donderdag 21 december 2017

Irja: Minna, del 21


 
Det står en ung man i ett gathörn utanför akademin och väntar. Han trampar, inför det otränade ögat otåligt, i våra ögon är det en dans. Hans blick är blå och öppen, han är välrakad och len, han ler med alla nerver utan att kunna sluta. Där kommer hon. Hon går nätt inuti sin bubbla av målinriktning och perfektion, det ser ut som om hon går noga, kanske för att undvika att halka på isbarken. Hennes fläta är stram, hennes sminkning diskret bortsett från det röda utropstecknet på hennes läppar. Den mörkblå rocken välknäppt och strikt, sjalen bryter enbart av med sitt silkiga material, den är dyrbart knuten och icke- fladdrande. När hon ser Markus snubblar hon. Blir stående, står stilla på det hala underlaget med stöd av en gatlykta och tittar på honom. Hon ser vad vi ser och är inte säker på att hon orkar det nu. Han påminner henne för mycket om de ofärdiga första stråken av samstämda toner, om de snövita vintrarnas skrattande andetag, om saknaden efter det hon inte kan vilja få eftersom målet hon nått inte innehåller mer än det ska. Han väcker en längtan hon alltid burit men som inte dög, hon spelar utan skorr nu. Utan Dam. Men Markus tar inte åt sig av hennes stelnade pose, han kanar fram till sin Minna. Han ger henne en återhållen men ångande kyss på kinden, han ler in i hennes betraktan, rakt in i hennes omsorgsfullt slipade stål, strålar sina ord till henne: Kom ska du få se, kom och se! Han hakar sin arm i hennes och hon låter sig dras med för hon finner inte någon lämplig ursäkt som kan framföras utan att såra eller ljuga. Han skuttar, hon glider i hans fäste, snöflingorna vågar sig på en blygsam revelj. Hon har ändå inte bråttom någonstans, hon har en lång helg av julstumhet att vänta sig igenom, kanske hon är skyldig honom en minnesvals som denna, varför inte. De småpratar inte såsom man kan vänta sig efter år av åtskillnad. Hon är inte förväntansfull, inte ens avvaktande, hon följer enbart hans vers. Han är förväntansfull nog för två och väntat har han gjort länge nog. Han bor i ett intetsägande hus inklämt mellan pampigare grannar. Trappstädningsschemat hänger solkigt och obeaktat i den skitiga trappuppgången. Han öppnar sin ytterdörr och föser in henne, Minna spjärnar emot i ett ögonblick av tvekan, vill inte väcka intrycket av ett löfte, ens ett medhåll, vill inte situationeras. Men han föser henne framåt, ja mjukt puffar han henne framför sig genom hallen, den är två steg lång. De stannar på tröskeln till vardagsrummet som även är hans sovrum. Där släpper han, där öppnar hon ögonen, på riktigt den här gången.
Och hon flyter utan att fösas de tre metrarna över slitna plankor fram till pianot han stämde i morse.
Minna andas. Hon kan känna att hon andas, att hon finns, att hon står där, att hennes längtan står där. Hon lyfter händerna, lyfter dem som om hon upplever dem för första gången, dessa det musikaliska underverkets redskap, och lägger dem på C. Och på A. Alla toner i hennes klangbotten virvlar, ett kalejdoskop av innerlig rörelse. Hennes huvud sjunker i yrande andakt och hon vilar pannan mot pianots lock. Minna drar in dess doft. Minnas minnen, mammas passion, pappas kärlek. Damen. Finns hon än? Och Markus, han hör dit, det har han alltid gjort. Hon vrider huvudet mot honom, han möter henne i stilla, varm och ömsint förundran, en skala som omfattar sagans alla facetter, fler än vi har ord för. I staden utanför det risiga bostadshuset är det tyst. Snöflingorna tjocknar och sjunker sakta i tillfredställd adagio ner över staden. I den lilla lägenheten i detta oansenliga hus sker ett under, kronbladsfingrar på ett lagat piano, en vän, den bästa av vänner. Utan att knäppa upp den blå strikta rocken, utan att knyta upp den eleganta sjalen sätter hon sig ner. Smeker tangenterna, känner dem väl, varje reva i fernissan, varje liten grop av toner. Väntar in sin Dam.

Glädjens tårar på Markus håliga, leende kinder.
Minna spelar.
Damen sjunger.

Och så som vi började vår historia, ska vi även avsluta den:
När den tusenhövdade skaran sent om kvällen klev ut i vinternatten med ånga från svettiga pannor, med pudret strimmigt efter känsloyttringar och med ögon lysande av visshet sprungen ur den vidunderliga historia de hört, en musik som aldrig mer lossnar från deras hjärtan och göranden. Då stod han där på operahusets balkong, han, den senkomna unge mannen med nyfikenhet i blicken, han stod där och fröjdades med dem alla, med armen om sin Dam.

Det de känner är kärlek. Inte till eller från någon eller begär efter någonting. Bara det största, det enda. Kärlek.


