1867


Vagga mitt barn, 
Vagga min pojke, 
Vagga till rytmen av mitt hjärtslag, 

Sjung min pojke, 
Sjung för mänsklighet,
Sjung för vår natur, 

Reflektera våra toner, 
Låt din stämma klinga, 
Reflektera människans godhet, 

Bädda in dig i värme, 
På en bädd av strå, 
Bädda in dig i ömhet, 

Väv med guldtråd, 
Jordens rikedom, 
Knyt samman dina band med varsamhet,

Ge mig din rädsla, 
Ge mig din sorg, 
Ge dina drömmar frihet, 

Sök med din inre lykta, 
Lyssna och hör, 
Låt inte det som Är gå förlorat. 

Vagga mitt barn, 
Vagga min pojke, 
Vagga till rytmen av mitt hjärtslag.



Irja: Spegelsalen, del 20



Men striden är inte vunnen. Tomtetuss spejar bekymrat upp i skyn, snön vill inte ta sig vidare utanför parkens gränser. Han står i Nins handflata och säger ingenting, bara spejar.
”Vad nu?” Undrar Nin, ”vad ska vi göra nu? Får vi gå hem?”
”Plocka upp kartan.” Föreslår den illröda tomtetussen. ”Vi måste helt uppenbart vidare, det här duger inte. Lokal magi kan inte överstämma allmänt utbredd tjocka, det borde vi ha förstått.” Nin plockar upp kalendern från trädet hon ställt den hos. Tomtetuss hoppar ner på den, men istället för att upprymt dansa fram går han den här gången sakta en spiral, inifrån och ut, med ett luddigt finger tickandes mot tinningen i påtagligt grubbel. Det finns bara en lucka kvar som inte har öppnats. Luckan föreställer en spegel, spegeln står inne på tivolit vars pariserhjul är fullt av gnistrande snurrkvarts, vars radiobilbana är vaxad i hal, kolsvart urbergsolja och vars bergochdalbana studsar som en flat sten i ett sjumilalångt smörgåskast på väg upp till den stora månen. ”Ta mig till tivolit.” I tomtetussens röst ett oroligt vibrato. ”Det är vår enda chans. Det är dit vi ska.” Nin protesterar, tivolit är inte öppet, det är stängt hela vintern, det står dövstumt och inlåst bakom kilometerhöga galler. ”Du hörde mig. Vi går dit, och det är bråttom.” Kvällen är sen och trafiken tunnas ut på gatorna. Alla barn har nattats, alla hundar har rullat ihop sig i sina korgar, alla fåglar har stuckit in klor och näbb i dunvingevila. Den klara snökylan i parken klibbar allt mer ihop sig då dimman vinner terräng, ja, den gråsvarta ljusslukaren breder ut sig. Nin vandrar med tomtetuss i håret, han är tyst och hon är tyst, det är en bra bit att gå och alltefter hon traskar på sjunker modet. Som hon hade förutspått är entrén till tivolit låst och häcken är hög och omöjlig att forcera. Tomtetuss sjunger en vers som han påstår kan öppna alla dörrar, men ingenting sker. Det gör honom så röd att han nästan svartnar. ”Vi behöver en nyckel… en gåva att öppna med, annars vet jag då inte…” Nin släpper ner tomtetuss i sin hand, de blänger desperat på varandra och på den höga låsta häcken.
”En gåva” mumlar Nin, och kommer på svaret, hon plockar upp den rosa- vita- gula stenen ur fickan och lägger den bredvid tomtetuss i handflatan.
”En hoppets gåva, ja!” Tomtetuss pussar på stenen, när han gör så blir stenen varm och varsamt glödande, men utan att brännas. Han sjunger versen än en gång, men ingenting händer. Stenens glöd flackar och slocknar i flickans hand, tomtetuss funderar. Tillslut säger han: ”Du måste nog sjunga du med. Det finns ingen här som kan höra, så visst kan du. Så här: I hjärteklamp och strumpestamp, i magig dans och huvudsvans, där finner vi en dammig chans!” Nin ser sig omkring, det stämmer att det inte finns någon i närheten. Så hon övar ett par gånger tillsammans med tussen. När hon fått ordning på rytmen, orden och tonfallet gör de sig redo: De pussar stenen samtidigt och sjunger sedan. Och tro`t eller ej, stenen sjunger tillsammans med dem i pulserande rosa, gula och vita toner och entrén gnäller och grinar men rullar upp. Nin skyndar sig in, i bröstet dunkar nervositeten, här har hon ingen rätt att vara, tänk om någon skulle komma. De stannar och tittar på kalenderkartan och jämför den med nöjesparkens vägskyltar.
”Vi ska till spegelsalen!” Tomtetuss pekar, Nin går. Skorna klafsar mot dimblöt mark, hon fryser om tårna. De sjunger samma vers vid spegelsalens låsta dörr, handen värms av den ånyo glödande stenen, dörren gnisslar men bjuder inte motstånd. Det är nattsvart därinne, fuktigt, övergivet med en stickande lukt av mögel. Nin vill helst inte gå över tröskeln, men tomtetuss manar på henne, det är bråttom nu, efter midnatt är det för sent! Hon tar ett vaksamt steg inåt och dörren smäller igen bakom henne. Hon rycker till och försöker vänja ögonen vid svärtan. Innan hon hinner bli än räddare tänds lucka efter lucka i kalendern inifrån. Kalenderluckorna sprider ett milt rödaktigt ljus och det är allt som behövs för att värma den sovande spegelsalen till liv. Speglarna vaknar i ljuset och reflekterar Nin och tomtetuss och kalender i alla vinklar och former de förmår. Samtidigt slår storkyrkans klocka midnattens första slag. Det är den 21a december.

