Ann-Charlotte: Sökandet efter sägnernaskärra, del 8

Ekorrungarna trär bokstäver på strån, 

sprider ut och blandar i leken, från lergök till tass från tass till bössa,

till gränsforsens friskhet, söker koltrasten mask, 

längst snårig sluttning finner sparvarna bär, 

som de låter falla på en gammal rostig skåpbil, 

på broräcket hänger någons nygamla kappa,

den nygamla kappan

uppvaktas av en flygande stråkkvartett, 

till ljudet av fåglar öppnas skåpdörren

och Karl stiger ut, sin bössa

han bär 

tillsammans med en gråmelerad mask, 

Jägar-Karl behöver aldrig mer den där gråmelerade masken

för i alfabetsbusken hänger zeta och kappa, 

de plockar han roat å stoppar i bärkassen,

som redan är fylld med halmstrån, 

mot den magnifikaste granen han låter bössan

vila, under granens täcke han skymtar ett dockskåp,

de som inte syns i dockskåpet

döljer sig bakom skickliga masker,

Karl riktar inte bössan,

istället tittar han hänförd på granens vinterkappa,

som dekorerats med strå

och lingonbär, 

busiga ekorrungar bär

halsband av ord, som de gömmer i skåpbilens inre,

sen somnar de belåtna på halmstråbädd,

utan ens en tanke på maskerad,

eller diktarkappans

oändliga bösshåll,

inga bössor 

ljuder i djurensskog, vilda bär

och fåglar små, äter utav granens kappa,

då skådas småfolket inuti dockskåpets

rymd, de har tagit av sig ansiktsmaskerna

utav strå,

Intill dockskåpet i djurensskog, bär fåglarnas sång

Karls bössa, där spelar småfolket i tidevarvets maskerad

och strör ekorrungarna bokstäver över granens vinterkappa.