Irja: Flocken

Vi ylar i kapp upp mot månen. Vi ylar vår sanning, vår verklighet, vår tolkning. Tillsammans. Olika stämmor, samma röst. Vår förståelse för varandra. Det här är vi. Ja, här är vi! Våra ylanden slår saltomortaler upp mot den vackra fulländade Sanna månen. Som en självklarhet utgjuter vi oss. I kapp, ihop. Vår längtan finns i ylandet, vi hör varandras längtan och känner igen oss. Vår strid finns i ylandet, vi reser borst och håller med, jag vet, ja jag också, och jag, och jag, och jag! I flocken utkant de som tappert försöker sjunga med. De svassar lite för sig själva, hittar andra svassande stackare där i utkanten, kanske deras stämmor har skärvor, kanske deras borst är alltför mjukt och snällt. Ibland svassar de ihop sig, och blir lite yviga sådär som det kan bli av och till när man faktiskt blir glad. Blir glad tillsammans. 

De där i utkanten kan få för sig att dra i väg och leta efter en annan flock att kanske, möjligen, om man har tur, få yla mitt inuti. Fast man kanske inte egentligen vill? Men ändå. Vill kanske egentligen ha en särart som andra ylar runt? Vara månen, på något sätt. Ja, de stackars slätstrukna mjukborstade utkantsylarna… med svultna storvulna drömmar. De brukar faktiskt kunna trivas ganska bra, den sorten, i utkanten av en annan flock. En annan flock med en annan melodi, men faktiskt. Jo. Med samma måne. Och trots att månen är densamma, är kampen de ylar fram en annan. Är rättfärdigheten i en annan tonart, men precis lika nödvändig. Och i flockens utkant svassas det. Hoppas det, längtas det och dröms det, reser man mjuka borst i avvikande färger. 

Och skuttar de som är utifrånkomna lättade runt. Behöver inte höra till, tja, kan faktiskt inte höra till. Behöver inte vilja vara denna flock. Kan vara lite denna, och lite den gamla. Då är det liksom inte så noga, där i utkanten.

Och sedan sker det faktiskt. Att de som inte längre svassar finner andra, sådana som också har tröttnat på att svassa runt eller stå mitt inuti och yla högst. Ja, plötsligt finner man en kringla att yla alldeles själv inuti, i särartad flockad gemenskap. Med beundran. I Glädje. Ja, plötsligt finner man flera kringlor.

Och undrar.

Hur ser det ut egentligen, där i flockens mitt?

Vem bestämmer, egentligen, vad som utgör flockens mitt?

Stod jag inte där själv, ett tag?

Hur nu det gick till.

Står jag där nu? En stund.

Jag ser en måne och jag ylar. Ylar min stämma av längtan, väntan, hopp, drömmar, kärlek.

Och det spelar liksom ingen roll efter ett tag.

Var jag står i flocken.

Men ett flockdjur är jag.

Omöjligt att undkomma.

Möjligt att omfamna.

På mitt sätt.

Irja Liljeholm