maandag 21 december 2020

 Cecilia/

Sacred.

Part 21. December 21st 2020.




 

Dawn.

One star.

Half moon.

 

Samantha was standing at the ridge of the space which lead in to what the Everything the wolf called Nothingness. He said it was a mirror of himself. That only through Nothing can you find Everything. That only Everything can be Nothing. And Nothing be Everything.

 

She held her golden dragon magic knitted Listeners gloves clad palms open to the sky. Listened through her palms to the Mountains of Stillness and Silence. To their song.

 

Vayu, her HeartKingdom Sameness SoulStar, stood next to her, his grey and white winter fur grown really thick. He was no wolf pup any more. He was a wolf teen.

 

“You said you would write songs if you really listened with all filters gone”, his wolfness spoke. “Off you go my dear, what magic spell would release your first song in to this void of Allness, Nothingness and Everythingness?”

 

She looked with loving eyes at the wolf. This bundle of joy, wisdom and power. She turned around. Marcus, Grey and Storulven joined her there at the ridge. Barry did the same.

 

There they were, two humans, three wolves, one polar bear, facing the void of the Dawn. 

Flanked on both sides and behind by the entire pack. Everything placed a little step in front of the rest of them.

 

Josephiel took to the skies. Mama D waited. Said it was not her time to adorn the skies with her dragoness yet, that Josephiel was to float the first tune.

 

It sounded like a mix of happy violins, bagpipes, wolf howls and the singing of the Northern Lights. The wind whistled. The snow furled around them. In a dance.

 

Looking up Samantha saw The Great Bear. It seemed to nod at Barry, who let out a “top of the morning old pal”, as he nodded back to his star ancestor.

 

A single white feather danced through space, landed in front of Marcus. 

 

Samantha inhaled.

 

“Feather white,

Feather bright,

Share with me,

Your Sacred Light”.

 

A light show began on the heavens. A dance of glitter, of colours, against the velvety sky mixed with the glow of the dawning sunlight. All intermingled, intermixed, intertwined.

 

A song never heard before came out of the two mountain tops, one granite with deep, soothing, grounding, homefeeling tunes. One moonstone with soft, enticing, heartlightning, sacredly wrapped jewelclad tunes. Together they mixed. Like Shiva and Shakti. Like Yin and Yang. Like Creator and Creation.

 

“Sssssssshhhhhhhhh……shhhhhhhhh……shhhhhhhhhh”

 

The sound of whispers in the void, in the skies, in the space surrounding them all.

 

“Listen. Listen well.” Vayu said. “The dreams are arriving. The dreams are speaking. Listen. Listen. Listen. All will be revealed.”

 

“How can all be revealed if we don´t have all seven instructions yet?” Marcus wondered.

 

“You do, my child”, Mama D took to the skies, filled it up with her gorgeous silverwhitegrey dragon energy. “You all do. You unlocked them on your way here. Storulven, shall we?”

 

The large white wolf stepped forward, placed himself in the center of all of them.

 

“My dear Lightwarriors. My dear strong pack. We are on our journey to find the eternal pieces. We are very close. We all need to take our personal responsibility for our path, and we all need to walk in connection with each other at the same time. The instructions on how to get there, as these dreams are arriving to embrace us, we may now practice from this day forward. All seven. Vayu?”

 

Vayu The Wind Whispering Wolf sang in to the Stillness, in to all their hearts;

 

“The Seven Sacred Secret Instructions are calling us, one after the other, here they are, like a string of pearls, like a string of bright shining Stars;

 

Concious Dawn.

Life inside Life.

Sacred Listening.

Choose that heart of yours.

Let your journey find you.

Find your Star where she resides.

Sacred Fierceness. “

 

The lightshow sacred geometry hologram in the sky had ended. A bright light shone. On large, bright

 

Star.

 

The Beginning.

 

-       Cecilia Götherström, December 21st 2020.

