dinsdag 21 december 2021

Ann-Charlotte: Alla 21 december 2021

 





Alla sandstormar som dragit förbi

skulle de någonsin veta, 

alla bränder som härjat i sinnet

kunde de verkligen förstå, 

alla översvämningar som hotat att brista

vågade de trotsa och försmå,


historiernas guldkorn som frön i vinden

väderkvarns skimrande vintersaga

präntade i pergamentets linne, 


krydda ditt färgbad

glitter och tofs, 

indianrop som svävar i vinternatten, 


tindra mitt hjärta

kotte och gran, 

påtar i himmelsk jordmån, 


omfamna vårt penseldrag

låt blombladen brista, 

av färgtoners vävda opus 


Ann-Charlotte

 

Irja: Del 21, Tillsammans, år 2080


En man och en saxofon i symbios. Ur denna symbios rinner nektar späckad med hest vibrato ut över gravfältet. 

Träd dansar, snöflagorna som grenarna sparat ihop lyfter, pudrar luften när de närmast tyngdlösa seglar mot markens vila. Mannen är sned och mager. Ett skrälle höljd i en svart gammal regnrock som är lite för kort och bred, han spelar med seniga fingrar i vinterkvällens andakt. Han helgar natten och de liv som gravarna vittnar om, de liv som pulserar kvar hos kvinnan han aldrig slutat älska. Hon står i en böljande, djupröd cape bredvid honom, stadig i ett par ärvda, bjärt rosa och synnerligen miljöopassande plastkängor, ett leende darrar på välformade djupröda läppar, fuktiga glimtar på hennes kinder i skenet från hundratals ljus. 

Framför henne ett röse i miniatyr, staplat med slipad natursten. I rösets mitt en grotta. I grottans mitt ett ljus som slickar stenarnas lager till liv. Nia saknar, men ändå inte. Rolf och hon fick många år tillsammans. Deras delade tid slog rot, spirade och vävde ett skimrande färgsprakande landskap av samhörighet och minnen. Rolf som inte tålde att se blod förlöste deras förstfödda tillsammans med Greta. Flickan föddes på årets mörkaste dag, den dag då ljuset segrar, precis ett år efter att Rolf och Nia träffats. Det blev en hemförlossning för att Nia inte ville missa en sekund av festen och låtsades tills hon storknade att värkarna var hicka. Nia böjer sig över gravröset, lägger handen på en av de rundade stenarna. Len och stadig, som Rolf var. Hon kikar bakom röset, där står statyn av en katt i naturtrogen storlek med huvudet på sned. Det känns som om katten ser rakt på henne. 

Nia vänder sig mot graven bredvid. Den är äldre, mycket äldre. Inte mindre älskad. Stenen är traditionell, spegelblankt svart. Under Gretas namn en intarsia i guld, en kotte med släta fjäll.  Greta levde i 85 långa år, sedan adderade hon överraskande tio till, och dessa sista tio brusade hon runt i braskande närvaro. Hon kastade all försiktighet överbord, blev till och med lätt rundlagd av all god mat som hon med iver inmundigade. Särskilt de rätter som hon inte smakat tidigare väckte förtjusning och Rolf gjorde sitt bästa för att överraska. Sixten gick mellan stugorna i spinnande välmående, hon led aldrig brist på knän att gosa i. 

P lyfter saxofonen från läpparna och lägger en arm om sin kvinna, de andas livets spiral. Liv, skapande, födelse, återkomst, inifrån och ut. Kosmos släpper snöflingor att dala och smälta mot deras varma kinder med viskningar om föränderlighetens skönhet. Nia andas ut, den varma andedräkten vindlar i vinternattens kyla. Pandemin tog inte knäcken på henne ändå, men det var bra nära. Greta och Rolf räddade henne, slet henne ur panikens stålkäftar, visade henne allt det ombytliga och röriga och sagolika som är liv. Trots den mörka, otäcka fonden. Deras treenighet, en förening som spann och sprakade, ett evighetens tomtebloss. 

Nia lägger huvudet mot P:s axel. Ber en bön, en kärlekens hälsning till de sina. God Jul. Älskar er. God Jul. 


Irja Liljeholm

Cecilia/ Elsa's Song Dec 21st 2021


  


“When the full moon dances in its own light. When its shadow pulls the breath of slivering starlight. When the omens and signs are one and the same. When the exhalation of the pine trees is your sleep, your lingering moments of trust. That is when the moonstone sings to you my child”.

Nejla recognized the lingering song with her heart. It had been spoken before, not too long ago. It touched her soul-strings.

The sun was at its highest in the sky. The longest night and the shortest day was casting long shadows here at midday. Dawn had presented itself earlier in between the waning full moon and the rising sun. Moments of magic, of twilight, of choice as the day broke in to being.

Nejla stood on the plains of the upper ranges, soup-mug in hand, viewing the vast open spaces surrounding her. Every breath up here this time of year created visible mist. Humans rarely ventured up here anymore. They just could not be bothered to take the arduous trek through The Valley of Thorns.

She watched the sun gently moving towards the mountain tops. Soon it would take its dive behind the peaks and the Aurora would be swooshing in.

Rick was gathering all the dogs. This morning they had all gone on a “walking expedition” so that the dogs could have a well-deserved rest after two weeks of constant day treks,. 

Luca the Labrador and Ricky’s husky pack Thor, Kabir, Storm, Wolfie and Saint had taken the lead. Jumping, digging, rolling around in the snow like they were still puppies. The joy rubbed off instantly. 