Irja Liljeholm

Ann-Charlotte / Händer / 21 december



Tonföljderna,
lukterna, 
smakförnimmelserna, 
föddes på nytt, 

tordyveln flög i skymningen, 

skuggan hade tynat bort, 
vinden hade lagt sig, 
årets mörkaste dag,
hade smyckats med regnbågsglitter, 

det var som om kretsloppet hade stannat upp,
om bara för en sekund, 
som om de lösa fragmenten hade fallit på plats, 
som om livet hade hittat hem, 

Engla trivdes med den nya harmonin, 
hon kramade paketet, 
C.E. ,
Commemoro Eminus, 
berättelser på avstånd, 
Elfridas gåva,
i bilder, 
i tankar,
skildringar av skeendets gång, 

Imra och Manuel spelade fia med knuff,
Svarttass spann förnöjt,
Geremia föll i en djup vinterdvala,
till sorlet av kärlekens otörstbara brunn,

små insekter och småfän hade lagt sig till rätta, 
moster och svåger varg läste godnattsaga, 
för vargungen, 
i skenet av eldflugornas ringdans, 

i hjärtat hon bar, 
betydelse,  
värme,
samhörighet, 

i fjärren gnäggade märren i sitt stall, 

vandraren Truls hade packat sin matsäck, 
vandringskäppen skrapade i den fuktiga myllan, 

Engla dröjde sig kvar, 
Mia tog hennes hand, 

så stod de ett tag, 
hand i hand.

Ann-Charlotte Molin


Cecilia: 21 december - Hel



”What child is this ?”….

Harpor och ljuslyktor spelade upp. Tonerna spreds mjukt först, byggdes upp i ett crescendo som gav sig in i, fogade sig samman med, den dansande silverdimman.

Vart man än tittade ut genom fönster, tittade upp från bergstoppar, stäppar, hedar, dalar, skogar, öar i världen såg man tågan skingras. Två drakar rörde sig i ett skådespel, i en dans av eld och frost på himlavalvet. Stjärnhavet bakom, under och över de dånade. Vinden ven.

De som valde att kliva ut, bland de som nyfikenheten tog över hos, vaknade något. Inom sig kunde de med hela sitt varande se något som deras ögon knappt kunde förstå. Det som bara kunde ses med det där ena ögat. Det ena ögat som är förbundet med hjärtat. Hjärtat i din kropp, hjärtan mitt i Alltet, hjärtat hos allt som finns, lever och pulserar – hela universum, Moder Jord, Fader Himmel, alla dess väsen, ja till och med det som vi kallar döden.

Vidar och Nidar stod på var sin flank innanför portarna. I takt med harporna, trolltrummorna och alla hjärtats starka sånger drogs portarna öppna, som i en dragkamp med något istället för emot.

Bom!

Portarna stod vidöppna.

De första endast, enbart vargarna gav sig ut. Rekade omgivningen helt enkelt. Väglederskan vände sig om mot Alltet och all dess folk-ar. Ylade djupt, viftade åt dem med nosen att komma åt hennes håll.

Så steg de ut. Tusentals av dem. En i taget. Högtidligt.

Från och med nu, vid varje fullmåne, ska dessa portar stå vidöppna. Alla väsen, alla klaner representerade. Inte en enda glömd, gömd eller borttappad. Utanför portarna kommer de alla att vid varje Hel-måne dela sin närvaro så starkt att det kommer att vara omöjligt att inte känna den.
Vid varje Hel-måne kommer det att vara omöjligt att inte förnimma drakarnas dans, trummornas kallelse, harpornas finlir, ditt eget hjärtas dragningskraft till det magiska barnet inom dig. Det magiska barnet som är Alltet.

Lyssna, följ, fråga, dansa, väv din väv. Väv ihop, väv isär, väv vidare. Se Vidars och Nidars dans. Vi och Ni. Alltet. Mellanrummet. Helheten. De hör ihop.

Villfarerskan trippar genom portarna , månglittret reflekterar kristallerna i hennes snövita päls.

Älska, mitt barn. Älska.


Cecilia Götherström, 21 december 2017 .

Camilla: Nyponprinsessan 21



Det var en tyst, pirrig väntan. Rastlöst vandrade Saraliens vargar, knytt och människor fram och tillbaka.


Det ofattbara och samtidigt självklara hade skett. Drottningen var tillbaka. Storbergets ärr prydde nu deras saga om tiden då Saralien nästan gick under.

Den krossade snökristallen var hel igen, andades och pulserade i takt med Lunas hjärta.

Och som en begynnande prick på himlen skrev kärleken ett kapitel om prinsessan som räddade dem alla. Nyponprinsessan, den utan gåvor, som visade sig vara den mest begåvade.

Bredare penseldrag på himlen nu, konturen av Gamla Grans uråldriga skägg och under en grön vinge, en efterlängtad prick.

På magiska väsens vis jublades det när Gammelgran och Aila landade. Det skuttades, sprättades jord, hoppades, ylades och ruskades på kvistar i denna ofattbara glädje.

Kärleken hade vunnit. Deras kärlek.

När Aila till slut tog sig ur mors pussochkramochgråt-omfamning, blickade hon uppåt mot tronen där Luna äntligen satt, mitt i en evig, levande snökristall, änglalik, fridfull och vackrare än någonsin.

