vrijdag 21 december 2018

Camilla: Brother Pheasant's Journey 21


                                                                       Art by Jen Buckley


Pheasant came out through same arch of hawthorne branches that had welcomed him at the very beginning of his journey…long ago? A moment ago? A year? He had no idea.

Little princess was there, already waiting for him.

“Anytime you want to visit again, P.”

“Thank you, dear. You were most helpful.”

It felt amazing to be back. The billowing dunes and blue skies felt like a warm embrace. The oak sapling greeted him, but seemed a little tense. Something was somehow a bit different.

He felt a warm gush of happiness even before he turned around.

Aidyl. His beautiful, big, white friend, right here on his little island.

“Aidyl! How is this possible? I thought I could only find you in one of Mother Gaia’s inner worlds??”

“Greetings, little brave one. Well, you did go into the Heart of Hearts. And you are relaxing back into loving consciousness, so much that I can easily reach you here.”

“I am so happy to see you again!”

He was the size of one of her claws.

“I had to come and see you again my friend. I have something for you.”

“For me? A gift?”

“Yes. You see...you need a name. A name carries and charges your spirit. It is very important to have a good name. As you know, I had a weak name before you found help for me, but you have no name at all! This is not good.”

Pheasant swallowed anxiously.

“Your name from now one will be Percy. It means ‘piercing the valleys’ and THAT is exactly what you did. You entered Mother Earth’s inner worlds and you pierced them with your big heart. You and those worlds became better, more colourful, more loving, because of your journey.

“Thank you, Aidyl.”

“You are welcome. If you ever need me, you just call for me, ok?”

“I will do that. You too. If you ever need me, just call on me.” He put his chest out and held his tail feather high.

Aidyl laughed so hard that the young oak tree got worried she might accidentally set him on fire. Then she left, like a beautiful, thorny cloud across the sky.

Percy stayed, knowing that he and Aidyl would always be close from now on.

“I’m Percy, piercer of the Valleys”, he whispered.

Then he went about his business, just like any other day.





Irja: Beates Ackord, del 21


Tabberaset den mörkaste av dagar
Där ljuset lyser klarast
En fest för de som kan att minnas, den mörkaste av dagar. 

Den här melodin klingar av i ett kök. Det är ett väldigt litet kök. Det är märkvärdigt att drömmar om ett liv och en flod av minnen får plats i ett så pass litet kök. Tröskeln är sliten, det mörka träet är blankpolerat av alla övergångar. En tröskel mjuk för bara fötter. Golvet är grått och medelhavsblått, i rutor, ett schackbräde av laminat, inte kakel. Trasmattan är tovig och än till denna dag har ingen människa kunnat blanda en färg som inte redan finns i invävd i den mattan. Väggarna är milt ockergula, de enkla skåpluckorna går i ton med de blå schackrutorna på golvet. Luckfärgen är avskavd här och där, speciellt runt handtagen, smala metallfästen med en låsknapp dold bakpå. Skåpen går ända upp i taket, och det är högt i tak, säkert fyra meter. Köket är dessutom så långsmalt att det bara finns plats för en köksbänk. På den motsatta väggen är trähyllor uppsatta, ärgade plank, lika ojämna och slitna som tröskeln är. På en av hyllorna är en träskiva fastsatt, med gångjärn nedtill och en krok upptill, det är ett smalt klaffbord, alldeles perfekt att dricka morgonkaffe vid och av precis rätt tjocklek för att pastamaskinen ska kunna skruvas fast ordentligt. Den har alltid skruvats fast på samma ställe, det syns på groparna i träet. Hyllorna är nakna, med fläckar och cirklar där keramikkrukor och servis har stått. Det enda som står kvar är en liten turkos resegrammofon. I bortre änden av köket finns en glasdörr som släpper in alla väders och tiders ljus och låter det leka med damm och dofter. Ute i trädgården hukar nakna grenar så här års, hortensiorna är nedklippta, en rosstock skrevar torr och vissen invid den teglade söderväggen. Ett växthus av bordsmodell skallrar tomt sånär som på en sekatör på den översta hyllan. De två systrarna står lutade mot diskbänken, tysta, de är helt svartklädda bortsett från vinröda rosetter i håret. De vill inte, de orkar inte ta farväl. De måste. Tillslut försvann mamma in i den pockande dimman. Det är smärtsamt att ett flöde av liv och äventyr, kamp och glädje kan skingras inuti den som skapat det. Hanna sätter på grammofonen, en aria fyller köket, en len alt dansar mildhet in i rummet. Det är en okuvlig stämma, den är en krona sammansatt av Beates ackord, en röst med många lager. Den viskar vågor och dämmer ångesten som simmar i vällande sorg, lyfter ömt undan ensamheten och oförmågan att gå vidare, för en stund. Flickorna uppfylls av sin mors bön till dem, och jo, de är starka, sprungna ur hennes kärlek, de vet att hon vill att de ska lystra till livet och låta det ha sin gång, hon mildrar efterdyningarna med kärlek. Med musik. Smärtan pulserar. Deras nakna fötter gnider, fyra fötter gnider mot tröskeln, som kunde den balsamera deras saknad till helhet. 
På den glänsande diskbänken ligger en blygsam minnesbank. Ett trasigt kuvert, vikt runt en lapp med gårdshusets adress på samt en gammal perforerad tågbiljett. En djupröd, sliten rosett. En väl använd, lätt solkig handskriven receptsamling innanför rutiga vaxpärmar. I traven finns ett personligt tackkort från Gun för uppvaktningen vid hennes bröllop, det har klibbat ihop en aning med ett gulnat brev från Sigrid. Där finns två pyttesmå blekrosa mössor med Millas och Hannas namn tafatt broderade på brättena. Och överst ligger det sista brev som Beate skrev till sina döttrar när hon precis fått veta hur dimman var beskaffad. Det är fläckat av torkad sälta, handstilen är darrig och ofrivilligt krumbuktande. Orden däremot är tydliga.
Hon vilar nu, jämte tant Anna, i mull och lera, älskad, saknad. Skapande, sårad, stark, generös. För alltid hos dem som lyssnar, hos dem som hör musiken. 
Därför ska Hanna och Milla stränga samman tonerna i sin mors melodi med sina egna noter. De ska resa till Berlin med mammas brev och minnesbank på fickan. De ska ta ett tåg och sjunga till hjulens rytm mot rälsen, fläta ihop sina stämmor med moderns, det är de som tillsammans är Beates Ackord, 
inte på länge redo att tystna. 