Nejla and “The Crew” -  her pack with the dear husky Starlight,  the super strong and cuddly Malamute Tuva and the joyful Samoyed Kriya - had tried their best to get Maddy the Magnificent out of her comfortable space in the cargo basket, but the black cat had refused to leave her view place. Off they’d gone without Maddy, jumping, rolling, digging along.

Now it was time for rest. Everyone together around the fire.

A bit higher up to their left Alabasters pack of wolves were resting. Even higher up to the right Snowflakes pack of snow leopards were just waking up, gently stretching and yawning.

“What defines and adventurer I wonder?”, Nejla looked at Starlight.

“It’s not dramatic, it’s subtle.” Starlight replied. “Someone who walks”.

“Just drop it, move on. Change course”, she on the other side of the veil added.

“There are doorways, there are bridges, there are walls. You can break them, run or climb them or you can choose. Choose to listen. To uncover. To align. You can choose to open, to cross, to disintegrate through gentleness.” Starlight continued. “It is not dramatic, it is subtle. Where you go from here is up to you. Your heart is connected. Always. Remember – breath is the doorway, silence is the answer.”

Nejla put her mug down in the snow. Ricky did the same.

“Uncover! Uncover! Uncover! Be!” she took another breath. “Embrace! Embrace! Embrace! Align!” She stood where she stood. Just stood.

Snow under her feet, wilderness in her heart. Huskies, wolves, malamutes, cats, dragons, labradors, snow leopards, samoyeds, friends, stars, songs and winter storms. Nejla was home. Aligned. Her heart was full. She exhaled.

Cecilia Götherström, Dec 21st 2021  

maandag 20 december 2021

Camilla: Delfinias sång 21

Med passionen 

kärleken 

flamman som brinner med avsikt 

intention

katapultar de sig själva in i en ny verklighet.


 

Då på grusvägen och nu. 

Den stora magiska konsten som växer sig allt starkare nu när ljuset inom varje människa blir större för varje dag. Ingenting behöver vi göra för det. Bara låta det växa i lugn och ro.


 

Lyfta blicken

till träden

lyssna

minnas

passion 

intention

sång

katapult


 

Lyft blicken

Måla med hjärtat

Färg och rötter

Berg och hav


 

Den nya jorden spirar.




& & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & &


Skrivkringlor



Den stora Modern sade:


'Vill ni vara medskapare, och föda fram en ny jord?'


Och den lilla, modiga människan sade ja.


Så vandrade de med, genom dödstunneln, 

bärande livets spegel

där alla känslor och tankar speglas uppförstorade

och de mötte sina stora rädslor i spegeln

trycktes till marken av sjukdomar och en värkande kropp

och drevs fram genom kärleken som vill födas

och få en kropp i en ny tid.


Så en dag

när de trodde att de skulle bli tvungna att ge upp

såg de en prick av ljus

i tunneln

och berättelserna de skrivit

hade blivit en våg som bar dem

ända fram till ljusets födelse

varje dag

varje stund

och i varje intention.


God Jul

och grattis på födslodagen

önskar den Stora Modern

av all magi.




21-12-2021

Camilla Park





Cecilia/ Elsa's Song, Dec 20th 2021



 Everything seemed slower, almost stuck. 

Or no, not stuck, just sluggishly proceeding, Nejla corrected herself mid thinking. 

"Totally fascinating how deep many thought patterns are. You slip in to them without noticing, then you react and only then do you realise it is too late”, she spoke out loud to herself.

“What is too late?” Ricky asked.

“I guess nothing is too late”, Nejla realized as she replied. “We can always go back and change. We can always connect again and think or say or do what we really meant, not what our old patterns meant. I believe I have come to understand that this is actually what evolving in life is all about. Dropping the masks, gently tearing down the walls and owning what we need to release and uncover. Going back to those we dropped our reaction on, including when that one is ourselves at times, rephrasing, repairing. Through that we not only heal our patterns but we also heal the other being across from us as we throw out a bridge of loving rainbowlight through that very act. Does that sound weird or mushy?”

“Nothings mushy in the life of a musher!”, Ricky couldn’t help himself, slapping his knees, laughing at his own joke.

Soft, gentle chello like music drifted through the air, swirling around the mountaintops, dropping in and out of the crevasses, dancing, mixing, transforming. The full moon travelled across the heavens. No hurry. Just gently journeying.

“Do you know that command on the computer when everything seems to be out of whack?” Nejla looked across at Ricky as she moved the dogs from the sleds to the stakeout. 

“Force Quit, you mean?”, Ricky was half way head down and half his torso in to the Cargo Basket, getting the dogs meals out.

“Yes!”, Nejla enthusiastically replied. “It feels like the spell will work just like “Force Quit”. When things are stuck, just hanging there, solidly glued in the same warp you need a “Force Quit” right?”

“Right as rain”, Thor  budged in and replied.

“Starlight, Starlight, Comets and Void. Be bright. Shine clear”. 

Lyrics  were forming to the swirling music.

 Nejla looked over at Starlight. Their eyes met. In that moment Nejla realized  that Starlight’s very eyes looked just like that – starlight. Why had she not seen that before?  Furthermore, Starlights red and white fur reflected the starlight from above as well as the frozen starlight they rested upon. Was it Starlight singing as she gently howled or was it the crevasses?



