Camilla: I Mermelindas kök

 Mermelinda vaggar fram och tillbaka mellan borden. Listan med kvällens reserveringar är fastklämd mellan vänster arm och ett böljande, kolossalt bröst. Svettpärlor blänker ovanför välmålade läppar.

Hennes skarpa ögon synar stort och smått. Långa, tjockeleganta fingrar rättar till prästkragar i handblåsta vaser, flyttar på en kniv en halv centimeter och noterar samtidigt att stamgäst Jutterberg har anlänt med en kvinna som alldeles bestämt är någon annan än hans fru. Marlies får ta hans bord, hon känner varken gästen eller hans ljuvliga fru, det är bättre. Inget utrymme för felsägningar eller pinsam tystnad.

Hon rör sig vant mellan de små öarna av människor och mat. Varje steg lämnar eftersvall under klänningens pionrosor. Det här är hennes rike. Hennes restaurang. Ett ständigt pågående vulkanutbrott av kreativitet och katastrofer som måste undvikas.

Det ligger en servett på golvet vid bord nio. Hon får be Malin plocka upp den, själv tänker hon inte unna gästerna en hukningsövning med 166 kilo på knäna.

Någonting rör sig, fladdrande fjärilsvingar av oro och hopp innanför bukväggen. Vem har lämnat blommorna till henne i köket? Inget kort, inget brev. Bara en bukett ängsblommor och en lapp med hennes namn. Stavros, kocken, bara kisade irriterat under luggen när hon frågade honom. Serveringspersonalen visste inte heller någonting om en bukett blommor och en lapp. Hon får fundera på det sen. Alla bord är bokade och kvällens specialiteter står rykande och klara i köket. Sen. När hon är ensam i köket igen.