Irja Liljeholm

Cecilia, The Promise, Part 21



“Tipp tapp, tipp tapp, tippetippetipptap, tipp, tipp, tapp.”

Fox came tiptoeing across the gold and silver studded frozen crust, there in the opening where the mountain was sloping downwards. Or climbing upwards -  depending on how you see it, where you are coming from , where you are heading. 
She burrowed her gentle white-orange head into my flank.

“Love, love, love. I am always where you are. No need to search for me, just listen with tender ears and you will hear me walking in your heart of hearts.”

“Aaaave Mariiia…” 

Crisp hymn, being spun out of the silvery fullmoon-sky, spreading like warmhearted mist across the heavens, in between the pines, filling the space around us.

All were gathered. Folks & peoples, tribes & clans, beings & spirits, four-leggeds, winged ones, two leggeds and down at the lake swimming ones. From all dimensions, all times, all stories, all songs, all traditions. As if we were surfing on a wave of blessings, yet we all were still.

The full moon moved closer. How was that possible?

Drumming.

The nine women walked out in the centre of the crowd, drumming, their moonstone and granite adorned belts making connection with the light of the moon, with the soul of the granite cliffs. 

The song pf the trees spreading upwards, outwards as the whole forest keyed in.

Home. Home. Home.

Us. Right here. Right now.

The heart-diamond seemed to explode inside my chest. I tossed my head back, let the first unruly howl out from so many more insides than just the one in this body, from so many centuries, eons, lifetimes. 

As we all harmonized I could tell this was not just our song. This was the song. The birth. The letting go. The honouring. The becoming through being.

I looked around me. 

White, beautiful, beautiful White. Ever wise, ever loving, ever there, ever stubborn, ever true to herself.

Fox. My HeartFox. Gentle, sturdy, determined. Loyal to love, joy and what she cherishes above nothing else.

Raven, dear Raven. No one makes coffee like Raven. No one calls in Odin and White Wizard like Raven. No one has a sense humour like Raven.

Jake. Always there. Never forgotten, never forgetting. Not needing a task or a template. Happy with being the company, the glue.

Wizard. White Wizard. My dear companion, protection, and witty elder.

Melvinia. Me. I am there. She with the ornamented shield. She who walks with wolves at night. With my clan.

The moon greets us all. We greet her. The silver and gold mist parts by her glow. There, in the mirror of dear Moon, the reflection of Us. All.

The reflection of New Earth.

Thank you.

-      Cecilia Götherström, dec 21st2018  








donderdag 20 december 2018

Camilla: Brother Pheasant's Journey 20



“A severe concussion. We had to monitor a swelling in your right frontal lobe, but it seems to be of the temporary kind, with no complications. Broken collar bone. Bruised ribs.”