Cecilia Götherström, December 20th 2021 

 

 

Irja: del 20, Greta, Nia och Rolf


Det finns möten av olika sorter. Det finns de som är nya, de som återkommer, de som är avsked. Det finns gudomliga möten som kanske ser träiga ut vid första ögonkastet men som visar sig bära fröjdefulla följder. Sådant var mötet mellan Rolf och Greta. Sedan finns det möten när det bara säger klick. 

Rolf sätts i arbete av Greta, hon är mycket tydlig och instruktiv. Rolf klättrar på stegen och darrar i knäna men nyfikenheten och tillfredsställelsen i att vara behövd ger honom mer mod än han egentligen har. Greta står vid stegens fot och ser till att ljusslingorna hon matar fram inte är trassliga. Rolf får klättra ner, flytta stegen och klättra upp flera gånger om innan de kommer fram till utgångspunkten, huset runt. Ett par gånger under klättringen fångar han en skymt genom fönstren av den mystiska kvinnan med trasselsuddshår, hon packar ur kassar och placerar ut ljusstakar, hyacinter och fat. Rolf kliver ner från stegen efter avklarat värv, svettig men stolt att kalla sig rutinerad på det där med stegar och höjder och slingor. Tillsammans med Greta befriar de resten av trädgårdens utsmyckning från sina kartonger. De ställer upp renar, tomtar, en släde, de hänger girlanger i träden och snöstjärnor runt ytterdörren som även förses med en lingonkrans. När de är klara är det mörkt, denna decembergråa eftermiddag. Samtidigt som Rolf slår på strömbrytaren med ett klick öppnas ytterdörren och Gretas besökare kliver ut. Hon översköljs av stjärnglittrande ljus. Hennes hår som slitit sig ur den slarviga knuten bildar en gloria runt hennes huvud, läppar med markerad amorbåge spricker upp i ett stort leende som suddar bort all inneboende trötthet ur blicken. Så står de där. Mitt emot varandra. Med ett klick tändes alla juleljus, höljdes stugan och människorna i ett mjukt stjärnfall, i ett sällsamt glimmer som jagar mörkret på flykt. Utifrån och in. Inifrån och ut.

När Greta kliver in i stugan med Rolf i hasorna slår hon ihop händerna av rörelse. Det doftar av hyacint, kanel, nejlika och saffran. I vartenda fönster står adventsljusstakar i svart järnsmide. På köksbordet ligger den där vackra duken hon tidigare idag plötsligt kände begär till: En linneduk med ett mönster av kvistar och kottar vars välvda fjäll blänker i relief, ett intrikat och finurligt hantverk utan liknad. På duken det stora julfatet belagt med guldflagetäckta makroner och fluffiga saffransbullar. Från spisen frestande ångor av glögg. Hon sjunker ner på stolen- den är mjukare än vanligt eftersom den är bäddad med en renskinnsdyna, även den inköpt idag. Och Greta snyftar. Greta snyftar och gömmer ansiktet i händerna. Rolf och Nia står tafatta vid spisen. Sneglar på varandra, lite blygt men av situationen påkallat, sneglar på Greta. Vad göra? Nia häller upp glögg i nya glas, bär fram ett av dem till Greta, hukar bredvid henne och lägger försiktigt en arm om hennes axlar, rädd att det ska vara för mycket. Men Greta välkomnar armen och lyfter sina och drar in Nia i en stor kram. Hon snyftar ännu, men kan med darr i rösten säga: 

Så här jäkla glad har jag aldrig någonsin förut varit!! 

Rolf harklar sig, det är någonting tjockt i rösten när han säger att det verkar som om julen kommit tidigt i år. 

Ja, så verkar det. De äter saffransbullar, smular golvet med guldflagor som faller från makronerna, tuggar på nötter och russin och värms av glöggen. Greta tänder alla ljus och packar andaktsfullt upp julgranskulorna ur sina förpackningar. Ser hur Rolf ger Nia en röd kula, hur Nia ger Rolf en i silver. Ser deras rodnad när händer möts. Och får tårar i ögonen, igen. 


Irja Liljeholm



Ann-Charlotte: Glänta 20 december 2021

 





Omgiven av skogens rus, 

kameleonter som leker kurragömma -

uppslukade av,

murgrönors sus - 

flankerar höbalens rundning, 


ledsagad medels älvarnars brus, 

morgonpigg kronhjort

klämtar, 


balanserar du på,

fiolsträngens flundra, 

ekens tiara skakar - 


slut dina ögon,

för att se, 

gå vilse i

konstens boning 


förflytta din radar -

vet vem du är

djupt in i skogens glänta



Ann-Charlotte

zondag 19 december 2021

Camilla: Delfinias sång 20

’Minns du den där dagen när vi mötte de där killarna? Då jag började sjunga?’

 

’Det är klart jag minns, Fini.’

 

Efter timmar av gråt, tystnad, fyllda poblanos med valnötssås och granatäppelkärnor och salvia-te med agave och cayenne, kommer orden. Och frågorna.

 

’Vad hände med dig Delfinia? Varför försvann du?’

 

’Älskade Alfonso. Jag vill att du tittar djupt i ditt hjärta nu. Det var inte jag som försvann. Det var du.

 

Du försvann.

 

Jag ville sjunga dig till mig igen. Gjorde samma sak som den där dagen…lade händerna mot Moder Jord och bara lät allt komma. Då kom Mira, en dröm från framtiden. Och så kom planen. I form av Lilys ide. 

 

Lily är som du och jag tillsammans, Alfonso. Hav och berg i ett. Du måste lära känna henne. Ta henne till din värld då och då.

