Irja: Beates Ackord, del 20

Kylen, svalen, de ärgade hyllorna, ja till och med skjulet Beate kallar för förråd är fyllda av allehanda rätter och bakverk, drycker, frukt, ost, choklad och tilltugg. Hon har bäddat rent i sovrummen, lagt in extra kuddar och filtar, ställt in vattenkannor och glas och sprödlila hyacinter på nattygsborden. Hon har hängt upp julstjärnor i fönstren. I ljuset av deras milda sken syns det inte hur slitna rummen är, orenoverade sedan innan Gun och Sigrid bodde i dem. I det lilla badrummet med det kalla marmorgolvet, gjutet i ett stycke och sprucket här och där, har hon lagt in nyinköpta fluffiga vita handdukar och små tvålar vecklade i rosa silkespapper. Julgranen står i vardagsrummet, tillsammans med Hanna hade hon åkt till OK- macken och valt ut den största, fylligaste gran de kunde hitta. I granen dinglar handmålade julgranskulor och förgyllda bjällror, skira porslinsänglar och spunnet glitter. Den är riktigt vacker. Beate skulle känna sig nöjd, om hon inte var så nervös. Om det inte var så att julrosorna inte vill blomma ut i tid. Hon vankar av och an, väntar. Kan inte ens sjunga en skala. Till slut sätter hon sig i köket på sin pall, sparkar av sig tofflorna och gnuggar fötterna mot den lena tröskeln. Tårar rinner utefter kinderna när hon tänker att de nog ändrat sig, de kommer inte, hon har tagit för mycket och gett för litet, så är det bara. Så kommer det sig, att hon öppnar dörren med fläckiga kinder, rödkantade ögon och bara fötter. Hon ser barsk ut när hon stirrar ut på Hanna som hämtat Milla och hennes tre små vid tåget. Kramarna Beate ger blir tafatta och tysta, hennes strupe snörps när det uppgivna möter kärleken. Milla kramar henne hårt tillbaka, hon vill inte släppa taget. Hennes tre små håller sig fast vid sin mors ben, plötsligt blyga. Hon ser Millas skrattgrop hos hennes dotter. Ser Hannas fräknar pryda Millas sons näsa. Hon känner dem, hon älskar dem. Om hon bara kunde komma ihåg vad de heter. 

Inne i hallen blir det ett väldigt bestyr med att få av overaller och mössor, att baxa upp övernattningsväskor till sovrummen, att snyta näsor och leta reda på gosedjur. Millas äldsta släpper till slut loss fördämningen och pratar i ett kör om tågresan och granen och jultomten och att hon minns gårdshuset, om när de hoppade hage i trädgården i somras. 

Beate följer efter dem, den ena, den andra, klappar ett varmrufsigt barnhuvud och får en försiktig kram. Tårarna rinner igen. Gamla stolla. När barnen ligger i sina sängar, då sjunger hon för dem. Vyssan lull, koka kittelen full… Milla och Hanna utbyter blickar i dörröppningen bakom hennes rygg, hon känner det. Men hon ser inte sorgen i deras ögon. Hon hör Milla ge komplimanger till Hanna för allt jobb hon har lagt ner, vilket stinger barnsligt eftersom det är Beate som gjort det mesta, det är ju hennes tabberas, tillägnad dem, de allra vackraste. Hon hör Hanna berätta om brända lussebullar och falsk lutfisk för Milla, som om hon vill bortförklara prakten. Beate ska prata med dem båda, senare, om hur mycket ont det kan bära att förringa sin gåva, ja, ont tills man brister.  

Det här går inte längre…
Jag har ordnat en plats… 

Åh nej… 

Jo, redan efter jul kan hon få komma. 

Beate försöker hålla sig kvar, stränga ihop sina toner, minnas sin melodi. Det gör ont när det hon finner mest är lösryckta noter. De dallrar, ensamma, förvånade, vart tog resten vägen? 

Irja Liljeholm