Camilla: Delfinias sång 15

Knastriga, dammiga steg i en hetta som känns instängd fast vidderna sträcker ut sig. Ingen skugga, ingen svalka. Det är långt mellan varje litet träd. Ändå är de förbundna med varandra genom ett nätverk av rötter och svamporganismer. Under marken, grenverk, som en krona, ett blad, en lunga, hudvävnad.

 

Under allt synligt håller de hand. Kollar varandra, om allt är väl. Om ett träd är sjukt slussas extra näring och vätska till just det trädet, genom väven av rötter. 

 

Kanske har träden redan skickat budskap till varandra att det kommer en tvåfoting som letar efter den som han är ihopvävd med. Trodde han i alla fall. Att han och Fini alltid höll varandras händer, under ytan, under alla dagliga sysslor. Han vet inte längre om det är sant.

 

Om hon är död, varför har han inte känt det? Drömt? Var det bara en drömbild av henne han besökte varje dag?

 

Ljuset är så starkt. Vad som än händer måste allt bli ett JA till det som är. Inga skuggspel mer. Bara JA.

 

Vinden tilltar. Leker, snurrar. Blåser bort allt tänk.

 

Långsamt kommer Alfonsos öken-ögon tillbaka. Hans väsen saktar ner, sänker hjärtslag, andas djupare, vilsammare.

 

Plötsligt kommer alla färger till liv. Ödlans skimrande regnbågsband under dammet. Kaktusblommornas klarröda rundningar. Myriaderna av små, små, vita blommor som Jerikorosen har strött omkring sig, vita flingor mirakulöst spridda i hetta och damm.

 

Han vet att böner inte tjänar någonting till. Naturen bestämmer. Det starka ljuset bestämmer. Han och Delfinia är bara små rötter i ett stort, levande nätverk. 

 

Ändå ber han. Som en sång han bara måste sjunga, inte kan tysta, ber han att få hålla lillasyster Fini i sina armar igen. Ber att hon lever. Ber om ett under. Ett mirakel.

 

Och under hans fötter går vågorna höga genom trädens väv.