Irja: Sommarmorgon- Besökare

Edith darrar och mår illa, hon sväljer hårt, hon får svälja ner en sur uppstötning. Det är äckligt och otäckt och vad gör hon här? Varför åkte de inte tillbaka till stan, som hon föreslog? Varför gick hon med på Fannys dumma plan? Hon kikar på Fanny för att få tröst, för att få hopp, för att hitta på något sådant här idiotiskt måste man ju vara dumdristigt modig, det hoppas Edith. Och stark, det också. Fannys ögon blänker stora, hon gråter väl inte? Fanny ser en silhuett, en figur, någon som smyger fram snett bakom huset, fram emot huset, närmar sig dem. Personen är lätt böjd, som om man blir osynligare av att böja sig ner mot marken. Hon förbannar deras situation men kan inte stoppa något nu. Edith ville åka in till stan, men det skulle ju inte få problemet att försvinna. De måste få reda på om det är Ulf som lämnat ryggsäcken till stugan. De måste ta reda på hur farlig han är. Fanny är stel. Hon spänner sig, biter ihop, och blir ännu stelare, annars skulle hon börja hacka tänder. Om hon släpper bettet har hon ingen kontroll längre över käkarnas rörelser, det är en märklig upplevelse, nästan intressant. Fanny och Edith lutar sig båda framåt, koncentrerade på vad de ser, adrenalinet rinner till inför vad som kommer att hända. Personen, kan det vara Ulf?, går sakta fram mot stugtrappan. Huset är släckt, gardinerna fördragna. Sakta rör sig individen upp för trappan, ett trappsteg i taget, ena foten, andra bredvid. Stilla en stund. Så ena foten, andra bredvid, stilla. Spejar. Lyssnar säkert, vill inte bli hörd. Sista steget upp. Och fram till dörren. Känner på handtaget, borde inte vara låst här ute på landet, kanske borde det vara låst om en ensam kvinna bor här som precis fått fotografier i present? Fanny och Edith dividerade om det en god stund. Då de enades om, att de skulle ha mer kontroll inomhus än utomhus, bestämde de sig för att lägga tillbaka ryggsäcken i buskarna och låtsas som om Fanny aldrig hittat den. Det var lite förvirrande. Ingenting var logiskt. Men hotet känns verkligt. Dörren är alltså olåst, såsom brukligt är på landet en alldeles vanlig lördagsnatt hemma hos alldeles vanliga människor. Hemma hos sådana som inte inlett förbindelser med bindgalna män, sådana som inte tillverkar gift till hemmabruk, tja, speciellt hemma hos sådana som aldrig använder egentillverkat gift för hemmabruk på bortaplan… Dörren är olåst, och personen som står där, som hukar där, känner på handtaget och öppnar den. Och går in.

Scenen tillhör nu Edith och Fanny. 

Irja Liljeholm