Irja: Sommarmorgon- Brödet ska jäsa

Damen klickar fast lederna i varandra på nytt och kommer med möda upp i stående, så snart hon står upp är stegen säkra. Hon klämmer på degarna och är belåten.

”Nu ska de jäsa. Sedan kan vi göra bullar. Tedukar?” Fanny tar fram rena tedukar, damen luktar på dem, jo faktiskt, innan hon stoppar om degarna med dem. ”De måste vara fräscha. Kom, sätt er. Kan vi värma på kaffet kanske?” Fanny som just varit på väg att sjunka ner på en stol hejdar sig halvvägs i rörelsen och går tillbaka till spisen. Hon formulerar sin tanke:

”Jag gör som ni säger bara för att jag faktiskt vill veta. Vem ni är och varför ni är här.”

”Ja. Vem jag är och varför. När jag har pratat färdigt kan du kanske svara på den frågan. Jag vet själv inte. Jag vet då rakt inte varför jag är den jag är. Det finns de som säger att det är en mening med allt. Själv tror jag, att bara de som aldrig varit med om någonting hemskt kan säga så. Vad är meningen med detta?”  Hon väntar tills hon får sin kopp fylld, låter Fanny gå tillbaka till spisen med kannan och tillbaka för att nästan sätta sig igen, och ber då om socker. Irritationen stegrar sig. Och hejdar sig inför ett höjt, krokigt pekfinger.

”Jag ska berätta. Men strupen behöver smörjas. Inte illa menat. Och ja, jag hörde frågan. Varför jag är här. Varför jag är jag är du inte lika intresserad av.” Fanny ställer ner sockerskålen med en oartig smäll på bordet, hon belönas med en nick. ”Jag ska ändå berätta lite om mig nu. Om jag inte gör det, kan ni inte förstå varför jag är här. Och vi måste klara av det först, innan vi bestämmer vad som måste göras sedan. Det blir nog någon gång runt frukost.” Ansiktet, det gamla rynkiga med lena kinder och blå ögon, det som vilar snett förmanande på den bräckliga nacken, det spricker nu upp i förväntan. ”Det blir gott, ska ni se. Ni har bankat ner er rädsla i brödet, om ni inte var så trötta skulle ni känna hur lätta ni blivit. Ni har saltat brödet med era tårar. Det förflutna kommer att ge er kraft att fortsätta, det ger er näring, hur besvärligt ni än tyckte det var. Ur smärta födelse, allt det där ni vet. Som jag pratar… nåväl. Min kärlek. Det här handlar om min kärlek.”

Irja Liljeholm