Cecilia : Vi hör ihop

Vi hör ihop, vi hör tillsammans,

som baggen och hästen – den ena kliandes med hornen och den andra som regnskydd.

Vi hör ihop, som kuggar i ett hjul. Är den ena lite skev ett  tag så jobbar de andra lite extra, och när ”kort-Nilsson” sträckt ut sig igen så är det balanserat ett tag till.

Vi hör ihop – vinter och vår, snö och tö, duggregn och solsken, regnbåge och guld.

Som Snövit och de 7 dvärgarna. Törnrosa och buskarna. Askungen och pumporna.

De allra vildaste tänkbara kombinationerna hör också ihop – det finns alltid en gemensam nämnare.

Månraketer och ubåtar.

Stjärnor och brännmaneter.

Solljus och korall.

Vi hör ihop även när vi känner att vi inte hör ihop.

Ilska förbinder oss. Avundsjuka låter oss sitta fast som en nagelsträng med den vi helst av allt inte vill sitta ihop med.

Hur skulle det egentligen se ut om vi inte klippte av navelsträngen efter födseln?

Om navelsträngen och moderkakan var kvar?

Då skulle vi kunna se med egna ögon det som vi alltför ofta måste lära oss att känna igen, att vi hör ihop.

Och då pratar jag inte bara om humanoid med humanoid.

Tänk på ”navelsträngarna” till all föda vi stoppar i oss, och dess navelsträngar i sin tur vare sig de går till ”mamma” eller Moder Jord.

Snacka om att trassla in sig!

Och att inte kunna röra sig i fritt utan att vara tvungen att röra sig i symbios...

Fast om vi nu skulle börja röra oss i symbios, även om vi bara skulle låtsas först förutifallatt vi inte ens vet vad det är, kommer vi snabbt att se att när vi ej gör det blir det väldigt trassligt.