Irja: Sommarmorgon- i verkligheten

Stugan har varit Fannys i nära femton år. Den är hennes tillflyktsort, platsen hon åker till så ofta hon kan, helst varje helg under sommarhalvåret. Morfar byggde stugan, han var inte snickare eller byggmästare eller särskilt händig över huvudtaget. Men han var envis. Envis som en blå gris, brukade mormor säga, både stolt och irriterad på samma gång. Han gav den till Fanny när mormor låg för döden och han själv var alltför drabbad av Parkinson för att kunna köra bil, än mindre kunna gå hela vägen från landsvägen genom terrängen fram till stugan. Under allt som hänt i Fannys liv från det hon var liten som en tumnagel har stugan varit hennes säkra plats. Hennes trygghet, ett vilohem, ett ställe där hon alltid har kunnat andas. Buskaget som Sirius plötsligt blivit rädd för inhyste tre somrar i rad en igelkott, den blev nästan tam. Fanny går fram till busken och kan inte se någonting märkligt. När hon vrider på huvudet för att skrocka tröstande till Sirius skymtar hon någonting blått i ögonvrån. Hon hejdar sig och går närmre, och det är då pulsen ökar. Det är då hon känner hjärtat slå, det är då luften tar slut och skräcken slänger ett nät över henne och drar åt. Hon vet mycket väl vad det är som ligger där. Det är någonting som inte ska vara här, ute på landet, vid hennes stuga. Som inte kan vara här. Som hon senast såg på en annan plats i en annan mycket skev verklighet. En blå ryggsäck. Sirius vet, hon också. Fanny måste flytta på ryggsäcken, gömma den. Se vad som finns i den, hon måste. Hon lyfter upp den, den är inte för tung men inte heller tom. Den är blöt förstås. Hon rusar med den i utsträckt arm uppför kullen mot huset. Sirius följer henne, morskare nu. I stugan hörs köksslammer och fnitter, barnen får inte märka någonting. Det första hon gör är därför att kasta in ryggan i hall- skrubben, hon petar in den långt bakom fiskeväskan och kubblådan, hon föser ett berg av stövlar över den och stänger dörren. Står stilla en stund och letar efter en tanke, en enda utom det ekande Hur? Hur? Hur? Sakteliga tränger barnens pladder och stök in bakom Hur och för henne tillbaka till verkligheten hon tvingades in i. En verklighet där hon har barn att skydda och ett liv att fortsätta leva och ett jobb att underhålla, en lägenhet att ombona och en stuga att år efter år semestra i, en verklighet i kontrast till en annan tid, och därför ännu svärtad med rädsla och lite panik. Och just nu, när hon började tro att det kanske var över ändå, just nu när hon inte haft ett panikanfall på flera dagar, ja just nu händer detta.  

Irja Liljeholm