Irja: Labyrint, del 16

Valter och Kaja rister i mötet med aulans förtätade feber. Plastlaminaten klistrar runt Valters skor, han skrapar bort den. Nyfikenheten i tisslets anspelningar täpper till hans näsborrar, han andas genom munnen. Kajas arm i hans, hennes armbåge en spänd vinge, han låter henne inte fly. Stalagmiten inombords, oböjlig. Han släpper Kajas armbåge. Ler. Nu. 

Han sätter sig i båset vid kontrollbordet. Kaja banar väg mot podiet. Hopen mumlar och viskar, någon hurrar, någon buar. Flocken är splittrad men bereder tillslut, nyfiket, plats åt henne. En av de fnissande tjejerna från tidigare hjälper Kaja upp på scen. Så står hon där, igen. Den fjädrande stolan lägger dunbolster mellan henne och belackarna, hon håller händerna knutna för säkerhets skull. Grön iris möter hennes gråblå. Hon ser ner i hopen. Hon låter det gå en stund, väntar in sig själv. Och hon ser. Hon ser att det tänds allt fler ömtåliga, avvaktande ljusa prickar i publiken, de flimrar och mildrar sältan bland ungdomarna, de fjärmar sig från smädarna, var och en för sig. Prickarna stretar i vindlar av längtan, skapar ett spinnande nätverk av tillit. Kanske det finns hopp för dem alla, alla trasiga, bräckliga, såriga, ensamma, undantagna. Kaja öppnar händerna. Armbågarnas skarpa vingar, redo att flyga när hon rättar till diademet som glidit på sned. Valter sätter igång musiken. Hopen avvaktar, den förväntar, den hoppas och den sjuder. Kaja står på scenen. Alldeles stilla, vit regnbåge mättad av all världens färger. Och Kaja sjunger, hennes stämma höjer sig över ackompanjemanget och gör det onödig. En röst som kristall, full av pastellschatteringar med ett par ömma sprickor. Valter smälter, blossar av kärleken han känner. Kaja är inte en sångerska som sjunger alla rätt. Hon är en sångfågel som sveper in de som vill lyssna i varandets närvaro. 

För så är det. Kaja är ingen Celine. Valter är ingen Benny. Publiken är ingen homogen massa. Ljudkillen är mer än en slaggklump eller en vasshakad trålare. Kvinnan i labyrinten behöver inte vara en stötdämpare i desperationens tidevarv. Kanske det finns hopp för oss alla, alla trasiga, bräkande, bråkiga, såriga, ensamma, ledsna och längtande. 

Låt oss dansa. 

 

Irja Liljeholm