 

Lily hittade på en historia som hon delade på internet. Hon fick hjälp av olika människor. Bara för att hitta dig.

 

Jag sjöng dig till mig.

 

Alfonso…du behöver inte vilja vara här, i min värld. Eller jag i din. Jag är alltför rotad, för vidöppen och trött för att kunna resa. Bara vi möts. Delar vår kärlek, våra bördor. 


Hav och berg tillsammans.'







Irja: del 19, Rolf


Rolf kan inte låta bli att smygkika. Den sträva Greta närmast trillar ut ur en liten folka, svajar men hålls lodrät av ett par tunga rosa slalompjäxor. Hon ser inte klok ut. Han fnissar som en galning så att gardinen han gömmer sig bakom guppar mot rutan. Från förarsidan kliver en yngre kvinna ut ur bilen, hennes axlar högt burna, hennes hår i en slarvig trasslig knut. Hon öppnar bagageluckan och plockar fram påsar och kartonger. Vad pågår där egentligen? Från sovrumsfönstret har han ingen sikt mot Gretas trappa, så han snubblar snabbt in i badrummet och ställer sig på badkarskanten och vinklar det lilla vädringsfönstret uppåt. Greta står och tar av sig sin mundering på farstutrappan i en flytande självklarhet som skvallrar om vana. Rock och slalomstövlar först. Visir och munskydd efter det, handskarna sist. Handskarna och munskydden kastar hon i en sopsäck, rock, visir och stövlar placerar hon i en korg. Rolf kan inte veta att detta faktiskt är Gretas coronauniform. Den hon bär när hon varje torsdag morgon prick halv sju går till Konsums pensionärstimme med sin shoppingvagn rullandes efter sig. Medans Greta rutinerat skalar av sig sin uniform går kvinnan med de höga axlarna till och från bilen och bär bagageluckans packning in i stugan. Ska hon flytta in? Vem är det? Är Greta mindre ensam än han trodde? Rolf skäms för sin nyfikenhet. Men han står kvar. Greta tar fram en flaska med handsprit, hon erbjuder sin gäst en skvätt och kliver i ett par mockasiner. Det omisskännliga ljudet av en bilmotor hörs. Greta och hennes besökare vänder sig mot vägen, Rolf halkar ner i badkaret och skyndar sig tillbaka till sovrumsfönstrets utsikt mot gatan. Där står en budbil, och bakom den väntar ännu en. Vad i hela friden? Rolf nästan spricker!  Så ser han Greta instruera leverantörerna, varefter hon börjar gå mot hans hus. Snart ringer dörrklockan. Så glad han blir! 

Greta vill gärna ha hjälp. Han är väl inte höjdrädd? 

(Jo. Det är han. Som sagt. Han är en mjukis.) (Men det säger han inte. Det är för spännande!) Den här Greta är inte alls en snustorr tant. Hon är ju skoj! 

Nia har fått uppdraget att packa upp påsar och dirigera leverantörerna dit inköpen ska stå. Hon har aldrig förut varit hemma hos Greta. Stugan är nätt och välskött. Linoleumgolvet är slitet men rent. Allt är rent, men inte blankt. Köket skulle kunna vara riktigt trivsamt med sin originella femtiotals- inredning, men det ser obebott ut. Ett litet bord med två stolar. Inte en pennstump, smula eller ens en saltströare på bord eller köksbänk. Inte ett glas som väntar på att diskas. Ingen doft av hem, av liv, bara såpa. I vardagsrummet en soffa, en TV, en skänk, en begonia. Och nu alla dessa påsar och kartonger. Nia blir oändligt sorgsen när hon begrundar det som är Gretas vardag. Vad har fått henne att just idag vilja ta till ytterligheter? Är detta kanske en dödsstädning, fast i en helknäpp omvänd tappning? En av budkillarna kånkar in julgranen, hon skyndar sig att packa upp granduken och julgransfoten ur kassarna. Nia bestämmer sig för att skapa liv i tant Gretas stuga, ljus, värme, doft. Hopp.  

Irja Liljeholm



Cecilia/ Elsa's Song, Dec 19th 2021



 Elsa opens her book of magic. The pages of the book allowing her to follow it all simultaneously.

 

Her humans love connecting them all through the threads of gold.

 

Disa and the Wind Dragons moving north.

 

Nejla, Ricky, Starlight, Tuva, Kriya, Maddy, Thor, Kabir, Storm and Wolfie leaving their sleep as the Fire Dragons carry the light of the morning sun their way, tickling their eyes. It will  be time for them to move further north in a short while.

 

Alabaster leaving the valley behind, heading north, back to the upper ranges.

 

Isa, the spark of Isness, residing in all places at once, her light the strongest in the North disguised as the North Star.

 

Starlight, perching at the opening of the Northern Cave. The Queen of Snowleopards watching the storm clouds coming in as the rest of her pack move further inside the cave.

 

Watching them all moving, Elsa paints a picture, sending a message through to Nejla.

 

“You will need to be the one changing your energetic signature. Taking charge of it. Only you. Remember as well,  you might want to begin by noticing how you move through space. What you leave in your backwaters. What is emanating out through your backwaters. How you meet the current in front. Intent is your strongest key.”

 

Elsa takes a deep breath, continues. “The resonance you leave behind becomes your energetic signature in that space in time in that moment. And we all know now that time is a spiral. Which is why you can travel back - or forwards – to places, spaces, dimensions and times to change the energetic signature you deposited there as well as intend – aka  program – the energetic signature of what you want to call in.”