The doctor was talking to Dennis about his injuries. The problem was, Sebastian had already dissolved the roof and was putting on a crazy show above the kind doctor’s head. He was flying loops together with Adon, Valva and the White Dragon Dennis had only seen in the Book of Dragons so far.

Sebastian was shouting like a true football fan.

“WHEEEEEEEEHOOOOOOOOO!!!! Yeeeeeeeeeesssssssss!!!!!!! This is your graduation day dude!!!!!!!!! WEEEEEEEEEEWWW!!!!”

Dennis was trying to listen to the things the doctor was saying. Sebastian was making crazy faces and doing backwards flips. Dennis couldn’t help himself, he burst out laughing. The doctor immediately stopped talking.

“Are you ok Dennis?”

“I’m sorry doctor, I suddenly remembered something funny.”

“That is a good thing. I’m glad you still have a positive outlook Dennis, after all this.”

Sebastian was now pretending to swim across the sky.

Once alone in his room again, Dennis broke open and laughed until tears were streaming down his face.

Sebastian picked him up and they took off in one blinding, celebratory flight through space.

“You did it man!”

“What did I do?” Dennis had to shout really loud to make himself heard.

“You chose LOVE man, and we are all so fricking happy about it!!!!”

Looping, flaming flight patterns through a star-lit sky.

“Uh-oh. Sorry dude. You need to go back.” And before Dennis could blink, Sebastian had thrown him back in his hospital bed and closed the ceiling.

“Wait, what??”

Sebastian was gone and Dennis heard a knock on the door. He pretended to sleep. Someone entered his room and sat down beside his bed.

He opened his eyes and turned his head. He could hardly believe what he saw.

It was Ronald.

He looked awful. He was really pale and had dark circles under his eyes. He looked at Dennis with eyes that could hide nowhere.

“I…I am sorry.”

Dennis didn’t know what to say. He remembered the fear and the humiliation of being beaten.  He didn’t want to be close to Ronald. So he let him go. 

“It’s ok. I’m ok. I hope you will too.”

“I live with my aunt now. Because of what I did, they came to my house and…I had to move. But it’s good. It’s better like this. I wanted to give you this.”

He put a new Golden Dragon on Dennis’ bed. Then nodded and left.

Dennis could see Valva leaving together with Ronald.

This was a good day.


Irja: Beates Ackord, del 20


Kylen, svalen, de ärgade hyllorna, ja till och med skjulet Beate kallar för förråd är fyllda av allehanda rätter och bakverk, drycker, frukt, ost, choklad och tilltugg. Hon har bäddat rent i sovrummen, lagt in extra kuddar och filtar, ställt in vattenkannor och glas och sprödlila hyacinter på nattygsborden. Hon har hängt upp julstjärnor i fönstren. I ljuset av deras milda sken syns det inte hur slitna rummen är, orenoverade sedan innan Gun och Sigrid bodde i dem. I det lilla badrummet med det kalla marmorgolvet, gjutet i ett stycke och sprucket här och där, har hon lagt in nyinköpta fluffiga vita handdukar och små tvålar vecklade i rosa silkespapper. Julgranen står i vardagsrummet, tillsammans med Hanna hade hon åkt till OK- macken och valt ut den största, fylligaste gran de kunde hitta. I granen dinglar handmålade julgranskulor och förgyllda bjällror, skira porslinsänglar och spunnet glitter. Den är riktigt vacker. Beate skulle känna sig nöjd, om hon inte var så nervös. Om det inte var så att julrosorna inte vill blomma ut i tid. Hon vankar av och an, väntar. Kan inte ens sjunga en skala. Till slut sätter hon sig i köket på sin pall, sparkar av sig tofflorna och gnuggar fötterna mot den lena tröskeln. Tårar rinner utefter kinderna när hon tänker att de nog ändrat sig, de kommer inte, hon har tagit för mycket och gett för litet, så är det bara. Så kommer det sig, att hon öppnar dörren med fläckiga kinder, rödkantade ögon och bara fötter. Hon ser barsk ut när hon stirrar ut på Hanna som hämtat Milla och hennes tre små vid tåget. Kramarna Beate ger blir tafatta och tysta, hennes strupe snörps när det uppgivna möter kärleken. Milla kramar henne hårt tillbaka, hon vill inte släppa taget. Hennes tre små håller sig fast vid sin mors ben, plötsligt blyga. Hon ser Millas skrattgrop hos hennes dotter. Ser Hannas fräknar pryda Millas sons näsa. Hon känner dem, hon älskar dem. Om hon bara kunde komma ihåg vad de heter. 
Inne i hallen blir det ett väldigt bestyr med att få av overaller och mössor, att baxa upp övernattningsväskor till sovrummen, att snyta näsor och leta reda på gosedjur. Millas äldsta släpper till slut loss fördämningen och pratar i ett kör om tågresan och granen och jultomten och att hon minns gårdshuset, om när de hoppade hage i trädgården i somras. 
Beate följer efter dem, den ena, den andra, klappar ett varmrufsigt barnhuvud och får en försiktig kram. Tårarna rinner igen. Gamla stolla. När barnen ligger i sina sängar, då sjunger hon för dem. Vyssan lull, koka kittelen full… Milla och Hanna utbyter blickar i dörröppningen bakom hennes rygg, hon känner det. Men hon ser inte sorgen i deras ögon. Hon hör Milla ge komplimanger till Hanna för allt jobb hon har lagt ner, vilket stinger barnsligt eftersom det är Beate som gjort det mesta, det är ju hennes tabberas, tillägnad dem, de allra vackraste. Hon hör Hanna berätta om brända lussebullar och falsk lutfisk för Milla, som om hon vill bortförklara prakten. Beate ska prata med dem båda, senare, om hur mycket ont det kan bära att förringa sin gåva, ja, ont tills man brister.  
Det här går inte längre…
Jag har ordnat en plats… 
Åh nej… 
Jo, redan efter jul kan hon få komma. 

