Irja: Djupa vatten

Gräsmattan frodigt frisk rullar färgsprakande ner från huset, utför sluttningen, möter stenblock och rabatter på vägen till målet. Där tar den smala strandremsan vid och det friska blir murrigt knastrande, daggen mellan tårna sugs upp av skrubbiga uppmjukande korn. Bar hud glänsande i morgonsol, knottrig. Yrvaken hetta innanför pannlob, kvinnan välkomnar friskheten, gäspar bort nattens famntag. Ändå tvekan när stortån möter det mörka kalla vattnet, en reflex, ett kroppens stopptecken som inte åtlyds. Lakanen var lent svala när natten gjorde intåg, vred sig ett par drömmar senare skrynklade och fuktiga runt ben sprattlandes efter frihet. Sömnen kom efterlängtad och värkte rakt igenom den långa gryningen, den skandinaviska sommargryningen som tar sin början omedelbart efter att midnatten tappat rösten. Den svarta ytan klyvs när hon dyker. Hon kan sjön, vet att hon efter två steg inte längre bottnar. Vet att sikta in sig på stenblocket där ute, det som inte syns och därför skrapar sommargästers båtskrov titt som tätt. Kroppen varmare än vattnet. Pulsen stadig stark. Mjölksyra i bentag, armtag bär henne. Otäcka svarta drömmar utan botten tappar fäste när vattnet blir kallare och andetagen snabbare. Otäcka svarta drömmar med tentakler i vardaglig ängslan gnids mellan huden och vattenmassorna, jagas undan ner mot dyig grund. Solen stiger ytterligare en bit, hon får ge sig och viker till rygg, vilar i det kalla. Öppnar ögon och värmer nästipp. Moln seglar fram, flyter i hennes spegelbild, liksom hon är de omgärdade av grantoppar. Sjön nästan rund och alldeles lagom och alldeles väldigt djup på sina ställen. Kyla, moln skymmer sol, men molnet vandrar vidare över himlen och värmen kommer tillbaka, inte än men snart. Hon vänder om till bröstsim, orienterar sig, hittar riktmärket och är nästan framme. Skaver knoge mot sten, letar efter skrevan foten passar i, häver sig upp. Säl. Hon tänker alltid på sälar när hon tar sig upp här. Bröstkorg häver sig kalla droppar från ansikte till axlar, axlar till bröst, bröst till mage, mage till låren, från håret rinner det nerför ryggen. Molnet släpper solen, den tinar svidande muskler och gnider bort blåton ur huden. Solen med kärlek utan brännskador så här tidigt om sommaren, bara förlåtande värme och givmilt ljus. Det är en bön hon ber, detta allt. En bön om att släppa taget om krampen, en bön om vägledning, en bön om vishet. Och skogen lyssnar och viskar tröst, kastar upp fåglars sång ur träden; hör: skönhet finns. Vattnet sluter sig runt henne i tystnad. I vila. Gammelgäddan går sin lov, hon ser hans skugga.

Hon är ny när hon mycket senare varm och torr och lugn oförskräckt doppar tårna i djupt vatten. Kraft i simtag, kaffelängtan i strupen. De har vaknat nu, stojandet färdas över vattnet och hon ler och närmar sig. Inte i förtröstan, men så länge där finns vila på klippblock i sjön klarar hon det.  

Irja Liljeholm