 

“See! That’s what I told you!” Nejla hears Isa’s voice dancing in the skies. “Magic is a choice!”

 

Elsa closes the book. She knows she can always play the music, her song, on the heartstrings with or without the book. She just likes opening it up once in a full moon to have a physical overview.

 

Alabaster hears a gentle song, philligraphing its way up through the crevasses of the upper ranges glacier. “Elsa’s song!” His heart skips a beat. His paws feel younger. He moondances his way the last kilometre towards his packs resting grounds. Being welcomed by their glimmering eyes in the winter night.

 

“Elsa is singing!”, one of the pups is jumping with excitement, placing himself in between Alabasters front paws. “It’s Elsa’s Song, dad! Elsa’s Song!”

 

-               Cecilia Götherström, 19 December 2021. 

Ann-Charlotte: Ande 19 december 2021

 




skuggornas kappa,

draperier i mörkrets galleri, 

en piedestal här 

en droppe mineral där, 


ostadiga fingertoppar

följer konturernas rand 

tumlar i tidsrymdens atmosfär


dröjer sig kvar intill förundrans komposition

lyssnar, beaktar och rör

klär av statyettens kamouflage


Upptäcker andetagets rum

Tror på andens bris

Vänskapens otröttliga ömhet 


Ann-Charlotte 

 




Camilla: Delfinias sång 19

Han snubblar och snyftar, skrapar knät när han faller och munnen är torr, men han ser Delfinias hus dyka upp när han lämnar den sista röda klippan bakom sig.

 

Det kommer rök ur hennes skorsten.

En våg av illamående sköljer över honom. Han vet inte om han kan lita på sina sinnen mer. Kanske Tulia har kommit förbi för att prata med honom? 

 

Gråten är högljudd nu, han orkar inte styra någonting och allt han visste och förstod fram till den här dagen har lossnat som tunna, svaga väggar och ramlat till marken.

 

Sista grusvägskröken. Ingen bil framför huset. Så grymt att plötsligt känna hopp.

 

Rökspiralerna. Två snurrande, grågräddiga pilar seglar ner mot Delfinias hus. Närmar sig varandra. Det ser ut som om de båda når marken någonstans bakom hennes hus. 

 

Han är rädd nu. Vad är det som händer?

 

Stjärnor regnar och snurrar, prickar blir till streck och bågar, valv och virvelströmmar.

 

Det är då han hör sången. Delfinias sång.

 

Någonting brister. 

 

Han tror att han dör men det är bara tankebojor som blir till ljus och stjärndamm. Han flyger och landar i den atomiska varelse han egentligen redan är. 

 

Han ser hennes flätor, nu vita, slingrande på hennes vävda tunika som en orm.

 

Det doftar salvia. Hon har inte sett honom än.

 

Sotiga poblanos ligger rykande på en bricka i trädgården. Valnötterna är redan knäckta. 


Tidens orm.

 

De två molnen är borta, nu stiger bara en rökpelare, rakt upp, från elden där chilifrukterna nyss grillades.

 

Han känner doften av fläsk, vitlök, kummin och koriander, komma från köket. Dörren står öppen.

 

Delfinia vänder sig om. Ser honom där han står. Svettig. Dammig. Snorig.

 

Som om ingenting har hänt stegar hon fram och tar honom i sina armar.

 

Omfamningen. Kramen.

 

Den som säger ’jag finns’. 


Jag är här. Vi är här.

 

Hans ljus, hennes ljus, ett. 


Alla skärvor, ett.

 

Två molnspår blir en rökpelare.

 

Allt blir här och nu. Vi. 

 

Äntligen vi.



zaterdag 18 december 2021

Camilla: Delfinias sång 18

Två molnstreck sjunker mot jorden, i spiralrörelse.

 

Alfonso har hittat skugga under en klipphäll, men känner sig dimmig. Han undrar om han har feber.

 

Är det två små flygplan? Som kraschar samtidigt?

 

Det finns ju inga moln som rör sig så där…yrar han?

 

Och där är stjärnan. Den som alla sånger handlar om, synlig mitt på dagen. Stjärnan som talar om att en ny tid är här.

 

Han har letat överallt. Alla ställen som var ’deras’. Vid floden. Vid salviaslätterna. Vid mammas gamla hus. Vid stora berget.

 

Ingenting.

 

Han känner sig sjuk. Hela kroppen protesterar, insidan river, svider. Hon är den starkaste han vet. Hur kan hon bara vara borta? Hon skulle ha sökt upp honom om hon var sjuk, det är han säker på.

 

Han måste söka upp hennes dotter Tulia och Lily, barnbarnet. Men han mår så illa och känner sig yr.

 

Han får försöka ta sig tillbaka Delfinias hus först. Sova, dricka vatten.

 

Molnen fortsätter att röra sig neråt, vrider sig i spiralpuffar, snabbt, mot jorden.

 

Han reser sig, stålsätter sig, försöka svälja bort illamåendet. Torkar svidande svettdroppar från ögonbrynen. Andas in.

 

Börjar långsamt gå tillbaka till det ofattbara. En värld utan Fini. 

 

Överallt blommar Jerikorosorna.