Ann-Charlotte: Sökandet efter sägnernaskärra, del 21



Ge mig tillbaka världen, 
sa draken där han balanserade
på en tunn guldtråd,
skänk mig morgondagen
och med den frihetens konst, 
stanna kvar och anförtro

människosläktet en drink med trolleri,
se hur julsagan sig i världen
vänder, skänker konst
i ordens era, 
ock en dag, 
som trådar

vänder, hem till trådlöst
trokärtbo, 
udda dagar
händer det att, sagovärlden
absorberas,
i ett konststycke

varsom ekorrungar konstaterar,
att samlade trådar
hör till enderas vinterabc, 
och Lilou hon tror,
på att sagovärlden
kan, hinna ikapp dagens

första dagsljus,
för det är inte konstigare
än, att i djurensvärld,
fjällräven, trådlöst
liknar och tror,
på att sägner kan transformeras,

i flera
tusen miljoner dagar,
eller att älgkalven och lus, trollbinder
allsmäktig konst
med silvertrådar,
som drar kärran genom världen

Epilog
Under året som gick skrev Poeten en bok om det där svåra och tunga som han mött på sin resa, det som han först bara hade velat glömma och gömma. Han skrev med hjälp av anteckningarna som han trott att han kastat bort, de som Paradisfågeln hade bevarat åt honom. Madam S var tacksam då hon såg att det gjorde honom gott. Hon beundrade ofta den djupt himmelsblå näktergalen och Poeten i smyg. 

Det dröjde inte länge förrän åkrarna frös igen och varje år runt den tiden samlades madame S och Poeten tillsammans med det gåtfulla folkets barn i gillestugan till en underbar festmåltid. De värmdes av den saffranskryddade biffen, de förundrades över de granna lingonbären och njöt i fulla drag av att bara vara tillsammans. 
Madame S brukade berätta om skalden som färdades längst den gyllene stigen, då brukade de andra sitta runt henne eller ligga huller om buller. Även de gråa, de brunröda och den svarta katten brukade ligga ihoprullade på golvet. Paradisfågeln sjöng framåt eftermiddagen, dess förtrollade sång brukade ljuda ifrån den snövita kattens rygg där den gärna satt. Sedan brukade Poeten fylla på med poesi och sagor. De gåtfulla folkets barn lyssnade belåtet och allt som oftast frågade den frågvisaste av dem alla,
"Kan du inte berätta om den där gången då du hittade Paradisfågeln i den gamla stadsparken?" Och Poeten berättar som så många gånger förr. 

Långt framåt kvällen när elden hade falnat brukade de krypa till sängs trötta och belåtna men inte i år. I år står de allesammans ute på den frusna åkern. Madam S väskor är packade, hon har sadlat åsnorna och spänt dem för vagnen. 
Sedan en avsevärd tid hade längtan grott inom henne om att se mera av den värld som Poeten berättade om. Hon önskade få uppleva det där hisnande vackra, det där mystiskt oförklarliga, det stora överväldigande men också det fula och trasiga. 
Då hon hade pratat med Poeten hade han genast samtyckt. Han hade till och med föreslagit att hon skulle ta med sig Paradisfågeln på resan eftersom den redan kände till vägarna och farorna. Den skulle kunna leda henne och skydda henne. Hon hade vänligt men bestämt avböjt och sagt att hon alltid känt sig hedrad av hans gåva. Känt sig speciell för att han delat med sig av sitt inte, sin längtan och oro, gett henne det vackraste han visste. Men nu ville hon upptäcka världen och allt den bar i sitt sköte alldeles själv. 

Den där kvällen när hon steg upp i kärran lyste skogen magiskt i det drömlika månskenet. 

"Ta hand om dig"
"Var försiktig"
"Njut av din resa, hoppas att du får uppleva det du hoppas på"
"Vi kommer att sakna dig"

Hon vinkade tillbaka. 
"Vänta, hur ska vi klara oss utan dig, å när åkrarna fryser vad ska vi göra?"

Madame S steg av. Hon böjde sig ned i ögonhöjd med det lilla barnet. Den snövita katten spann belåtet då hon sa, 

"När åkrarna fryser ska ni ställa till med fest. Ni ska ta vara på GammelHannas recept men inte glömma er egen uppfinningsrikedom. Fortsätt att berätta sagor för varandra om det som hjärtat håller kärt och blanda dem med mina kommande brev till er alla."

Med de orden steg hon åter upp i sägnernaskärra och for iväg. 

På hennes näthinna reflekterades bilden av det lilla barnets mandelformade ögon som tittade in i hennes, länge. 


    

Irja: Labyrint, del 21


Det är den mörkaste av dagar, den längsta av nätter. Kvinnan i klangskåpet, så oömt väckt av skakande labyrint. Så förtjusande tröstad av de två vännernas kärlek. Hon skriver en sista vers nu, fingrarna tippar juljäktade tomtenisse- fjät över tangentbordet, sedan måste hon faktiskt jobba. Och slå in paket. Och rimma, både skinka och julklappsdikt. Med mera. Mycket mera.  

