vrijdag 10 augustus 2018

Camilla: Fjädrar i vinden


 Lång och glänsande, korpens grönsvarta fjädrar absorberade ljud och skar genom hennes medvetande. Vandrade hon mellan världar?

Vilket jag var mer verkligt? Det som levde inom västvärldens järnhårda mallar och som fick sjunka in i en vänligare sanning här på ön, genom tältlivet? Eller det som levde ett med Mamma Jord och med de människor och väsen som delade hennes skogar och berg, hon som bar korpens fjädrar i sina flätor?

Var de båda bara spegelbilder av en än djupare sanning? Levde de båda samtidigt, var de densamma?

De närde varandra. Drömmar flöt ihop, båda kände de den andras starka, klara närvaro.

Hon med flätor fruktade allt hon kände att den stora Modern skulle få utstå under de århundraden som skulle komma. Fruktade och sörjde. Hon med tält och barfotasommar hade redan sett, hört och känt de mest avskyvärda våldshandlingar mot Mamma Jord och hennes väsen. Mord och plundring.

Och ändå. Andades den Stora Modern genom varje litet grässtrå. Hon levde, under alla lager.

Båda kvinnor längtade till den andras liv och plattform, båda var samtidigt glada att de levde just HÄR. Den ena behövde inte leva med den tryckande vissheten att kärlekslöshet skulle riva sönder de flesta rikedomar Moder Jord bar. Den andra behövde inte leva i askan av den kärlekslösheten.

Båda flätade de in de fjädrar som gavs, 
in i böner,
drömmar, konstverk.

Så nära varandra.

Alltid.