Irja: Sommarmorgon- Inbrott

Efteråt, under ett par dagar efteråt, fanns faktiskt lättnad. Edith sov gott, för första gången på flera år. Magen lugnade sig, de sura uppstötningarna blev sällsynta, hon började känna smaker igen, färger svällde sakteligt in i gråskalan. Hon iakttog Elias noga, för att se vad som hände med honom. Nu när hon slappnade av, åtminstone lite, verkade han bli mer vaksam. Han sökte hennes närhet oftare, tog hennes hand när han kom åt, sken upp när hon skrattade. Han var för uppmärksam på henne. Och han ville inte sova i sin egen säng längre. Han var rädd, det fanns varelser under sängen, elaka varelser som kom upp så fort hon lämnade rummet. Och så typiskt, när hon svarade att det inte var på riktigt och att hon lovade, hon kunde se efter, ja då tittade han bara på henne som om det var hon som var den ovetande. ”Det finns ondska, mamma. Jag vet inte varför men jag vet att den finns. Okej?” Så Edith jobbade med att lugna ner sin son och att återfå aptiten, det fungerade bra. I ett fåtal dagar. För sedan måste någon ju ändå hitta Ulf? Hur snabbt… ja hur snabbt gick det, om någon låg… ja…? Det måste väl börja stinka. Komma flugor. Eller? Man läser ju ibland om sådana som ligger oupptäckta i åratal. Så alltefter dagarna gick bildades en ny orosböld i magen. Och en dag ringde det, äntligen, på dörren. Det var polisen. Det gällde en person de hört att hon kände, ja, kände väl, som verkade ha försvunnit. Visste hon någonting? Nej, det gjorde hon förstås inte. Han kanske hade åkt på semester? De verkade nöja sig med det och hon hoppades att polismannen inte märkte att hon knöt och vred händerna under bordet, borrade in naglarna i huden, hon spände sig så illa att hon fick träningsvärk. Det gick lite mer än en vecka. Huset drog i henne, men hon höll emot. Hon ville dit och lukta, känna om hon märkte något. Bara tanken fick henne att hulka. Hon gick inte dit.

Men det gjorde polisen, till slut.

Hon fick veta det av Elias. Han kom hemskuttandes och var alldeles till sig över att ha smaskiga nyheter att överbringa.

”Mamma, mamma, i Nils och Noras hus du vet, där? Där den där Uffe bor, du vet? Polisen var där, mamma, och de bröt sig in! Det kan väl poliser inte göra? Det var jättespännande, polisbilar och allt, och sånt där plastband, och mamma de var snälla mot oss!” 

”Men oj då, Elias! Hade Ulf gjort någonting olagligt?”  Elias blängde på henne, frågan var både dum och irrelevant, tyckte han.

”Han var ju inte där ju! De letade efter han! Jättespännande. Och vet du, de frågade mig, ja MIG! Om jag visste var han var!” Elias sprang ut ur rummet, och lämnade henne där med alla frågor. Han var inte där? Det gick inte. Det gick inte. 

Irja Liljeholm