Fåglarnas sång hade nog funnits där hela tiden fast liksom i bakgrunden. Nu först blev hon varse dem med full skärpa. Det fanns en som stod ut i mängden, den hade en praktfull grön, röd fjäderdräkt med stänk av blått. Dess näbb var prominent fast inte nämnvärt spetsig. Dess röst var gäll, som om den ropade på uppmärksamhet.
Hon tittade förundrad och i ögonvrån anade hon pojken som smög i en halvcirkel. Han närmade sig fågeln som nu hade fjärmat sig ifrån resten av flocken och satt och vippade upp och ner på en gren snett bakom henne. Dess kvitter hade ändrat melodi, var mer varierat, som i samtal med något eller någon.
Plötsligt burrades den grön, röda dräkten upp som om fågeln kände sig lite ängslig. Till sin fasa såg hon hur pojken kröp på alla fyra i leran. Hon hade inga som helst problem att föreställa sig det klatschande, smaskande, slurpande ljudet som måste ha ackompanjerat honom. Sedan såg hon hur han försökte sig på att slå en kullerbytta i leran. Han misslyckades och landade med ett ryggplask.
Hon skrattade.
Han bara låg där, skrämmande stilla sedan började han flaxa med armar och ben som om han skapade en gyttjeängel. Leran skvätte, täckte hans redan brunbrända kropp och ansikte.
Pojken spottade, fräste, harklade sig och putade med munnen, undslapp sig ett visslande läte. Fågeln lade huvudet på sned, lyssnade, verkade fundera.
Pojkens läte fortsatte med endast små andrum, fågeln lämnade sin gren och satte kurs mot ett gyttjigt pojkansikte, den landade på hans panna.
Hon kom på sig själv att undra hur länge det skulle ta att tvätta och skrubba rent all det där smutsen.
Fågeln pickade pojken i ansiktet, ytterst varsamt, om hon inte hade vetat bättre verkade det nästan som om fågeln avlägsnade gyttjekorn från hans ansikte.
Ann-Charlotte Molin
