Irja: Sommarmorgon- Vriden sanning

Edith är nervös. Hon har biktat sig, men Fanny har inte givit henne förlossning.

”Kan du förlåta mig? Jag är en hemsk människa. Jag borde gå till polisen. Men då… Då har Elias ingen mer. Och nu, tror du Han går igen? Eller kan han ha överlevt? Det är ju omöjligt? Men hur har bilderna kommit hit?” Edith tystnar, drar en slutsats som får henne att rygga. ”Eller är det du? Du som har…?” Fanny andas in, lutar sig framåt.

”Edith. Jag är också mor. Jag har också haft ett förhållande med Ulf. Jag är lika rädd som du är. Rädsla gör en irrationell. Han kan inte gå igen. Jag tänkte, att kanske Elias gått in i lägenheten, hittat ryggsäcken? Och bilderna?”

Edith skakar häftigt på huvudet:

”Nej. Nej. Elias skulle inte… Det är omöjligt. Ogörligt.” Edith ser ut genom fönstret, ser barnen yrvädra där ute, biter sig i läppen, nära att börja gråta. Fanny rör handen över fotografierna på bordet, letar bland dem. Hittar ett av sig själv, där hon sover. På sin egen kudde.

”Det här.” Hon smäller ner bilden i bordet framför Edith. ”Det här har han tagit utan att vara inbjuden. Hur kom han in? Han kunde ha gjort vad som helst?! Han stod och såg på mig, han tog kort på mig, i min lägenhet, när jag sov. Med mina barn i rummet bredvid! Edith, du kan väl aldrig tro, att jag ljuger?” Hon känner sig torr, ja, huden knastrar. Hon spänner sig in i en förorättade pose. En pose som vill förmedla sanning med den kantteckning, att sanningen är vriden. Hon överför en sanning som inte berättar hela historien.

Det knackar på köksfönstret, de rycker båda till, Edith välter ut sitt vattenglas. Det är Nils, han knackar, ropar, vinkar: ”Elias, Elias, din mamma! Din mamma är här!” Nils blåser varm andedräkt mot fönstret: ”Ska du också sova här nu?” Elias kommer springande, tvärstannar. Vänder ryggen till. Nora kommer gående. Hon mimar in till mammorna i köket: ”Han vill inte åka hem! Snäääälla, hämta inte hem honom!” De båda kvinnorna går in i sina trygga, välbekanta roller. Fanny viftar bort Edith och torkar upp det spillda vattnet, Edith går ut till barnen. Hon springer ikapp Elias, pratar deras eget språk med honom, de ord som hör dem till, och han låter sig beredvilligt och samtidigt med tillbehörlig motvilja kramas. Fanny ser Edith krama Elias, hon ser på sina egna telningar och ramsan går: Mina barn mina barn jag gjorde det för mina barn. Mina barn, mina barn, aldrig får någon veta vad jag gjort för mina barn. 

Irja Liljeholm