dinsdag 24 december 2019

Ann-Charlotte / Det förflutna 20/21

Samtidigt som Mara steg över tröskeln slog en kyrkklockan, 
någonstans i fjärran.

Hon häpnade, tappade nästan hakan,
så många böcker fanns det, 
rummet var smyckat med silvergirlanger,
glitter, frostade stjärnor.

Ett pärlband av böcker draperade väggarna,
till åren komna,
medelmåttiga,
slanka,
svårlästa, 
skrivna på vers,
gammalmodiga,
nytryckta,
yngre, 
nytänkande, 
alla samlades de i samma rum.

Hon strök med fingertopparna över dem.
Vad Mara förundrades utav var alla dessa ord,
bokstäver, tecken från när och fjärran.
Det fanns ingen sträng ordning dom sinsemellan,
böckerna, talen, språken,
flöt in i varandra,
precis sådär som det kan vara när man talar flera språk.

Vissa ord liknade varandra fast dom inte tillhörde samt familj,
vissa ord väckte inget som helst igenkännande,
fast det verkade finnas en mall ett osynligt mönster,
där vissa sorter av ord och meningar hade 
ett eget liv, en egen betydelse, 
som en hemlighet som bara några få lyckligt lottade 
kände till.

Mara tänkte på Edward,
han som behärskade så många olika språk.
Kanske var det såhär som han kände sig ibland,
mitt i ett pärlband,
ett frostmönster av vitt skilda världar,
med ett sammanhang,
en bindande länk
som bara han hade nyckeln till. 

Vad hon önskade att han var här nu,
att han kunde dela denna 
mäktiga upplevelse med henne.

Mara tänkte att det måste vara en rikedom 
alla dessa delar, 
likt en riktigt omfångsrik volym med nött läder omslag.
På samma sätt som hon började inse att
hon också faktiskt hade en egen historia, egna 
delar som alla var unika. 

Hon hade kunnat stanna hela natten, 
men det var som om en osynlig hand 
ledsagade henne. 

Hon trippade på tå in i nästa rum,
det var nästan midnatt nu.

Salongen var smyckad för julfest.
Stora moss gröna kransar av granris var fästade i takbalkarna.
Silverkulor, kulörta julkulor gnistrade.

Långbordet stod dukat.
Hyacinternas knoppar ståtade, stjälkarna sträckte på sig,
den broderade duken var oklanderligt struken,
luften kändes ljummen,
doften av nejlika spred sig,
halmbockens strå kittlade mot hennes vad.

De stora vinglasen speglade,
speglade,
delar av framtiden, 
delar av dåtiden. 

Mara var inte ensam i salongen,
kvinnan som stod med ryggen mot henne
var klädd i sammet och tyll.
De mångsidiga lagren i hennes klänning viskade om,
längtan.
Sjalen hon bar över skuldrorna nådde ända ner till 
hennes runda bakdel.
Det mörka håret var knutet hårt, högt uppe på huvudet, 
när hon vände sig mot Mara såg hon att kvinnan höll
ett vitt stearinljus i handen, hennes hud var 
gyllenbrun,
precis som hennes egen.
Mara ryggade tillbaka ofrivilligt. 

Det var midnatt nu,
ute och inne var det mörkt,
sånär på den flämtande lågan,
i lågans ljus såg hon kvinnans ansikte,
det var hennes mammas upp i dagen. 

Sen var hon försvunnen.
Mara stod återigen i skogen,
ur skuggorna lösgjorde sig Edward och Zarah oväntat. 

"Där är du ju Mara, som vi har letat efter dig,
om det inte varit för Zarah så hade vi aldrig hittat dig.
Tänk att du vågat dig så djupt in i skogen,
alldeles själv".

Edward öppnade sin famn och hon liksom sjönk in 
i hans godhet. 

"Tänk att ruinen som folket i byn har pratat om i generationer,
tänk att den finns på riktigt"

Mara snyftade. 
Så stod dom en stund, en evighet.

"Jag såg henne".
  Vem menar du?
"Jag såg min mormorsmor. Hon som bär på delar av min historia.
Hon var vacker." 

Ann-Charlotte Molin




















 







zaterdag 21 december 2019

Cecilia : Meru's Wisdom, Dec 21st



Raidho.

Strong rune of protection. Thor´s rune, some said. The rune of travelling, moving forward, making a good move. The rune of order, of structure, of overcoming difficulties.

Meru smiled. Star sighed. The runes had spoken to the human again this the last morning of the old.
She was protected, divine shelter beaming out through the five wolf hearts, spinning gold and silver stardust threads around “their” human.

Dawn felt different. 

She’d woken up this morning with a voice inside her saying “you are a different person now. As you walk out the door of this morning you are an entirely new one. Your road is paved with shining bricks, with talking dust, with warm loving moss wherever you go. You just make sure you follow the calling now. That you listen.”