Det är den mörkaste av dagar. Mitt i tidens filterlösa krök. Kaja och Valter, även de utan filter. Kaja plockar en flaga ur Valters hår. Hon visar honom den och skrattar. Det är en flaga med svartkant och guldbokstav. 

Någon har ritat en varningstriangel och en siffra på flagan. 2020, står det i triangeln. Valter känner igen den här känslan. Har han drömt det? Ett rustikt bord brinner. Hans kropp tung mot det, han täcks av flammor.

Tiden blir som tuggummi. Han blåser en bubbla, innan den spricker kan han se vad den skriver:  


Skogen är täckt av snö. Himlen gnistrar av flingor, alla olika varandra ändå sprungna ur samma väder. Den mörkaste av dagar, djupt inne i den största av skogar. Kajor stampar snöbollar, lämnar gafflar av klor i mjuka vallar. Tallar varma och glada med sjungande bark, granar ruskar iskristaller och skrattar barr. Längs vägen snölyktor, stadigt skimmer i den vindstilla vintern. Lyktorna leder till en bonad timmerstuga. Bolmande skorsten, breda grova stockar omsluter värme. Under trappan ett grötfat, en räv i tomteluva smyger. Knytten med korintögon och slickad päls gonar sig i det trygga utrymmet mellan jord och stuga. Innanför den stadiga dörren som inte går att låsa en sal. Härden knäpper, det doftar kåda. Väggfast säng täckt av dunbolster och kuddar. Ett staffli, en palett, en regnbåge av pasteller. Ett porträtt vilar under en sidenscarf, fransarna vaggar av härdens knäppande värmesnurror. En pianola. Noter tecknade med sidensvart bläck på arken, de ligger spridda över det bruna instrumentet. Böcker i staplar på golvet. Kläder som trilskats kastade över stolkarmar. Den svarta vedspisen bär kärl bubblande med skinka, sky och gröt, i spisens mage kramas knaprig gratäng och spjället släpper ut arom av sältad gräddighet. En fot lyfter täcket och känner efter om luften bär. En till fot. Ännu en och så en till. En hand trevar under bädden och drar fram en labyrint. Den är snidad i mörkt trä, fernissan speglar eldhärdens flammor. Ett huvud med rufs, två händer, en som är näpen och slät och en grövre med fnas på knogen, en kula som sjunger sin väg över spelfältet. En kvinna i ett sammetsrött rum, bland granris och lingon, girlanger och ljusslingor. Fingrar som tippar fram över tangenterna. Hon kan inte rädda världen. Men hon kan rädda Valter och Kaja. Den mörkaste dagen, då ljuset lyser starkast. Hon låter dem bo här, i ett år eller två, så lång tid det tar. 

I sin hand håller hon ett tjockt, vitt papper. Guldskrift och guldkanter. 

Kaja + Valter forever


Irja Liljeholm

Camilla: Farfars julänglar, del 21

 


Jag går uppåt älven, behöver inte gå långt innan jag kommer till platsen där vi alltid satt. Jag ser upp mot tallen uppe på den sluttning som bäddar in stenstranden här. Fryser i ett ögonblick av osannolikhet när jag ser ugglan som vaggar på sin gren och följer mig med lugn blick. Fattar snabbt ett beslut och ruskar av mig logiskt tänkande som hundar ruskar av sig vatten eller oangenäma situationer. 

 

Jo. Det är ugglan. Igen. Jag är framme vid vårt ställe efter en resa som inte kan förklaras. 

 

Jag sätter mig på den flata, lena stenen vi brukade sitta på. Den är vinterklädd nu. Älven är igenfryst ända fram till den mörka ådran i mitten som inte har stängts än. Alla skoterspår håller sig längs strandkanten. 

 

På andra sidan älven granspetsiga kullar. Så många gånger jag undrat vilka som bor där borta på andra sidan. Så konstigt att vara så nära och ändå inte ha en aning.

 

Här brukade det glittra av fiskfjäll på stenarna på sommaren, när farfar hade fiskat. Jag sluter handen om den sträva, kalla nyckeln i fickan. Tänk om…?

 

Fiskboden. Kan det vara så?

 

Fiskboden som en gång var röd är nu smutsbrun, blekt, matt. Pålarna som står bredvid, där farfar brukade torka och laga sina nät, är nästan vita av sol och vind.

 

Boden är öppen. Det behövs ju inte ens en nyckel för att gå in i den.

 

Boden är tom, alla korgar och redskap som jag kommer ihåg är borta.

 

Med det står en låda mitt på golvet. Precis likadan som lådan jag fick av farfar. 

 

Hjärtat galopperar. 