Beate försöker hålla sig kvar, stränga ihop sina toner, minnas sin melodi. Det gör ont när det hon finner mest är lösryckta noter. De dallrar, ensamma, förvånade, vart tog resten vägen? 

Irja Liljeholm


Cecilia / The Promise, Part 20



“Melvinia, come walk with me.”  White called me from a distance.

I’d been following a trail of nothingness. Loving the quiet, the soft stacking of the falling snow. Listening to the wind caressing the pines. Inhaling cool, crisp winter air. Following the scent of promise. In the outskirts of the moving pack, somehow intimidated by the inner wolfness I was feeling. The sense of freedom, belonging, power, knowing, of this being my home was so strong I just did not know what to do with it.

“That’s it”, White filled in as she of course was in my mind just like I was in the mind of the whole pack. “You don’t have to do anything with it. You already are it. So, that is what you do. You just areit. Power, freedom, knowing. Always held, always connected, by us, with us, by and with the everything-ness that sometimes feels like nothingness. Space. Space. Space. Freedom to move in that space. To be in that space.”

She stopped.

“Can you see behind us? The gentle tracks we’d all left being snowed away as we take it all in. Look in front of you. No tracks. We leave traces in the past. Some might follow them. We cannot count for their intention, be they in awe or hunters. We can be all that we are in the here and now. In this space. As we are moving through this vastness of woodlands, mountains, waterways, we are freedom. This vastness is in your heart-diamond. You need to care for both.”

She looked me deep in the eyes and continued as the falling snow was getting denser.

“You made a promise once, down at the lake. To heed the call of the wild. To never let this mountainous vastness disappear. Because you areit. We are it. None of us are separate from this – you least of all dear child. By caring for, listening to, howling with the diamond in your heart you are fulfilling that promise. There is no turning back now. You know that. I know that. We are all carrying our heart-diamonds, our promises, through the gateway tomorrow at the full moon. Our song will transform any leftover fragments of fears not removed by Bear Medicine. Our anthem will convert what is left in to gold and amber. To the light which will shine from the New Sun revolving with the New Earth.”

My love. My heart. My soul. My White. 

Her words spoke space in my chest, in my throat. Space filling with the song of the Earth coming out from underneath my paws, vibrating through all of us, filling us with the tunes of the Everythingness.

Where was Fox?

