Hon hörde röster, de kallade på henne, hon tittade sig omkring letade mellan vegetationen.
Rösterna var ihärdiga, trängde sig på, hon letade men kunde inte se någon annan än pojken.
Hon såg hur han hade spänt upp ett rep mellan två träd. Hur han balanserade, högt däruppe, satte den ena foten framför den andra.
Pojken tog ytterligare ett steg, satte återigen den ena foten framför den andra.Visst såg hon men att lyssna, att uppfatta detaljerna genom bruset var svårare nu, det var som om något förändrats i atmosfären, som om lufttrycket hade ökat.
Hon såg men kände inte pirret i magen som han måste ha känt.
Hon uppfylldes av rösterna. Svanskotan värkte intensivt.
Hon visste inte hur hon skulle bete sig.
Verkligheten hängde som en envis vikt runt hennes fotled.
Hon försökte hålla en hövlig, förstående hållning, ville vara korrekt samtidigt som hon anade att rösterna kom inifrån på något sätt.
Han vinglade till, hon höll andan, kände ett starkt behov av att fånga upp honom eller åtminstone kunna kontrollera hans rörelser.
Håren reste sig på hennes armar. Hon fumlade i minnet, verkade förflytta sig i tid och rum.
Pojken sträckte ut sina armar liksom för att hitta en motvikt.
Hon andades ut stötvis. Han knep med tårna runt repet.
Hon hörde rösterna men motade bort dom, stretade emot, eftersom hon visste att det fanns en anledning, en mening med att hon funnit den där ön.
Så kom hon ihåg något som hennes gamla coach hade sagt till henne, något som han hade upprepat gång på gång; Att andas är livsviktigt, allt har sitt ursprung i andningen. Se till att du andas lugnt och sansat, samla dig och hitta samhörigheten med din andning så hittar du ledtrådarna inom dig själv och länken med det som finns omkring dig.
Hon samlade sig, fokuserade, andades medvetet långsammare.
Pojken verkade slappna av, verkade hitta en ny balans.
Hon andades långsamt in och sedan mjukt ut.
Upprepade, så tappade hon fokus om så bara för en liten stund men styrde andningen med mild bestämdhet tillbaka till sin ursprungliga rytm. Långsam inandning följd av en långsam utandning. Lugnet landade som en spindelväv.
Pojken hoppade jämfota, landade med en nyvunnen säkerhet, han nickade belåtet åt hennes håll och sträckte ut tungan.
Ann-Charlotte Molin
