Ann-Charlotte: Sökandet efter sägnernaskärra, del 1

Då vintern nalkas vill fjällräven bara vara, 

så som det lilla barnet, längtar och förundras, i den knappt skönjbara vinden. 

På jakt efter sägnernaskärra färdas de bortom tiden, 

när människosläktet fortfarande sover.

Där fryser isarna och grenarna huttrar år efter år, 

här i julsagansvärld finns inga gränser. 

Där kliver älgkalven på rangliga ben över staketets gräns,

där frodas magin precis som den är, 

det har den gjort nu i alla dessa år. 

I djurensskog blåser vinden

så hårt, att den snövita fjällräven räds att sova, 

men också så mjukt att Lilou det lilla barnet finner ro i de förtrollade tidevarvet. 

Människosläktet dröjer sig kvar i mellantiden

där tänjer de på gränserna, 

under tjocka snötäcken, bakom stängda portar, de sover.

De kan inte bara vara

som drakar som flyger i vinden.

Släktet räknar enfaldigt varje kalenderår.

Hösten kommer och hösten går även detta år. 

Den snövita fjällräven och Lilou har all tid

i världen, att samla på historier och att lyssna till hur vinden

nynnar gränslöst

om hur allt borde varit och hur allt är. 

En gång för riktigt länge sedan översköljdes deras sovalkov,

av alla skördenötter och sovtallens

tjocka bark vittnade om stadiga år.

För det var så som det hade varit

när ekorrungarna växte upp i tidsfåran. 

Deras uppsluppna lek ekade i gränsforsen,

bara om sägnernaskärra stod stilla i vinden.

Människosläktets tissel och tassel förs med vindpustarna,

det är sent nu och Lilou måste sova. 

I drömbubblan ryms inga gränser

där fyller älgkalven år

och finner fjällräven tid

som inte bara är.

För i sagan kan tiden stå stilla eller bara vara i flera tusen år

där kan gränser rivas ner och sova om de vill

så som barnet och fjällrävens ord dväljs i den gåtfulla vinden.