Camilla: De krokigaste träden 6

 

Turkosen jag hade fått av far dinglade runt halsen i ett enkelt snöre när jag klev på den första av många bussar som skulle ta mig till huvudstaden.

 

Först när bussen körde iväg från min lilla hemby landade tyngden av fars frånvaro på min bröstkorg.

Ett helt liv, en hel värld låg framför mig, och allt skulle jag vara med om utan att kunna spegla mig i hans ögon.

 

Tyngden formades till en järnhård hand som kramade mina lungor tills jag inte kunde andas. Benen klistrade mot plastsätet. Panik. Ensam i en buss fylld av främlingar.

 

Jag började rabbla mors recept för att hitta någonting att hålla fast vid. Viskandes, stammandes.

 

-        Elipsomo

j-j-j-jäst

socker

m-m-m-m-mjöl

ros…marin

kalamatas

feta

karamell…iserad…l-l-l-l-l-lök

 

 

-       Gliko t-t-t-oy Koutaliou

s-s-s-s-s-skedsöta oliver

råa…gröna…o…liver

s-socker

vah…tten

b-b-brännvin

citronskal

c-c-c-citronsaft

 

Ett efter ett. Timmar i sträck. Med kallsvetten sipprandes under blusen tog jag tillbaka vett och sans genom rötterna mor hade gett mig i den här världen.

 

När jag kom fram till det första bussbytet hade jag redan blivit vuxen. Platsen far hade lämnat tom i världen kunde inte fyllas. Men jag var hans dotter och bestämde mig för att leva det arv han lämnat mig. 

 

Snällhet och buller. 

 

Solig envishet.