Irja: Sommarmorgon- Självförsvar?

Fanny vacklar. Hon vacklar i sitt löfte att aldrig någonsin berätta. Edith är här som Gudasänd. En gåva. Hon som bekänt. Och hon är samtidigt en syster. Någon som vet. Hur viktigt är det, att dela bördan? Känns det bättre sedan, om bördan är delad? Edith gjorde förarbetet, det verkar så. Och Fanny satte sedan in slutstöten. Tror hon. Fast tvivlet är starkt nu. Det verkar omöjligt att det inte lyckades. Men hur kom annars ryggsäcken hit? Med fotografier av dem båda, av hans båda kvinnor? Som om han vill sammanföra dem. Så kan det väl ändå inte vara? Ulf ringde en kväll och bad henne komma. Jo, han bad, det var ingen befallning. Han var så sjuk. Mådde riktigt dåligt. Han krälade, han yrade. Han behövde hennes hjälp. Hon blev fullständigt flabbergasted, tagen på sängen, stum av häpnad. Han verkade inte ha förstått någonting av det hon sagt, av allt det elaka hon ropat, trots att han sett på när hon grävde en vallgrav av avståndstagande. Han kunde omöjligt tro att hon brydde sig om honom? Han kunde omöjligt anse, att det var upp till henne att hjälpa honom? Tydligen var det så. Och det kunde ha varit skrattretande, men det skrämde henne mer än något av det han tidigare hotat henne med, mer än förföljelserna. Hon skulle aldrig undkomma. Han tillät det faktiskt inte, det var inte bara en varning. Hon skulle inte undkomma, om hon inte tog makten nu. Hon var tvungen att ta till drastiska åtgärder. Och nu, just den här kvällen när han ringde och var svag, just nu hade hon den bästa chans hon skulle få. Fanny fyllde en gammal nässpray- flaska med vätskan hon förberett under hösten. Hon hade tillverkat medlet som en besvärjelse. Hon behövde ha någonting att försvara sig med, om allt skulle gå riktigt illa. Så intryckt i ett hörn var hon. Så desperat. Nu skulle hon använda det. Han var farlig. Hon måste skydda de sina. Så Fanny gick upp till honom. Hon baddade hans panna, hon torkade upp hans olycka. Hon mumlade liksom trösterikt, men orden hon sa var vända ut- och- in.  Hans tacksamhet. Oj, hans tacksamhet. Hon gav honom medicin. När han somnat, torkade hon av allt hon rört vid den här kvällen. Hans panna. Kranen. Dörrhandtag. Lampknappar. Ett glas vatten. Hon tog med sig skurhinken, trasan och nässpray- flaskan när hon gick.

Och sedan. Tystnad. 

Irja Liljeholm