Ann-Charlotte / Utomjordingen

Ibland känns jorden fuktig och lerig,

sådär envis som den kan vara och fastna under naglarna,

då skrubbar jag hårt,

ibland lite för hårt,

med rotborsten, med dom andra naglarna försöker jag

gröpa bort leran,

det är ju som tusan att dom bryts så lätt fastän dom inte har hunnit bli så långa ännu,

ja, långa och prydliga naglar det har de flesta andra vuxna,

de flesta andra damer,

jag är väl undantaget,

blir aldrig tid för att vårda, hålla ordning, se efter dom,

jo, alla andra såklart,

fast mig själv,

det är inte givet,

förresten tycker jag om myllan,

det gör väl inget om man är smutsig,

fast att höra till gruppen,

att riktigt höra hemma,

det är väl något annat.

Det kom en nykomling till byn,

han hade färdats på molnen,

drivit iväg, först lite långsamt, rytmiskt och harmoniskt,

han hade faktiskt tyckt om det,

att resa iväg sådär på måfå utan ett riktigt mål,

fast sen kom ovädret,

det var en storm utan like,

bröstkorgen blottades,

revbenen skar igenom huden, vinden drog honom i hårroten och vred till,

sådär som det måste kännas när syrran sätter upp håret i en knut så hård att den håller i flera timmar

utan att rubbas i sin form,

formad av tiden,

visst blir man det,

vem är inte det,

fast inte alla kommer ihåg vad det var som formade dom,

vissa gånger kanske själva knådningen är den som har satt sina Kattla märken i minnet,

då bränner det där i närheten av hjärtgropen,

då svider och sticker det.

Han färdades på åskmolnen,

arga som bin,

han kastades än hit än dit,

jag tror till och med att han tappade medvetandet,

det var då de andra lömska och kaxiga,

de som kallade honom utomjordingen,

det var då de slog honom med sina bara handflator,

precis mellan skulderbladen,

det ekade, dunkade, dunk, dunk,

det var som om han var närvarade men ändå inte,

det var som om han aldrig någonsin skulle lyckas resa sig upp igen,

som om hans vilja, styrka, hans livssaft hade runnit ur honom,

han hostade och hostade,

upprepade gånger,

det fanns en överhängande fara att det skulle utvecklas till något kroniskt,

men i slutändan kom det upp,

den kom upp till ytan,

den där satans brödbiten,

hård och sträv,

den som skurit hans inre.

Att inte höra till,

att alltid gå lite i utkanten,

det tar på krafterna,

fast sakta lika långsamt som jag börjar inse att vårdade nagelband inte bara är något ytligt,

utan faktiskt reflekterar din omtanke om dig själv,

lika sakta reste han sig upp och hittade de där små bitarna,

knäckebrödssmulor,

var det nog inte,

skorpsmulor,

måhända,

jag kommer faktiskt inte ihåg,

fast vad spelar det för roll,

dom små bitarna formade ett mönster,

formade hans framtid,

faktiskt,

som den utomjordingen som han var,

som den nykomlingen som han var,

faktiskt just så.

Med tiden har det funnits flera som han,

flera som färdats från långt borta,

andra som flyttat på sig,

närmare inpå,

alltid var resan mot jordens medelpunkt en del av något större,

jorden kändes hård och skorpig,

brun färgad och lite sandig,

fast om man stannar,

stannar upp och lyssnar,

stannar upp och ser,

så hör man dom andra,

som kanske inte är så annorlunda än mig själv ändå. 

Ann-Charlotte Molin