Irja: Sommarmorgon- Förberedelser

Spaghetti. Lax. Persilja, vitlök och citron. Pinjenötter. Grön sparris. För den som vill finns det ketchup. Och ketchup passar till allt, tycker barnen, de äter ivrigt, snabbt. Edith och Fanny för en normaliserad konversation. Den handlar mest om mat, och om kulturen runt omkring mat. Vad mat betyder. Att den är tröst. Det är den nu också, både den de äter och den de pratar om. De måste vänja sig lite vid varandra, Edith och Fanny. De känner varandra egentligen inte så väl. Fanny är stark i kroppen, Edith bär upp kläder väl. Fannys naglar är ojämna, omålade, lite för au naturelle, faktiskt. Edith har till och med manikyrerade tånaglar. Fanny har långt hår, tjockt, ostyrigt, personligt. Edith bär sitt i en slät bob. Det verkar inte ha varit deras ”typ” som Ulf, Varulf, föll för. Var det då personligheten? Är de lika där? Trots att de faktiskt inte känner igen varandra, så där omedelbart som människor av samma sort faktiskt ofta gör? Barnen får duka undan efter middagen, de två mammorna går ner till sjön och kämpar tillsammans med att få loss båten från sin förtöjning. De hade lovat barnen en tur. Det är en sådan där tidig sommarljum kväll. Ingenting är riktigt tyst, allt lever och lockar och leker. Barnen i orange flytvästar. Nora och Nils sitter bredvid varandra, de lutar sig båda överbord tillräckligt för att kunna doppa fingrarna i sjön, som sammet. Fanny ror, kluckar årorna och drar dem alla ut på djupare vatten. Elias sitter bakom tvillingarna, bredvid Edith. Hon håller i honom, han har knäna vikta över relingen, bara fötter i vattnet. Kallare än sammet för honom, kittlande. Och tänk om en fisk kommer och biter honom i stortån! Fnitter och skvätt. Och insektsstim som brusar runt nära ytan, och solen som ännu värmer en aning, och luften som klarnar alltefter solvärmen skingras. En idyll. Men där är också Fanny som ror och ror och söker ett svar hon kan bli trygg med. Hon förbereder sig på ett anfall. Hon går igenom redskapsboden i tankarna, hon ska inte låta sig överraskas. Hon gör upp en plan och ror fort. Årorna vrider skummande kolkar i vattnet, en efter en, som barnen jagar. En idyll på vattnet. Men där är Edith som är lite lugnare nu, fast hon känner sig mesig, svagare än Fanny, är hon plötsligt beroende av Fannys godkännande? Hon måste sluta med att lämna ut sig på det här viset! Och Edith är inte dum, hon slåss mot sin hitintills förrädeliga naivitet. Hon känner faran, hon också. Bara det är att förbereda sig. 

Irja Liljeholm