 

Nyckeln passar. Med ett trögt och hest klick går locket upp.

 

Lådan är fylld till bredden med brev. 

 

Vart och ett är ett brev från mig. Som liten. Som tonåring. Från utlandsresor, skolresor. Teckningar och spretiga dikter. Recept. (Minns du lakritsglassen farfar?) Välskrivna, långa brev som vuxen. Om flyttningar. Förhållanden. Bröllop. Träd. Rosor. Barn. 

 

Ögonblicket sprider sig som en stjärna. Jag ser farfar, här, på stenen. Han läser, som jag just nu, och som jag läst den senaste 21 dagarna. Han ler, ser ut över älven. Torkar tårar. Skrattar högt. Minns, hoppas. Önskar. Älskar.

 

Jag ser honom, jag hör hans skratt. Tiden böjer sig, alla trådar knyter sig i den här stunden. Vi är tillsammans.

 

 

Älskade My.

 

Oavsett om du har hittat det som nyckeln öppnar eller inte, har du nu upptäckt luckan i tiden. Jag ville ge dig det du gav mig. Ville vara säker på att du vet att det inte finns några avstånd i kärlek. Varken i tid eller rum.

 

Så många gånger som jag suttit nere vid älven tillsammans med dig, oavsett om du var där eller inte. Vilken rikedom. Din röst som hittade mig genom alla år, oavsett var du var. Jag var viktig nog att skriva till. Jag fick dela med dig det som var viktigt för dig just då. Nu gör jag samma för dig, så att du vet hur dyrbara dina brev var för mig.

 

Kärleken är störst. Och om jag fick välja en enda sak som jag kunde ge med dig lillmyran, är det detta:

 

Jag är här.

 

Kram,

Farfar

zondag 20 december 2020

Ann-Charlotte: Sökandet efter sägnernaskärra, del 20



Hon kunde inte sluta tänka på den där presenten. Vad kunde det vara? Och vad hade frysta åkrar med  saken att göra?

Poeten gnuggade den bakre bakstocken noga emedan den svarta katten jamade. Han putsade valnötsträet med nostalgi och upprymdhet. I ottan hade budet anlänt om att det gåtfulla folkets barn hade tagit sig över månpasset på läsidan. Enligt Madame S beräkningar borde de nå skogsbrynet runt lunchtid. Poeten hade redan kört den torkade veden till gillestugan och packat upp den medhavda lingonsylten, de guldröda saffranstrådarna och den gammeldags råpressade oljan. Madame S å sin sida hade bakat bröd och ostkaka, allt enligt GammelHannas recept. 
Där han satt vid fönstret urskiljde han saffranetsarom som steg från köttgrytan där den stod och puttrade på spisen. Det drog genom fönsterkarmens glipor, temperaturen hade sjunkit stadigt i flera dagar nu.

Madame S gick över åkern bärandes på en korg med nybakat örtbröd, ostkaka och lingonsylt. Hon aktade sig för att halka där fältet var sprucket, hennes lemmar stelnade raskt i kylan, på behörigt avstånd ifrån gillestugan stannade hon för att slå en åkerbrasa. Åkern behöver verkligen kalkas tänkte hon för sig själv. Det är det klokaste man kan gör för att låta jorden ta vara på alla näringsämnen som den har. Hon skulle prata med StallJohan redan imorgon. Hennes tankar bytte tankebana ju närmare gillestugan hon kom. En annan slags värme värmde hennes skank när hon tänkte på att hon återigen skulle komma att dela vardagen med Poeten och det gåtfulla folket. Gillestugan använde de inte ofta, förutom vid speciella tillfällen. Intill dess dörr hade Poeten staplat högar av ved och kvistar. Det brann en lykta, den var lika vacker som alla berättelser som Poeten hade tagit med sig hem. 

Madame S återvände till ladugården för ytterligare några nyvärpta ägg. Hon gläntade på dörren, då hörde hon det där gälla fågelljudet igen. Fast den här gången var det mer som en sång och den var alldeles nära. Hon skyndade sig att söka igenom spillrorna. Och där i det sista båset såg hon fågeln. Den var djupt himmelsblå, alldeles liten men otroligt ståtlig. Hon blev stående, som förtrollad av dess sång, den liknar inget hon tidigare hört. Sången var vackert annorlunda, det verkade som om den bar slöjor i moll. Med stora svarta ögon tittade den rakt in i hennes. 
Det här bara måste Poeten se. Hon gick långsamt baklänges. Den verkade inte bekommas det allra minsta. Madame S såg boet som den byggt högt upp invid båsets skiljevägg, hon höll ut armarna litet åt sidan för att inte tappa balansen. Väl ute på gårdsplanen sprang hon. 
Förstutrappan tog hon i ett språng, förbi köket in i allrummet.

