18e Augusti 2016, skrivkringla i parken Elswout, tema Solens ängel

Brännande brinnande klot.

Väna, milda väsen. Kärna av eld och lust. Vingar som av spindelväv, ömtåliga, darrande. Lätta fjät glimmar fram färger som saknar namn.

I kontrasternas rike. Det rike där vi ska vara mer, snabbare, bättre. Det rike där vi ska ta vara på oss, mindful, där vi tvittrar oss fram till framgång och erkännande eller till onämnbar tystnad. Facetter klotrunda som flugans ögon där hon rasande snabbt om man betänker hennes storlek sänker sig över vingarna, de spindelvävstunna ömtåliga sirliga vingarna.

Hur ska de bära? Flugtyngda ska de bära denna varelse av kött och blod och ben och ilska och värme och törst. Bära denna människoängel med sitt brännande, brinnande klot i mitten av kroppen. För passion och oväsen får bara stampa takten om den är välstylad. Om allt stämmer i tiden. Om bilden blir Pintereskt trendig och youtoubianskt lajkad.

Den här ängeln har en mage som knorrar. Naglar som går av när de är nylackade. Hårstrån som klyvs när de inte envist virvlar åt andra hållet, lår som väller ut och alldeles för breda fötter. Men vad värre är: En längtan som sliter i nerverna, ett susande av spindelvävstunna vingar som bundits fast under välknäppt blus, en brusande kraft i en sol som brinner så starkt att hennes tårar inte förmår släcka den. Och tro mig, hon har försökt i åratal, men allt som hörs är ett vänligt ssssiissssande, som ett litet men välmenande fnitter.

Och klotet växer, expanderar en dag, och det blir en sällsynt vacker dag. Ja en dag slår lågorna ut. De kommer att förgöra visst och värma annat, sådant som frusit inne, de kommer att elda upp högt knäppta blusliv och släppa loss

Släppa fram

de där tunna, skimrande vingarna av oändligt stark väv.

Ser ni när hon lyfter, ser ni att det bär? 

till mina vackra, självlysande och flygkunniga skrivkringlor! 

Irja