Camilla: Pepparkaksstaden, del 15

-          Jonas?

Kalle öppnade till Jonas rum. Ingen Jonas. Kollade vardagsrummet. Inte där heller. Han tog upp mobiltelefonen och ringde sonen som brukade vara hemkommen från skolan såhär dags. Inget svar.

Skickade whatsapp-meddelande. ”Var är du gubben? Mat om en timma!”

Han började skiva lök för att fixa hamburgare med massor av stekt lök, det gillade de, båda två. Men någon ilning i magtrakten fick honom av avbryta den tårdränkta uppgiften och ringa Jonas kompis Jens.

-          Eh hallå?

-          Jens! Tjena, det är Kalle. Tänkte bara kolla om Jonas är hos dig?

-          Nä. Han var ju inte i skolan i dag.

-          Va?

-          Han har inte vart där på hela veckan.

-          Men…han skulle bara vara hemma måndag och tisdag? Han blev ju bättre och skulle gå till skolan i onsdags?

-          Nope. Var inte där. Har inte reagerat på meddelanden heller.

 

Magen vände sig ut och in.

 

Kalle lade ner telefonen och satte sig vid köksbordet med händerna på pannan.  Han försökte lugna ner andningen så att han kunde tänka. Vem kunde han ringa nu?

 

-          Anna, hjälp. Vafan gör jag nu? Varför är du inte här?

Hjördis hoppade upp på köksbordet. Han orkade inte vispa ner henne som han brukade. Vad var det han hade missat?

 

I Pepparkaksstaden hade Jonas och Awe gått en hel dag igen, genom en vimlande stad som var större än någon annan stad Jonas hade sett. De hade inte pratat med någon. Vilket Jonas tyckte var konstigt.

-          Har du verkligen inte träffat nån än som du känner igen?

Awe slog ner blicken och verkade fundera på vad han skulle säga.

-          Vet du Jonas. Jag kan inte förklara just nu. Du måste lita på mig. Men vi måste ta oss till pepparkaksstorget först, vad som än händer.

De gick på knastrande gator i månens sken.

-          Det är okej. Jag har inget bättre för mig än att hjälpa dig.

 

Awe log. Ja, vem var det som hjälpte vem egentligen? Upaguru, skulle Hjördis säga. 

Då, plötsligt, vid ett gatuhörn tyckte han att såg henne. Hjördis! Nackhåren reste sig. Kunde det verkligen vara…?

Hon satt kvar och följde dem med blicken. Jonas hade inte sett henne, inte än i alla fall.

 

Så plötsligt, uppifrån en höjd som verkade vara stadens kärna, exploderade himlen i skimrande guld, eld, isblått. Penselstreck uppåt, utåt, och så blomstrande ljus i böljande vågor. Fyrverkeri!

Jonas följde ljusspelet med öppen mun. Awe log med hela ansiktet.

 

-          Vet du Jonas. Jag bara vet att allt kommer att bli lättare från och med nu.

 

-          Livssanningar från en nisse i knäbyxor. Jag köper det direkt.

 

Så tittade de på varandra och brast ut i gapskratt.