-      Cecilia Götherström, dec 20th2018


woensdag 19 december 2018

Irja: Beates Ackord, del 19


Det stora genombrottet äger rum säsongen när flickorna är åtta år. Beate har över ett decennium av körsång i ryggen, hon behärskar dans och mimik och kan uttrycka komedi och drama, hon briljerar i Mozarts lätta menuetter och i Wagners allkonstverk. Hon har burit sammet, silke och säckväv under år av föreställningar. Kanske, säger herr M`s efterträdare, en makalöst skärpt, sagolikt vacker och samtidigt nervös dam med en faiblesse för Beates oerhörda arbetsetos och smidiga stämma, kanske det är bäst att du kan primadonnans partier den här säsongen också, allihop, för ja, vem vet. Håll dig undan dina snoriga ungar, din chans kan komma när influensan bryter ut! Men influensan bröt inte ut. Primadonnan bröt foten istället, och det bara en timma innan ridån skulle upp. Den enes nöd, den andres bröd, frustar herr Ms efterträdare skakigt, och skickar Beate att bli mer och bättre sminkad samt konstfärdigare klädd än någonsin tidigare. Det är märkligt, men det Beate känner är ett stort lugn. Som om hon själv, byflickan, omvandlas. Hon ser sig i primadonnans spegel, hon ser en primadonna. Det finns inget utrymme att ta i för mycket. Det finns ingen tid att tvivla. Det är för det här som hon har lämnat sina barn hos Anna, kväll efter kväll. Det är för att vara här som hon har upplåtit sin midja till herr Ms varma händer. Herr Ms efterträdare är rar, som vill hon toi- toi- toi: a föreställningen till succé med en suppleant i huvudrollen, hon ser till att skicka en droska att hämta Anna och barnen. 
Jag minns det, jag glömmer det aldrig. Det var det stoltaste ögonblicket i mitt liv. Jag och Milla och Anna, i en egen loge på operan, och du, vår mamma, var primadonnan. Vi hann inte ens köpa blommor till dig…! 
Stående ovationer.
Var det värt det? 
Jo. Beate skulle göra om det, varje timma av varje dag, varje tår, varenda ångestattack. Den enorma gåvan att få sjunga, att omges av musik, att arbeta med människor som förstod hur själens nervtrådar spann magi när alltet sammanklingade, det var oerhört. Och hon lärde sig att öppna sitt sinne och glädjas åt att hon hade förmåga att skänka sinnlighet, innerlighet och lycka till många, även det var en gåva. Så hon skulle göra om det, trots alla taggar hon hade att brottas med. För att få leva i sanningen, trots att taggarna stack henne med de svek hon ställt till med. Om hon kunde förstå varför hon haft förmågan att ta andras rättmätiga platser. Herr Ms frus plats, om än tillfälligt. Sigrids plats i kören. Och hon kände sig ansvarig för att ha stött den gamla primadonnan från tronen. 

Det värsta var skulden över att lämna flickorna så ofta. Det var ju inte deras val och även om tant Anna var som en mormor för dem tvingades den böljande kärleken mellan mor och barn in i ett timglas. För Beate blev kvar i operans huvudroller och fick mer uppdrag än någonsin förr. Tant Anna blev ensam i caféet igen, fast tack vare Beate var hon försedd med ett bredare klientel och ett rikare och mer efterfrågat utbud än förr. Hon, den lilla byflickan, blev en firad sångerska både i hemstaden och utomlands. Hon sjöng till och med i Berlin en gång. Och nej, hon stötte inte på herr M där, däremot såg hon hans porträtt bland andra virtuosers i operans entrégalleri. Beate vände bort blicken, svalkade sina upprörda kinder och ställde inga frågor.

Irja Liljeholm 

Camilla: Brother Pheasant's Journey 19





He was back in the hospital bed, trying to move. He felt so heavy. Mom wasn’t there and he was glad to have a moment alone to try to get a grip.

He could do this. Sebastian was right. 


He could breathe and just focus on getting better and…not think too much and stuff. He hoped he would feel better soon.

“Hey Sebastian…I can do this, I know I can.”

Sebastian came flying at comet speed, as if he had been waiting for a reaction.

“Hey Dennis! Of course you can, dude! But you know what? I have arranged for some assistance for you. Check this out…”

Dennis felt this enormous heat that was gorgeous and flaming and before he knew it Sebastian did the roof trick again. The roof disappeared and next to Sebastian hovering above his head was a Fire Dragon. A gorgeous, orange, blazing Fire Dragon.

“This is Adon. He is a Fire Dragon. He will burn up everything that weighs you down man. Just tell him how he can help you and he will.

Adon looked like a fire ball, there was smoke and sparks all around him.

“I just…really want to feel lighter. I feel so heavy and awkward. Like it’s really hard to move in my body. Could you please burn away some of that heaviness?”

Adon didn’t even speak, he just took off, flew in a big circle above Dennis and then sent a huge warm cascade of fire in Dennis’ direction. It actually felt cool when it reached his skin. He could hear the crackling sound of something burning away and he loved it. 

Adon blew flames straight through him, around him and as he felt the peace that the flames brought images passed in his mind, of mom, of Sebastian, of this Dragon adventure, of the things that really mattered. It felt like showering but in fire instead of water and for the first time in a very long time, Dennis felt clean. Light. Like it was a really good thing to be him. Wow.

He was still enjoying the feeling when the roof closed and mom entered the room.