Camilla: I Mermelindas kök 2

Gammelmödrarna

Ett litet, sirligt ingraverat kristallglas med Poire Williams på marmorbänken i det lilla arbetsköket. Färska örter plockade och buntade. En korg med citroner som en efter en skänker sitt skal i tunna strimlor, sprider doften som lyfter och lindrar.

Tystnad, ingen musik, inget skvalande. Det var så hon ville ha det. Hon kramade och rullade små bollar av kokosmassa. Sänkte dem sedan till hälften i den kardemummakryddade chokladen. En liten citronstrimla formad till ett hjärta på toppen för arom och balans.

De var på ingång, hon kunde känna det. Som så ofta när händerna jobbade och allt var tyst och stilla runt omkring henne, kom de på besök. De äldre, de visa. Gammelmödrarna. Alltid tillsammans. En välbekant närvaro för Mermelinda. En dov vibration under fötterna. Luften som tätnar, öron slår lock. Bilderna och rösterna inifrån. Varma, tydliga, kärleksfulla. Ibland mer på avstånd, som den bästa sortens vänner. Sådana som kan sitta i köket i timmar och knapra nötter, lukta på apelsiner och kommentera på ett och annat recept. Andra dagar var de pratglada, ville dela, uppmuntra, varna.

Öronen slog lock och det bekanta pipet tilltog i styrka. Mermelinda svalde och fortsatte att forma hjärta efter hjärta med de väldoftande, trådlika strimlorna. Hon hade lärt sig för länge sedan att man inte kunde fokusera på deras närvaro, bara öppna sig och fortsätta med vad det än var man höll på med.

Recept strömmade förbi, som alltid. Hon ville egentligen inte fråga om blommorna och lappen, men hennes förrädiska hjärta skickade bilder och en fråga. Energin tätnade än mer. De kluckade. Var redan förberedda på hennes fråga. Hon skulle inte få något svar. Det enda tecken hon fick var en bild av en silverberlock i form av ett ankare.

De strök henne över håret, kysste hennes panna, viskade välsignelser i hennes öra och visade hur man kan smula lite torkade nypon över chokladen för extra magi. En darrning i korianderbladen, de var borta.

Ett ankare. Vem var han? Eller hon?

Långsamt gick hon bort till den förrådshylla som täckte en hel vägg. Plockade ner glasburken med torkade nypon, öppnade, drog in den järnrika doften långsamt och bestämt. Magi. Ville hon ha det? Hon smulade ett nypon mellan tummen och pekfingret, lät de färgade flingorna segla ner mot de glänsande chokladmånarna och bestämde sig för att lita på de gamla.