Irja: Sommarmorgon- En kvist som knäcks

Fanny och Edith, de dricker starkt kaffe. Kaffe man inte kan sova av. De ska inte sova. De har förenats i sin undran över hur ryggsäcken kom till stugan, och de har erkänt föraningar för varandra. Det är någon i närheten som inte är inbjuden. Det finns ett zoomande i luften, som av elektricitet, en laddning. Om detta kommer ur deras föraning, en känsla inte olik den som frambesvärjs av spökhistorier, eller om den är någonting som finns, som är, som faktiskt zoomar… Det är något att tvista om. Så det gör de. Om vad som är äkta och vad som inte är. Och vad skillnaden är, egentligen. De fnissar till och med. Och tar sig samman, lyssnar till knakanden i skogen, spanar efter ljus. Ljus som inte ska vara där. Som det, där borta. Ja, där. Ser du? De drar efter andan. En räv! De släpper ut luft. De får sitta länge, med hjärtklappning som kanske kommer av för mycket koffein. Eller av någonting annat. Fanny fingrar på yxan som hon har lagt bredvid sig. Edith har kramp i vaden och träsmak i baken. Vill bra gärna kliva upp, sträcka ut sig. Inte än. Det kanske kommer någon. Någon som redan är död. Är han det? Edith huttrar. Det är kallt, fuktigt kallt. Det är vackert. Dimman dansar över sjön. Hon petar in en benig armbåge i Fannys mjuka sida, titta… De låter sig avledas, en liten stund. Fanny har spenderat många nätter på verandan, med magin hos älvornas dans på vatten som enda sällskap. Det är något av det vackraste hon vet. Till och med en natt som denna. Klockan blir tre. Kaffet tar slut. Det börjar bli riktigt kallt. De är stela. De börjar undra om de överdrivit. I deras delade medvetande finns Ediths skräck för hämnd och vålnader och Fannys upprördhet över någon som förföljer henne och barnen. Någon som måste vara i närheten nu. Någon som nog i akt och mening fört dem samman. I Fannys hemliga medvetande finns den riktiga skräcken, hur kan någon överleva att förgiftas två gånger? Han är ute efter dem, hon vet det. Edith viskar att hon måste gå och kissa. Och då hör de någonting… Det knakar. En kvist bryts av, den knäcker sönder skogens nattsömn. Någon där. Ett nattvandrande djur igen? Nej. Fanny griper tag i Ediths arm, där. En siluett. Jo, det är någon där. Någon som sakta rör sig fram, en mörk gestalt, någon där, någon träder ut ur skogen. De håller hårt i varandra och alla modiga planer blundar paniskt. Nej nej nej. Vad nu…?

Irja Liljeholm