"Det är en fantastisk fågel i ladugården, skynda dig."
Poeten tittade upp ifrån bössan. 
"Så, du har träffat Paradisfågeln?"
Hon tittade oförstående på honom. 
Han log och tänkte, att nu var han äntligen beredd. 
Tillsammans gick de ut i ladugården. Där berättade Poeten för madame S hur han hade träffat fågeln, då han var alldeles allena. Han mindes hur späd hon varit och hur hon hade följt honom med blicken liksom, som om hon velat säga "ta mig med." Han berättade för madame S hur han hade byggt ett bo av halm till henne i sin kärra, hur hon sedan hade följt hans rörelser båd dag och natt. Hur hon hade suttit vid hans sida då han skrev, hur hon hade sjungit för honom när han var rädd. Och funnits nära honom då han färdades genom åtskilliga städer och skogar. Han skildrade hur det tillslut hade känts som om hon kunde läsa hans tankar. 

"Det var först när vi vände kursen mot dig och månberget som hon avslöjade att hon sparat alla mina utkast. Först blev jag bestört men sedan förstod jag hur gudomligt det var."
Madame S nickade och tänkte att det borde kännas ungefär som om livslinjen fick en andra möjlighet att läkas. 
"Hon hade sparat mina utkast, de som jag börjat skriva till dig. Inte de om det vackra eller det vanliga och förtröstansfulla. Nej, hon hade sparat det som jag skrivit när jag inte visste vad jag skulle ta mig till, när jag kände mig osäker och så omåttligt vilsen att jag inte visste om jag någonsin skulle se dig igen."
Madam S kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. 
"Paradisfågeln, vilket vackert namn."
Poeten harklade sig. 
"Hon är min present till dig."
"Tack, tack käraste du."
Hon borrade ansiktet i hans famn.  
   

 Cecilia /

Sacred.

Part 20. December 20th 2020.




 

 

“Stars shining right above you. Night breezes seem to whisper “I love you”. Birds singing in the full of pine needles tree. Dream a little dream of me, humptidumptidumtidum…..”

 

Barry was singing his way ascending the last piece of the slope ending at the plateau between the two mountain peaks.

 

“Not sure those are the true lyrics”, Marcus commented. “Think it should be a sycamore tree”.

 

“Come on! You can’t expect a polar bear to have any clue about what a sycamore tree is!” Barry shook his large head at Marcus.

 

The wind picked up. It came out of nowhere. All of a sudden there was a huge whirlwind of feathers, large and small, silvery, white, grey, golden, being blown around in a ferocious dance. 

 

Storulven and Grey signalled the whole pack to a halt.

 

“The Whispers don’t take the singing jokes lightly today”, Grey spoke. “Usually The Whispers have the greatest sense of humour as they are totally egoless. It is just that right now we are really in The Stillness and Silence territory and here singing has the greatest of magnanimous purposes”.

 

“What is he talking about?”, Marcus asked the wolf next to him. A gangly little red and white male called Everything.

 

“Dreams”, Everything replied. “You see we are all made of dreams, sung in to existence by The Whispers”.

 

Storulven continued;

 

“Vayu The Wind Whispering Wolf is waiting for us. He’s the keeper of Dreams. The everlasting pieces. His time is now. So is all of ours. Right now. We are here to sing all that Sacred Fierceness in to existence. First the dreams need to be dreamed. I believe Samantha and Josephiel begun the knitting of that some days ago. We all will put our own spice in the mix. Josephiel The Cloud Shrouding Dragon and Snow will filligraphically project them through the sacred geometry in the skies between the two peaks of Moonstone and Granite. Then The Whispers will speak. No clue what they will say. What they will sing. We will be the chorus. We will all Be.”

 

“Let’s get inside the woods before we are blown off the slope by all these feathers”, Grey turned his head to point in his wolfy way towards the thin line of pine trees between them and the open glen behind.

 

“Star Seeker, Star Seeker, find your Star, find your Light. Star Seeker, Star Seeker find your Light, find your Star.” 

 

Was that the feather-filled wind singing Marcus wondered?

 

“Star Seeker, Star Seeker, feet on the Earth, Heart in The Heavens, Star Seeker, find your Star where she resides”.

 

Yes, the wind was singing.

 

-       Cecilia Götherström, Dec 20th 2020.