Camilla: Den andra pelaren - avslappning

Ord bär en magisk kraft att påverka det vi gör. De ger energi åt det vi gör, hur vi känner oss och hur vi närmar oss nya erfarenheter. Kallar jag det vi gör tillsammans i cirkeln avslappning, håller alla fokus på det vi gör och hur det känns. Kallar jag det meditation blir det för många av mina prinsessor konstigt, läskigt eller flummigt. Tröskeln blir enormt mycket högre.

När vi har andat oss till inre tystnad och landat i NU, ger vi oss av. Öppnar en gyllene port vid hjärtat, går in. Går genom en enorm trädgård. Vår alldeles egna, privata, magiska trädgård. Rör oss mot trädgårdens mitt och fontänen som finns där. Vi ser oss omkring, tar in vilka träd, växter och djur som finns just i min trädgård. Går fram till fontänen, känner på vattnet och tar in vilken färg vattnet har i vår fontän. Hos vissa är det violett, grönt, rosa, svart. Somliga fontäner har en staty i mitten, har du det? Vad föreställer den? Hela tiden fortsätter vi att andas djupt och lyssnar på vår egen andning och min röst som leder var och en in i trädgården.

Första gången vi bekantar oss med trädgården står det ett paket vid fontänen. Inslaget. Vissa paket är stora, andra pyttesmå. Var och en får öppna sitt paket och ta in vad som finns där. Vissa prinsessor vet på en gång vad de har fått och varför, andra inte. Några har ett tomt paket och ibland inget paket alls. Allt är ok, efter avslappningen delar vi med varandra det vi känner för att dela. De samtalen är bland de vackraste, renaste, mest insiktsgivande ögonblick jag har varit med om. Den kärlek, visdom och det mod dessa unga människor bär på, gör mig stum och ödmjuk. För det mesta visar de så lite som möjligt av all denna skönhet i skolmiljön, men när gruppen är trygg och den gyllene porten öppnas, släpper de fram allt de vet och känner. Inom mig bugar jag och vet att min roll som coach och lärare bara är på ytan. Vi är tillsammans, jämlikar, på en stig i en trädgård i hjärtats inre rum.

Vi andas vidare. Kollar in vattnet igen, har det fortfarande samma färg? Alla tar med sin present och vandrar långsamt tillbaka genom trädgården till porten. Jag räknar tillbaka från trettio till noll och först vid noll rör vi på fingrar och tår, lägger händerna på knäna och öppnar ögonen.

Nu är det dags att dela.