Cecilia : Djupa Vatten

Djupa vatten, mörka världar,

ovetandet simmar i djupet...

Eller är det undermedvetandet?

Allra längst ner, på det allra djupaste stället, där finns egentligen vetandet.

Vetandet som breder ut sig som sammet – djup, mjuk, mörk, med gnistrande diamanter, reflekterande stjärnljuset tusentals mil ovan.

Eller är det verkligen så långt borta?

Är det kanske så att den djupa stjärnhimlen och den sammetsbeklädda havsbotten reflekterar varandra?

Precis som du, jag, skeenden reflekterar varandra i denna dans som vi kallar livet?

När vi låter oss sjunka med, in i, dansen, ner i de djupa vattnen, förbi vågorna, krusningarna på ytan , ner igenom ytströmmarna dalandes vidare i underströmmarna, observerandes allt som ligger där och flyter, det som ibland förs med upp till ytan i ett ögonblick – observerandes det utan att dras med i varken denna underström eller ytströmmen - , långsamt, sakta och mjukt sjunkandes ner till den sammetsprydda stilla botten av oceanen. När vi medvetet låter oss föras dit ser vi hela universum reflekteras tillbaka.

Eller är havsbottnen, en reflektion av universum?

Vem är vem?