She’d cast the runes at breakfast, knowing she would not cast the second one until they were ready to embark on the next step.

Wizard and SilverGrey were all set for them to unite, to go meet up with DragonWhite and Elo at the outskirts of the village. So they all took off together.

At the edge of the valley, where the first house since the abandoned barn where the whole Nisse clan lived stood, they stopped. Wizard was preparing to get another cloak out of the saddlebag, this one gold and bluestone woven, for Dawn. She stopped him right then and there.

“Wizard, dear Wiz, I am not sure I am ready for this. Not sure I want this. I still feel the pull of the trees, the pines calling me. I would much rather just go hang in the woods for another few weeks, months, years…”

“Would you really?” Meru asked her. “Or are you just resisting what you know is your gift to do? Reach inside, ask yourself, take time, listen. Pinecones and moonstones.”

Way nudged Dawn to sit down, resting her red wolf head in the humans lap.

Dawn closed her eyes, travelled inwards. Found herself in a chariot with the man of the rune. Him giving her the reins and jumping out to the sound of a powerful storm. Thunder and lightning changing in to hail, then to snow, to soft winds placing large snowflakes gently on the ground. Dawn landed the chariot in the softness. Stepped out. Allowed Wizard to cloak her in the bluestones silver and gold woven robe. She listened to the whispers of the wind. She opened her eyes.

There, right in front of her, the whole wolf pack lined up. Her heartfamily.

And Wizard. The most “heavenly” Father anyone could ever have. Presenting her with her purpose, cause and future on outstretched arms in the form of this magic cloak woven by every elemental tribe, every element, every season, initiated by the breath of DragonWhite. Would she receive it?

Of course she would. Of course she did.


Dagaz.

The rune of the day, of dawn. Of transformation, breakthrough, awareness, happiness, clarity, hope. “Det dagas”.


Cecilia Götherström, Dec 21st 2019  

Irja: Drömfångaren, del 21


Klara har misslyckats. Hon har gjort en kung av luddiga Sten, förringat honom till den symbol han stred för att besegra. Sten som sökte hennes hjälp för att övervinna sin rädsla och ge lyster åt sin dolda och sårbara personlighet. I stridens kulmen, så nära genombrottet, förrådde hon honom. Klara lämnar sjukhuset på förmiddagen just när solen vaknar och uppsluppet börjar slicka snö, hon går rakt genom pressuppbådet som jagar sin sårade äventyrare till furste. Staden är insnöad, stilla, en grotta bortom stormen. Stens kyliga blick när hon drog in maktens kort i spelet. Han släppte taget om henne, hon kände sig tillintetgjord och avvisad, men vad hade hon för val? Det glansiga håret, den markerade käken. Den perfekt skurna kostymen i mjukaste cashmere, hon ville dra sin hand över den. Hon går ner till parken, vadar genom snödrivor bort mot rinken. Där har stormen blåst banan ren, isen speglar den klara himlen. Hon kanar ut på den och tar stöd av hälarna för att få grepp. Vrider in händerna under armarna, hoppar framåt mer än hon hasar. Ritar en båge i isen. När hon drömde om kärlek, rikedom och tröst. Ritar en båge till. När hon fann rikedom. Ännu en båge, när hon blev förälskad. Det hände alldeles nyss. Kanske när han sov i hennes soffa. Kanske när han brände vid fläskfilén. Säkert när han kysste henne, nej det gjorde han förstås inte. Han ville bara se till att hon andades. Åh. En båge till, den bågnar, det finns ingen framtida tröst att få här. Hur har hon kunnat tro, på riktigt, att det räcker med att bli bemött som den man vill vara för att bli den man är? Men Sten byggde sitt mod på det, han slukade hennes motto. Fast det faktiskt inte vara annat än den andra sidan av samma mynt, att låta sig definieras av omvärlden. Just det han ville befrias från.
Där står hon nu. Mitt i hjärtat av sin kringla. Människan ser vad hon vill se. Lättlurad och styrbar. Så även hon. Men där finns en kärna. Ett varandets vibrato. Fjädertunna guldkantade möjligheter, en upplevelsernas, känslornas och begrundandets parfym. Klara är sorgsen, men berikad.
Plogbilen stånkar uppe på Dalagatan, staden ska upp i funktionsduglighet igen. Efter plogbilen en kortege med bilar, sakta färdas de med bolmande avgasrör in mot stadens centrum. Klara märker inte när en av bilarna stannar. När en man kliver ur.
Hon hör knarrandet av hans steg däremot. Berusas av doften av varm choklad, söt och mättad. Hon känner armar som ömt omsluter henne bakifrån. Och han viskar i hennes öra:
”Ska vi gå hem och läsa en stund?”