Luna seglade ner, rev upp et äromärke på Ailas vänster arm och förkunnade att Prinsessan Aila av Saralien, tronuppföljerskan, var hemma.


Och så slutar Sagan som håller även våra hjärtan 
varma 
och levande.

woensdag 20 december 2017

Camilla: Nyponprinsessan 20


Kylan sprider sig när konung Maneet kliver in i den mörka hålan åtföljd av fyra beväpnade vakter.

Det befinner sig en person för mycket i fängelsehålan. Maneet synar flickan med död blick. Håren reser sig på Ailas armar. Han vänder sig mot Anna som vet att det här är slutet, och ändå…har hon en ny styrka som får det att krypa i Kungen. Hon strålar. Långt under järnslagna skyddslager fladdrar en rädsla inom Marrs härskare. Tro, kraft, frid. Oförutsägbart och därför farligt.

Hans blick går till Luna som plötsligt sitter snövit och stolt på sin filt.

”Dödsstraff för alla tre. Brandstapeln.”

Han vänder sig om och går. Står inte ut med att ingen gråter, skriker. Väl nere i stora salen informerar han sina rådgivare.

”Avrättning i eftermiddag. Samla så många som möjligt. Jag vill att alla ska veta vad som händer med de som trotsar mig. Skicka först bud till Saralien att Luna har berättat alla Saraliens hemligheter, att hon ville bli medborgare i Marr och att hon var promiskuös. Inte den alla trodde att hon var. Hennes död är ingen förlust, allra minst för Saralien som hon har förrått.”

Tre ryttare ger sig av, omedelbart.

Här skulle berättelsen kunna ta slut, som den gjort så många gånger förr. Ett ljus dövas och täcks med lögnens slöjor. Men nu kom det sig, tro det eller ej, att vibrationen som kluvit Storberget fortfarande levde i trädens rotsystem och i den stora Moderns innandöme. Den spred sig, mil efter mil, tills den nådde Marr, där den stora paniken bröt ut. Husen skakade, gatorna öppnade sig. Sprickorna grävde sig in i Maneets skrytbygge, sökte sig uppåt och skakade tornet där drottningen, prinsessan och den nyvaknade satt.

Väggarna brast, gallret föll ut och stenar regnade ner.

Anna fattade Ailas hand.

Luna, som valt redan i drömmen, gav ifrån sig ett krigarskri. Ut genom revan i väggen flög hon, ut genom Marrs skuggor, över paniken och trasigheten men även över de nya drömmar som vaknat bland Marrs vilsna själar.

Hon seglade,
mot sitt folk,
hem,

till Saralien.

Cecilia : 20 december – Oiche Chiuin



Vinden ökade konstant i styrka. Trumvirvlarna från trolltrummorna steg mot skyn i takt med sång av ett antal större än alla himlens ljuskällor tillsammans av stjärnalver och styrkeänglar.

Hästfolkets vita, svarta och bruna springare rörde sig i takt med bjällrorna. Hari den Store tog huvud positionen i truppen. Den enögde vise mannen och Ljusdrottningen vid var sin sida om Hästfolkets anförare.

Där stod de då. Samtliga av Alltets alla väsen - gudar, andar , folk och fä representerade. Vid insidan portarna. Redo att öppna de helt och hållet. Att låta dimma skingras denna natt som komma skulle.

Oiche Chiuin.

Rimfrost, Isdraken, satt kringlad runt bergstoppen vid portarnas västra sida. Elddraken huserade med stjärnskott på den östra.

Vargklanen cirklade processionen på båda sidor. Tusentals ulvar. Höll huvuden och svansar högt, djupt glänsande visdom i blickarna.

Alla väntade de på tecknet. Liten Elds återkomst från sitt uppdrag.

Folkmassan vid det hippa kaffehaket på avenyn började skingras. Det tog ovanligt lång tid på grund av att alla bara kände sig tvungna att krama om hela Tomtebandet, hälsa på varandra, byta telefonnummer och redan nu ge bort de julklappar de köpt under dagen till nyfunna vänner där i snön på uteserveringen.

Liten Eld surrade runt stad och land, land och rike, rike och planet i en hastighet som aldrig tidigare mätts. Glöm ljusår helt enkelt, såååå 2016! Det stacks ametisttaggade helande klor i hjärtregioner. Det bändes upp mer ögon än rådet i Alltet ens hade kunnat fantisera om. Det var kort sagt hel galet.

Mörkret sänkte sig. Stjärnorna gömde sig bakom snöslöjade moln. Vinden ven. Halsdukar och mössor drogs tajtare om barn och vuxna. Hundjackor letades fram.

En tystnad, en stillhet som tycktes komma från den vinande Nordanvinden spred sig.

Oiche Chiuin.

Vid ingången till en skyskrapa nära stadsskogen stod Bendori, dörrmannen. Han tittade upp mellan de skingrande nattmolnen mot Stora Björn, in mot parkens mörker, sträckte sig efter termosen vid den sjunde azalean.

Cecilia Götherström, 20 december 2017