Irja: del 18, Nia och Greta


Tant Greta klänger stadigt i Nias arm med en behjärtansvärd vilsenhet. Nia känner sig beskyddande gentemot henne. Och samtidigt, får hon erkänna, upplever hon situationen som rejält löjeväckande. För Greta ser ju inte klok ut, utstyrd som om hon väntar sig att en arme av covid- sjuka shoppare ska attackera i vilket ögonblick som helst. När Greta ringde och bad om hjälp var shopping i detta sprillans nya, gigantiska köpcenter det sista Nia hade föreställt sig. För även utan sin coronauniform skulle den återhållsamma, kärva Greta vara fullständigt malplacerad i den här miljön. De omges av otaliga butiker, alla med smakfulla, sparsmakade skyltningar bakom fönster så rena att de knappt syns. Lena doftstråk väcker aptiten när de passerar strategiskt placerade oaser som gnistrar under ljuskronor och lockar med en komplett upplevelse. För vem är inte sugen på expresso gjord på handplockade och individuellt putsade bönor, eller kanske en poke bowl som mästerligt tillreds medans kunden ser på, och ooooh… se där, ett torn av bladguldsflagade bakverk…. De väcker uppmärksamhet där de arm i arm långsamt klickar och gnisslar fram. De förlänas glada tillrop, stora skratt och nyfikna men vänliga nickar. Inte av alla förstås, de flesta spärrar upp ögonen och vrider sedan snabbt bort blicken. Det är ju fult att stirra. Greta rycker Nia i armen och hojtar genom munskydden: ”Där får de något att roas av!!” Hon skrattar, och Nia känner ett bubbel av uppsluppenhet lyfta från en plats hon inte besökt på länge. 

Det roligaste av allt visar sig bli själva shoppingen. Greta som alltid snålat och sparat och anammat sin mors inställning till flärd och inte ska väl jag, beter sig som Nia föreställer sig att en Kardashian skulle göra i en Mowalola- studio. För Greta, hon ska göra jul, och Nia blir upplyst om att det är synnerligen viktigt att Nia hjälper till med festförberedelserna och självklart med själva firandet. Nej, det är inte en fråga, Nia ska vara med, därmed basta. Nia blir ställd av sin mors kusin, vad har hänt? Är hon kanske manisk? Det skulle förklara en hel del. 

De är mätta och expresso- pigga när de behängda med kassar och paket gnisslar, klickar och knarrar mot hissen. De kunde inte bära allt, men de mer skrymmande föremålen levereras enligt Gretas önskemål inom en timma med bud. Greta har guldbladiga makronsmulor på ansiktsmaskerna, både på insida och utsida. Det krävs ett stort mått av envishet och sötsug att både äta och dricka utan att ta av vare sig masker eller visir.  

I bilen hem konstaterar Greta belåtet att Nia inte pysslat med telefonen på tre hela timmar. Det känns som en gåva, en som hon både ger och tar emot samtidigt. Gretas ögon blir lite fuktiga, av lättnad och rörelse och befrielse där hon ser ut på trafiken och ler. Bredvid henne kör Nia, även hon ler. Ler åt tokiga Greta, åt tjänsten som visade sig bli ett oväntat nöje och inte alls det urlakande strävgöra hon egentligen inte hade energi för. Små bubblor spritter i bröstet och även fast de är små och lätt spricker, så värmer de. Nia blinkar snabbt bort en tår och svänger in på Gretas gata. 


Irja Liljeholm

  


 

Cecilia/ Elsa's Song Dec 18th 2021

 


The woman’s weathered  hands  moved across the ancient wand. 

To the untrained eye the object looked like a shrivelled up piece of wood. 

To Disa it had been obvious the first time her eyes met it that it was anything but wood. Being a blend of onyx, shungite, white alabaster, rock crystal and lava from the inner core of Mother Gaia, swirled together in a spiral like pattern it was an extremely magic wand. The Dragon Wind Wand. One of the most powerful instruments to ever grace the Earth plane, even though no instrument had any true power without intent.

 

Disa had noticed how some of the birdseeds in her garden had sprung out. How they had managed to do that, outside in the cold, on the thick layer of snow and ice covering the ground, was mystery to behold. Unless it was due to the bright light coming in from the galactic suns during the short days. Magic light for magic sprouts? 

 

Nejla and Ricky’s sleds had come to a halt. They had travelled throughout the  early morning. At 3 am they had packed up, moved on for a few hours underneath the Ursid meteor showers. Now at 6.30 am it was time for a nap before the bright red and golden sun dawned. 

 

A deep sigh from the dogs spread through the quiet air. What seemed like just as deep a sigh sounded out from the surrounding woods seconds later.

 

“Light is the first cause, and every second cause is its shadow”, Maddy the Mighty stretched out like only cats can.

 

‘What’s that?” Ricky turned and looked at the cat.

 

“Oh, just something this pretty connected guy Rumi I once knew very well used to say”. Maddy curled up.

 

“How old are you Maddy?” Nejla asked.

 

“Ancient. Not that it matters though”, Maddy replied opening one eye. “Let’s just keep what the dude Rumi said in mind once we wake up with the sun after this nap OK? You will see. Oh yes, you will see.”

 

“Did you know I was about to name the second lead dog Rumi?” Ricky turned towards Nejla. “But he insisted on being called Kabir instead”.

 

Nejla could not help laughing out loud. “I always thought it such a weird combination of names and energies  with Thor and Kabir in the lead, but Thor and Rumi surely would have been outrageously weird.”

 

Another sigh from The Crew and The Pack. Time to snooze.

 

Disa picked up The Dragon Wind Wand.