Efter de möttes: epilog
 (för Sten och Klara alldeles säkert en prolog)

Drömfångaren släpper sina fjädrar. De dalar ner över rinken, lägger sig i spåren av Klaras kringla på isen. De brinner i koppar och guld, smälter is som porlar, får ett par nyfikna löv att spräcka sina skivor, trotsera barkad befästning och titta ut.
I en stad som döljer sin pastell under lager av vita flingors pakt. Det är en morgon i advent. Staden tillhör Bore, och barnen smyckar honom med snögubbar, snölyktor, miniskidor och kälkar, pulkor och framför allt klingande skratt, skrål, bråk och skrin. Sten träffas av en hård snöboll i nacken och hela han skälver och Klara träffas av en helt oväntad kaskad pepparkaksdoft. Stens lånade skor knarrar som en ostämd orkester. Han har rufsigt hår, strimmig kattklöst kind, ett jack i pannan, ett fastsytt öra, ett nyomlagt bandage om handen och ett trasigt byxben fasttejpat runt ett spjälkat ben. Osmidigt vänder han sig mot snöbollskastaren, viftar med yrvädersarmar för att återta balansen. Han misslyckas och drattar på ändan. Han skrattar som om världen vore oändlig och Klara faller in i skrattet. Hon slänger sig bakåt, ner i snön, jämte honom, hennes kung och kund. Nej, hennes älskade och vän. Barn flockas runt de skrattande vuxna, bombarderar dem med snöbollar och sedan lägger de sig ner och gör snöänglar tillsammans.

Irja Liljeholm



Camilla: Violetta and the Pearl 21


Violetta was weak but left the underground world to go up the earth plane now and then. There was a huge rock next to a river that she was especially fond of. She loved the sound of the water meeting the rocks and the wind moving through the big pine trees.

One day she met a little boy. He looked like a human, but he could see her and seemed unafraid. He just sat down next to her on the rock. 

They sat for wat felt like a long time until he finally introduced himself.

-       I am Kurt. You’re the first Dragon I have ever met, except in my dreams.

-       I am Violetta. You are not the first human I have met. My best friend is human.

-       Wow, I would love to have a Dragon friend. How did you two meet?

-       He took care of me when I was a baby. He was like family to me. 

-       Where is he now?

-       He had to move, some other human threatened to kill him because he was different. So we had to say goodbye. 

All the birds were silent. Only wind and water held Violetta and Kurt in their meeting.

-       I gave him my magic pearl. That is why I am sick and weak. 

-       Now that you mention that, I have seen you in my dreams with a pearl on your chest.

-       That pearl is the reason I can create magic. I gave it away and maybe that was stupid of me. Now my life seems half. 

Kurt was looking at Violetta’s long, slender tail. It was almost transparent. The fins crowning the tail in one straight line looked razor sharp, but folded like rose petals when he touched them.

-       That’s not what I dreamt.

Violetta looked down at his round little face.

-       You are going to have to explain that, little one.

-       I dreamt about you and your friend. I have seen you circle the sky with the pearl on your chest.

Violetta was wondering if she was getting so weak she might actually be imagining things.

-       See, I am just a boy. I don’t know many things. I do know this though, because of what I have seen in my dreams:
If you can give away your most precious dream to someone, it means you have so much magic, you never needed the pearl in the first place. 
It’s an enchanting pearl. Never seen anything like it. But if you can give it away, the magic is really in you.

Burning anger. Outrage. 

But the flame within Violetta changed into a flickering hope in her heart. 
This was crazy, all of this.

It was too late for darkness to repossess the chamber within Violetta that was now lighting up. The knowing took over. The singing in her bones. The remembering. 

Joy and disbelief wired and spread like wild fire within the big, kind Dragon lady.

Violetta lifted her head up high, stood up, blew blue flames of fires straight up into the sky and then took off like a rocket. She blew through dimension portals and wormholes, threw golden light into dreaming fairies, swirled around distant star families and returned just to pick up Kurt from the rock next to the river. She held him so gently in her arms and soared across coast lines and over mountains to thank her new friend.

Violetta had never heard about this Universal law, but felt that it was true. She had never not been complete. Even when she gave away a piece of her soul, she was perfect. Whole. She just forgot. And this little fellow who turned up in a dream in a dream, had just woken her to a bigger, truer dream. 

Warm tears streamed down her long, shimmering face, down onto Kurt who lived his very best dream.

All was well. Perfect. She still had her pearl, on the inside now.



Mumu was in her reading chair, I was on her bed, reading from my notebook.

-       “Dimension portals and wormholes, huh?” Mumu took a bit of her apple. 

-       Well, it is my ending, so I can write it just like I want it, right?

-       Girl…I don’t even have words for what you just did. I knew you could do it. 

-       Thanks Mu.

-       I am going to have to thank you on behalf of our Dragon lady as well.


I looked over at the small sculpture next to Mumu’s bed. The glitter, the dent on her chest, the remaining glue. Looked perfect to me now.