Cecilia / Skrivkringlan 15 oktober 2016 / Spegel, Spegel

Spegel, spegel på väggen där – säg vem som farligast i landet är.

Farlig är den som gömt sitt hjärta i skjortärmen.

Som skriker ”glömt, glömt, glömt” så fort något kommer fram som hjärtat gömt.

Farligast i landet är den som aldrig lever.

Den som sluter in sig i sitt slott byggt på tysta stenar. Tysta stenar med stora salar som ekar.

Där tomheten studsar mellan väggar och tak, magnifieras, stärks, kastas i en allt snabbare virvelvind runt, runt, runt. Som en stackars död skata i en storm, i en orkan.

Vinden sliter, släden för, styrkan tar i, hårtussarna delas i tusen delar, hjärtat slås i oräkneliga bitar.

Men vem behöver ett hjärta som är svart, kolnat, grått? Ett hjärta där minsta, sista gnistan bara är en liten bit rökelse?

Vem behöver det?

Lika bra att kasta bort det.

All onödig ballast tynger. Allt man tror man ska vara håller ner. Allt man inte är bränner kol-hjärtat.

Låt det slungas i vinden med brustna skatvingar.

Flygande klenoder från tid före stenåldern. Sten och is som smälter. Glaciärer i blått som avslöjar hemligheter äldre än splittrande, svarta hjärtan. En jord som blöder, en måne som ler.

Sår måste blöda ut. Varför sy igen det som ändå kommer att vara? Varför hålla kvar det som ändå måste bort?

Håll upp det mot solen, mot stjärnhimlen. ”Behöver jag verkligen det här?”

Bort eller bevara.

Varför bevara när endast kärnan består?

Kärnan är ju gnistan. Resten är rök.

Ingen rök utan eld.

Inget smäll utan skäll.

Vem är du?

Vem är jag?

Vad vill vi här egentligen?

Och vad bör vi här egentligen?

Släng bort det svarta hjärtat.

Då behöver du inte lyssna till det längre.

Låt det drunkna, bli en tung ankar-sten långt ner i graven.

Bläckfiskar och fiskmåsars dragkraft.

Släpp det medans du lever , mitt barn. I döden är det bara tyngre. I döden tar vi inte med det svarta. Det har ingen funktion.

Flugan tvättar sina vingar, slipar på frambenen, svetsar planer för nästa ställe, nästa landningshål.

Blir det varm eller kall luft som bär den?

Blir det söta eller bittra frukter som när den?

Har den någonstans att sova i natt, eller hittar den något ställe ”så bara”?

Hur många väskor kan vi bära med samtidigt?

Blir vi skröpligare med åren så att vi omöjligt kan bära mer?

Så att vi måste släppa det vi inte behöver?

Pinpass och dammigt dass.

Ett kylskåp med kall öl.

Papper, penna och väninnor.

En solig trädgård med pinnstolar.

Ett fågelbo med halm för vintern.

En spis som brasa.

En källa med vatten.

En varm fot att skyla den kalla.

Vad mer behöver vi?

Stjärnfall och solnedgångar.

Fjärilar och kräldjur.

En trång gång.

Cecilia Götherström, 15/10 2016