 

Cecilia Götherström, December 18th 2020

Ann-Charlotte: Skriv 18 december 2021






Varje ord, 

varje stavelse,

fyller en mening


Varje mening 

varje stund

har ett liv

 

Stundom ljuder tangenter

precis som ackord, 

toner i alla rummets vrår


sensitivitet är rikhet mitt i 

barnslighetens dygd, 

vision stundom utan 

erfarenhetens boja 


sinnets känsla klättrar 

längst mogen stam,

ältar och gror, 

till fruktbara tecken, 


slingrar och ger källan

dess rikedom,

dröjer du i väntan på?  

Fatta pennan och skriv min vän  

 

Ann-Charlotte






  

Ann-Charlotte: Krön 17 december 2021





Någonstans ylar stormen i vargabuken, 

någonstans håller kardborren hårt om stjälken, 

utan att mätta vargamage, 

utan att genomborra målarduk,


Här hoppar älvorna jämfota, 

här traskar tranan i all sin ståt, 

lik naturens gåta, 

likt färgernas lust, 


Det finns hav, 

och så finns det hav, 

det finns berg,

som inte är, men som är krön,

det finns vatten 

som är is, 

vit som granit, 

grön som lavandel


någonstans, någongång,

om tusende årtionden


Ann-Charlotte

 




vrijdag 17 december 2021

Irja: del 17, Greta och Nia


Greta står och väntar på trottoaren när Nia svänger in på gatan. Greta bär visir, dubbla munskydd, plasthandskar med för långa fingrar och en heltäckande svart regnkappa som hon sparat efter sin far. Fadern var en storvuxen man, Greta är en späd kvinna, så resultatet blir därefter. På fötterna bär hon märkligt nog ett par rosa slalomkängor. Nia träffar de mest udda, kreativa och sårbara människor inom vården varje dag. Men hon brukar inte ha dem i sin bil och hon brukar inte gå och shoppa med dem. Hon kan inte heller påminna sig att hon sett någon av dem utstyrd som en alpin skidåkerska i blottarrock. Greta öppnar passagerardörren innan Nia hunnit dra åt handbromsen. För ett ögonblick ser det ut som om Greta funderar på hur hon ska kunna traggla sig in innan hon resolut faller med baken först ner på sätet och sedan med hjälp av sina prasslande händer lyfter in en otymplig, pjäxtung fot i taget. Hon vänder sig till Nia. Hennes ord är grumliga bakom de båda maskerna, och Nia kan ju inte riktigt se hennes ansikte men får intrycket att hon ler. Greta låter glad när hon hälsar, ögonen glänser- eller om det är solen som reflekteras i visiret. Nia hjälper henne att fästa säkerhetsbältet, och så far de iväg. Det blir en kort tur, för Greta vill till habegärets Mecka, sisådär en 500 meter västerut. 


I många av världens storstäder är folk luttrade när det gäller original av alla de slag. Så är icke fallet här. Gretas rosa slalompjäxor klickar öronbedövande mot det guldflarnspäckade marmorgolvet i köpcentret. Hennes svarta tjocka regnrock gnisslar av friktion när ärmarna möter midjans galon. Greta har lite svårt att se eftersom glasögonen är halvt instoppade i munskydden och visiret är rätt så repigt. Greta har svårt att se, men det är inget fel på hennes perception. För Nia, som hon faktiskt brukat reta sig på för all hennes högljudda extravagans är sig inte lik. Hon är glåmig, färglös, osmyckad, i kläder som sitter illa. Hon doftar inte som hon brukar, av rökelse och parfym och hårspray. Vid flera tillfällen, som när Greta klev in i bilen, när de just hade parkerat, när de stod i hissen upp från garageplanet, då fingrade Nia i uppenbart smygande hets på mobilen, klickade över skärmen, drog snabba, korta andetag, som suckar. Det gör Greta bekymrad, hon upptäcker att hon saknar allt det hos Nia som hon fram till igår höll för onödiga excesser. Så Greta greppar hårt i sin kusins dotters arm, hårdare än nödvändigt när hon blir ledd genom habegärets Mecka. 


Irja Liljeholm

Cecilia/ Elsa's Song Dec 17th 2021


  


17. 1 and 7. 1 plus 7. 8.

 

Oneness. Magic. Infinity.

 

The three dragons soared above the mountain tops. There, underneath the sheath of mist, as well as in the other world underneath the ice, two different realities took place. Yet they were still the same.

 

Through The Valley of Thorns the humans, canines and the one feline were led by the great Alabaster. The whitest of white wolves ever to walk this surface.

 

Underneath the ice, in the river running through the valley, sparks of wisdom, sparks of Isness started to move, warming up, melting and cracking the ice. In some parts it began to break open.

 

Oneness, Magic and Infinity were also known as The Trinity of The Dragonhood. The spells had woken them up, calling them in to this dimension. The Adventurer was about to be embodied again. Even though her body had left 15 months ago her soul and presence were everywhere. It was just that the humans forgot to tune in from time to time. Oneness, Magic and Infinity were sort of her knights here on earth whenever the humans needed to be reminded to connect in to what is already there.

 

I know, if you are a human reading this right now you are most likely saying “if the dragons are soaring and the presence of The Adventurer is everywhere, how can I connect “in”? Shouldn’t  I connect to all  of that outside of me?”

And that’s just it dear human, nothing is outside of you. All and everything is inside of you. The universe is in you. You are not in the universe. All, all, all, my dear human is a mirror. A reflection. Of you, you, you. You are me, I am you, we are us, we are they, they are us.

Oneness. Magic. Infinity.

I might be called Storulven, I might be your guide at times, and your times might feel like eons. But I am you. You are me. We are all aspects of The One.

