Camilla: Delfinias sång 8

Alfonso står i sitt lilla kök och packar upp det han handlat på marknaden.

 

Päron, äpplen, ost. Persilja. Mynta. Valnötter.

 

När han upptäcker valnöten som är mycket mindre än de andra kommer gråten.

 

Bilder av små, vassa, skärvor av valnötsskal på ett slitet köksbord av plast.

 

Skrålig musik ur en radio på batterier.

 

Lillasyster Finis stora leende. 

 

Doften av vitlök och lök som fräses tillsammans med köttfärs och fläsk.

 

Söta och sotiga stråk av grillade chilifrukter.

 

Kanske är det trolleri när någon lagar mat åt en eller man lagar mat tillsammans?

 

Kanske utlöser den spetspunkt av kärlek som uppstår när någon hackar, skivar och kokar med någon annan i tanken, en mirakelexplosion som får alla atomer i maten att göra piruetter och spricka upp som kalejdoskopiska snöflingor, bara för skojs skull?

 

Kanske viskar alla näringsbyggstenarna i en hemlagad soppa namnet på den soppan lagats för?

 

Kanske är kärleken i lagad mat den enda riktiga näringen?

 

Kanske var hans fattiga familj, där mamma eller Fini lagade ägg med bönor och tomatsås för honom på morgonen, ofattbart rik…?