Den där ön 2. / Glöd / Ann-Charlotte

Hon blev varse ett grymtande, först lät det som en gris som grävde med trynet i sanden, fast i nästa ögonblick upplevde hon mer ett slags takfast hummande. Ljudet kom inifrån skjulet. 

Hon måste ha slumrat till. Där pojken hade legat såg hon endast en grop, som en urgröpning, ett avtryck av hans kropp.
Sen hördes rummel, bullrande, skrapande som om någon letade. Vad letade han efter, hon hade ingen aning. Hon höll sig på avstånd aktade sig för att bli sedd. Efter en stund som dock varade så länge att det retade hennes nyfikenhet letade sig andra toner ut ur skjulet.
Vana fingertoppar längst halvdant stämda strängar. Först trevande sedan med tilltagande ihärdighet. Tonerna studsade mot bambu bladen med en frenetisk intensitet, pojken hade smuts under naglarna, det såg hon fast det var inget som störde henne, inte alls. Ackorden flöt in i varandra på samma sätt som bambu bladen skiftade färg bitvis. Hans hummande hade övergått i ett nynnande. Hon kände en glöd inom sig som hon trott hade dött ut. 

Monsunregnet föll från öppen himmel. Hon hade inte lagt märke till de subtila signalerna om ett annalkande oväder, fast det kanske inte var något konstigt i det, hon var ju inte uppväxt här. Vattnet rann i strida strömmar, ovanifrån längst trädens utskjutande rötter, fortsatte över branten, drog med sig jord och lera och bildade små, snabbt växande pölar. 
Pojkens hårtofsar smetades mot det lite baby pösiga kinderna, mjuka lena, så skulle dom kännas mot hennes handflator, hon bara visste att det var så. 

Ann-Charlotte Molin

Den där ön 1. / Ann-Charlotte

Vinden isade, ven, hängde som istappar i hans hår, det som inte hade sett en sax eller tvättats på flera månader. Vildvuxna ögon plirade fundersamt, avvaktande, fast med ett stänk av mildhet. Ur hans strupe kom ett halvt hundliknande halvt kattliknande läte. Ekade mellan palmträden. Svajade med blixtens hastighet. Tomma konservburkar i sanden, torkade köttslamsor hängde längst en tvättlina, med ett minutiöst uträknat mellanrum mellan klädnyporna, det fick henne att tänka på ett fläcklöst, nypolerat advokat kontor. Hur i hela fridens namn dök denna association upp i henne?
Det var inte så här hon hade föreställt sig den där ön. Hon hade tagit sig dit flera gånger via drömmarnas värld, ibland hade hon tagit omvägen via fotbolls fältet där hö balarna stod staplade som en skyddande mur. Aldrig tidigare hade hon närmat sig ifrån öster, inte förrän nu hade hon vågat sig så nära. Han var blott en pojkvasker. Hon hukade nätt och jämt gömd bakom en stor Aleo vera planta, hon aktade sig för att trassla in håret i dess taggar, här ifrån hennes gömsle kunde hon följa hans rörelser. Det var nästan som om hon kunde höra vattnet som kluckade i hans öronsnäckor, som om hon blev varse forellens smattrande när de med millimeter precision undvek pojkens spjut. 
Hon hade drömt om solens strålar som brände på huden, om ändlösa stjärnklara nätter under bar himmel, om förståelse, tillit och givmildhet. 
En lätt rysning kilade längst hennes ryggrad, fick henne att flämta, kanske var det ett djur eller en hel flock, dom höll sig på bakgrunden, hon kunde endast skönja deras närvaro. 
Pojken vadade upp emot viken, hoppade smidigt från den ena stenen till den andra, som om han hade simhud mellan tårna. 
Den där ön, hon skulle vilja stanna där, bara ett litet tag till. Hon skulle vilja uppleva värmen, flammorna, lukten från lägerelden, den annalkande måltiden, knaprig, genomstekt, bladlik, grön nästan som ogräset som växer bakom uthuset. 
Vinden grep tag utan att fråga, bollade den outtalade inbjudan, lät den hänga lite retligt precis utom räckhåll. Pojken hade kurat ihop sig till ett litet knyte i sanden. 

Ann-Charlotte Molin