Camilla: I Mermelindas kök 6

Mermelinda går från det stora torget med alla färgsprakande marknadsstånd, dofter, trängsel och brus. Hon svänger på höfterna där hon går längs kullerstensgränden tillbaka till restaurangen. Den klarblå klänningen faller luftigt i böljande veck vid knäna. Om vänster handled rasslar de många armbanden hon så gärna bär. Det är äntligen sommar på riktigt, solen hettar på fötter och skenben där hon går.

Mermelinda älskar tyngdkraft. Hon känner hur fotsulor, ben, mage och bröst dras neråt, som en magnet mot jorden. Det är en skön känsla. I en värld där de flesta tycks vilja ha en kropp som är fjäderlätt, känner hon sig ensam om att njuta av sin egen tyngd. Hennes steg hörs när hon kommer, hennes rörelser ekar som eftersvall i hennes egen kropp. Hon finns, alldeles tydligt. Har ett bo, ett fartyg som är stort, mjukt och stadigt. Dragningskraften mellan henne och jorden är en pålitlig kraft i en evig kärlekshistoria. Moder Jord vill ha henne nära, drar henne neråt, ser till att hon står stadigt och ser till att hon finns. Att hon inte svävar iväg och försvinner, stiger till molnen och upphör att existera.

Som ett klarblått, jordbundet moln, rör hon sig säkert tillbaka till sitt kök. Tillbaka till elefanten.