”Öppna den sista luckan”, viskar tomtetuss.

Irja Liljeholm 

Cecilia / 20 december / Knytet



Hennes djupa, bruna,  själaportar har sökt mina flertalet gånger under det senaste dygnet.

” Jag låter dig se ner i abyssen av min själ. Varför förstår du inte? Varför stannar du inte kvar en sekund till och lyssnar på sista refrängen? Svaret kommer alltid innan bakersta tonen klingar ut, i mellanrummet av början och slut.”

Rullad i kringelkrullen ligger hon där igen vid mina fötter. Efter ha försökt finna en bekväm plats om och om igen de senaste timmarna verkar det äntligen finnas lite frid och ro för henne.

Den yngsta hänger över liten trollpalt. Hennes huvud vilandes på hans arm. Båda snarkandes i samma utdragna takt.

Det finns inte ord att beskriva den värme, den inre och yttre glädje i asgarvsfattning som bar julfirandet med trollen och vinternattens väktare. Långt in på småtimmarna spelade vi boulecurling med kanderade äpplen, åt knäck med trolldamm, dansade silverschottis, pratade om livets djup och yta mellan tomtebloss och stearin.

Bergatrollens önskan för den här julen låg inrullad i ett bylte av skinn och näver, nerbäddat mellan torkade löv, renfällar och granris i släden. Tänk att det som en liten ettrig kAtla beskrivit som ”det som vi behöver hos Bergatrollen” och ”Bergatrollens egen önskan för den här julen” var precis en och samma. Nu var det våran uppgift att ta det med till Julmarknaden.

Stor vit katlA var färdig med sin del av uppdraget för det här tidevarvet enligt honom själv. Vintermannen tittade åt hans håll med ett ”jag är inte så säker på det du” i blicken.

Hon stod upp. Borrade in blicken i min ännu en gång. Jag väntade.

”Kom mitt lilla troll. Ta din drottning i handen och gå med mig nu.”

Den yngsta tittade oroligt på mig, på oss. Skakade på kroppen, gäspade, tittade igen. Nöjd nu. Viftade på svansen. ”Ja, nu drar vi!”

Trolltyg och Tomte vinkade av oss där vid Gråbergets bakdörr.

Tydligen måste man som människa lyckas med att sjunga sig igenom Gråberget, dansa med alla jordens troll, lyssna till drakar och vättar innan denna dörr för alltid var öppen.
Öppningen till Julmarknaden. Till marknaden där all världens magi delas. Stortrollet hade berättat att människan tappat bort sin egen sång.

Hon hade lett mig tillbaka till min egen sång. Båda två.

Våran sång. Tillbaka. Våran sång.


Cecilia Götherström, 20 december 2016