 

Nejla, looked to her left. They were moving really fast through this valley. It felt like someone was tugging at them, pulling them through and they were not to stop. Something  had moved her to look to her left. Thick branches surrounded them on the right side, less thick, lower brush grew on the left side. She heard a noise of ice cracking. A humming sound. Like thousands of little voices singing “Om” arising through the cracks in the ice on the other side of the bushes.

 

“Go, go, go!” Ricky shouted. His pack was moving faster than ever. He turned his head looking back at Nejla and The Crew. “Pick up speed sister dear! Now!”

 

The Crew sped up. Nejla felt a slight tingle in the back of throat, a slight jump of the heart in to higher gear, for the first time since she embarked on this trip of allowing the journey to unfold. To her left a huge light shone, like fire.

 

The Fire Dragons had woken up. 

Little sparks of wisdom had collectively opened up the portal of centuries thick ice. 

The air filled with fierce, sparkling Fire Dragons.

 

Cecilia Götherström, December 17th 2021. 

 

Camilla: Delfinias sång 17

’Låt min syster gå. Hon är liten.’

 

Fini såg honom rakt i ögonen, såg hans skräck. Hennes ögon brann av helig vrede, ropade på hans egen eld.

 

Hon satte sig på huk. Lade handflatorna mot marken. Med bönernas bön i hjärtat började hon sjunga. Med klar, ren stämma steg Ave Maria ur flickbröstet, kanske rakt upp ur den röda jorden.

 

Fyra unga, trasiga män skrattade först. Sneglade på varandra, en knuff, ett pekande finger. Men sången bredde ut sig, om och om igen började verserna och refrängen om. Med slutna ögon sjöng Delfinia den stora kärleksbönen med hela sitt uråldriga, tolvåriga väsen, med all lätthet och obeskrivlig tyngd som var hennes liv, med allt liv och all död som var hon.

Paradoxens stora möte i ett andetag, en ton, här och nu. En kärlek som var 

evig, helig och heligt förbannad.

 

De bleknade. Hånskratten tystnade.

 

Lillflickan skrämde skiten ur dem.

 

Ledarhyenan såg en utväg, klev fram och gav Alfonso en rungande käftsmäll, en spark, spottade på marken och väste ’smutsiga jävla bögjävel’. Sedan tog han med sig sin flock och gav sig av.


 

Fini fortsatte sjunga hela vägen hem.

 

Hand i hand gick de hemåt, Alfondo med blodet rinnande från sin spruckna läpp.

 

Han visste att han måste ge sig av.

 

Definia visste att hon måste stanna.



Camilla: Delfinias sång 16

Så länge puttrade ondskan ganska stillsamt runt omkring Alfonso. Giftiga dimmor sved i hans ögon varje gång någon vände sig om för att hans hår var för långt, för att hans röst var för ljus, hans händer för graciösa eller hans skratt för alltför mjukt. Men det blev aldrig värre än avstånd, isande blickar, tystnande konversationer och himlande ögon. 


Tills den dagen.

 

Han och Fini var på väg hem från skolan. Det röda dammet följde dem som ett moln. Fini sjöng en självskriven ramsa om och om igen, hon var tolv, tre år yngre än han själv.

 

Hon flög fortfarande lätt över stigar och klippor. Själv var han tyngd av oroliga drömmar, växtvärk, rödfinnig hy, brinnande vrede och oförklarlig melankoli. Hans ansikte i spegeln verkade förändras varje dag. Men varje dag såg det framför allt öppet och sårbart ut, vilket kändes obehagligt för det mesta och livsfarligt ibland.

 

Pappa iakttog honom under tystnad och Alfonso som själv inte visste vad som höll på att växa fram inom honom, var på det klara med att pappa varken förstod eller tyckte om den han var. 

 

’Sole, sole, para mi, 

sole, sole, para tiiiiiii’

 

Fini skuttade och hennes flätor lyfte från ryggen för varje språng. Innan de hann landa på hennes vävda tunika såg han dem närma sig på grusvägen och hans hjärta frös till is.

 

Byns värstingar. De fyra unga män som varit inblandade i varje stöld och fyllebråk under det senaste året. Ingen vågade anmäla dem. Polisstationen var för långt borta och det ynglingarna skulle ställa till med värre än det beskydd polisen kunde (eller ville?) erbjuda byns invånare. De var ju bara latinos, hela högen. 

 

Latinoskräp. Indianjävlar. Fattigjävlar. Ökenråttor.

 

Alfonso försökte andas. Såg på Finis hållning att hon sett dem. Hon skuttade fortfarande, men blicken var nervänd och sången hade tystnat.

 

’Eey, hej på er, flickor…’

 

Rovdjursskratt och hånblickar.

 

’Vart är ni på väg då?’

 

Alfonso bad till den stora Modern att hans röst skulle hålla.

 

’Vi vill inte ha problem. Vi är på väg hem.’

 

De blockerade vägen.

 

’Låt oss gå förbi, killar.’

 

’Killar, sade du…? Det gillar du väl? Du gillar killar…i alla möjliga olika ställningar…bögjävel…’

 

Finis blick. Först rädsla. Hon tittade upp mot Alfonso. 

 

Flamman. Den stora vreden. Mycket större än hennes lilla kropp.

 

’Låt oss gå. Vi har inte gjort er någonting. Pappa skulle möta oss halvvägs. Han är nog redan på väg.’ 

 

’Han som alltid sitter och super hos Esteban menar du?’

 

Alfonso visste att han skulle dö.