Irja: Sommarmorgon

Det är en vår som inte känns som vår. Det är lövsprickning och frodigt ogräs, det är blå blommor som tränger fram ur myllan, de slår upp kronblad mot en öppen himmel. Det är en himmel öppen för regnet, det som viner och spräcker droppar mot Fannys ansikte. Hon står på sandvallen, tung och blöt är den, hon fryser trots rusting i ylle och morfaderns gamla vinylregnställ. Kylan tar sig igenom denna rustning, hittar ett kryphål i nacken där en hårtofs blivit blöt och slickar huden, där tränger kylan in och smiter ner för ryggraden, in i märgen och hon drar upp axlarna i fåfängt försvar. Himmelens vatten spräcker sjöns spröda yta, den hon annars gärna ser spegla träden och molnen, den som annars dricker sig otörstig på solstrålar. Sirius flänger genom bilden, ett blont virrvarr av tassar och vispsvans, tunga och flaxande öron. Hon tycks obekymrad av väder och vind, för henne är detta lyckan. Matte står på vakt och Sirius är utsträckt kropp i det fria, på platsen som betyder Tillsammans. Hon vet precis vilka växter som väntar på att slå ut, hon vet var snön låg som tjockast för ett par månader sedan, hon vet vem av ekorrarna det är som ligger begravd bland multnande löv. Fanny vill helst av allt gå in men står kvar, hon längtar efter värme, att känna kylkrampen släppa taget, efter den där varma koppen mellan handflatorna, efter att kittlas av en rännil vatten på väg att förångas där hon står med ryggen mot eldvedad varm spishäll. Längtan är för skön att släppa riktigt än, och Sirius är glad och kommer med en pinne, bockar mot henne, kasta då, kasta, lek med mig! Barnen kanske har vaknat, bara det slutar regna, Fanny hade en plan med den här helgen. Det är vårens städhelg, hon ska göra stugan sommarfin, det är mycket som dammat till sig och tappat glansen under vintern. Hon själv också. Sirius slänger sig efter pinnen matte kastar gång på gång, åt olika håll, så långt bort det går. Fanny följer henne med blicken men har inga tankar att tänka, försvarsmuren är tjock av trötthet och förtvivlan, där finns ångest och rädsla också. Det är bara när hon kastar en blick på klockan och tänker på barnen och deras frukost som det kommer in ljus. Sista pinnkastet, hon slänger upp med armen och pinnen far i väg, åt motsatt håll den här gången, hon vill kasta den upp för stigen mot stugan, den far lite snett och in i ett buskage. Sirius hänger glatt på, hunden ökar farten för nu rör sig matte också, och hon stryker med en jaktpilots precision längs med mattes ben på väg mot sitt mål. Och stannar, tvärstannar. Sirius backar, reser ragg och kryper samtidigt ihop, gnäller, hon släpper inte buskaget ur sikte.

”Men Sirius, vad är det?” Fanny får böja sig ner för att klappa Sirius, trösta, vad har skrämt henne? En geting, en skugga, en rotvälta? 

Irja Liljeholm