Irja: Sommarmorgon- Kapet

Ediths historia är lik Fannys. Bara längre. Mycket längre. Så pass utdragen, att hon hann bli till ett ingenting, åtminstone nästan.

”Jag hade inget försvar för det jag tog som kärlek. Vem vet, det kanske faktiskt var kärlek, som en muterad form av den. Där fanns passion. Och jag uppslukades. Jag gick in i en grotta som saknar utgång.” Edith viskar. ”Jag är därinne ännu. Med hans vålnad. Åtminstone trodde jag att det var hans vålnad. Nu vet jag inte vad jag ska tro.”

”Vad gjorde han mot dig?” Edith skakar på huvudet:

”Jag förstår i efterhand inte hur jag kunde låta det gå så långt. Varför jag, från att ha varit självständig, blev beroende av hans godkännande. Varför det värsta som fanns var hans förnekelse.” Edith ber om vatten, och hon får ett glas whiskey till. Hon rynkar på näsan men dricker. ”I början var hans kärlek en ynnest och en glädje. Sedan blev den en rättighet jag måste förtjäna. Och därefter blev rättigheten en skyldighet jag måste utstå. Det var då all glädje suddades bort. Det var då jag satte stopp. Och det var då förföljelserna inleddes.” Edith ser upp, svart mörker sticker pilar i Fanny. ”De pågick i år. I år…. Det började med att han, veckan efter att jag gjort slut, väntade på mig utanför jobbet vid lunchdags. Han gick fram emot mig med en självklar schvung, tog tag i mig, skrattade otvunget och började prata med mina kollegor, han kunde konsten att vara galant. Sedan blev han vänlig och bara lite lagom beskyddande när han talade om mig. Jag framstod som labil och han som ett löfte. De tyckte att han var ett kap och skrockade bort det de tolkade som min tvekan. Nästa sak som hände, var att han en dag stod bakom min mor i kön på Konsum och charmade sockorna av henne. Hon blev alldeles till sig när hon fick förklarat för sig att han ansökte om platsen som mannen i mitt liv. Och mina dagar blev ett kalejdoskop av skärvor han satte ihop som han behagade. När jag ville ha honom ville han hålla vårt förhållande hemligt. När jag stötte ut honom, lurade han alla till att tro att vi var ett par. Jag var dum som inte sa någonting, men jag skämdes. Och sedan började hoten. Han skulle aldrig ge upp. Jag kunde lika gärna ge mig, genast. Jag tillhörde honom. Jag var vax i hans händer, sa han. Han kände min värld, sa han. Han visste vem jag var, han kunde berätta somligt för mina kollegor. Han kunde göra illa min mor. Han kunde såra min son. Jag gick till och med till polisen en gång. De kunde inte göra någonting. Han hade inte slagit mig, eller hur?”…

”Vad gjorde du?”

”Jag kunde inte fly. Jag hade inte råd att fly. Jag ville inte lämna min mor. Mitt jobb. Rycka upp Elias med rötterna. Han är så känslig som det är. Jag hade egentligen inget val.” Edith gömmer ansiktet i händerna, hon snyftar nu. ”Jag hade inget val. Faktiskt.” 

Irja Liljeholm