Ann-Charlotte: En röd termos med varm choklad

En nästan antik gammal röd termos poppar upp i mitt minne. Ett avskruvbart lock
som bildade en plastmugg precis lagom stor för att värma ett barns frusna fingrar. Ett innerhölje av aluminium som håller kära minnen varma;

en slank skida som skjuter fram i det redan upplogade snöspåret i en rytmisk dans

med motsatt sidas stav. Stavspetsen genomborrar den vita marken och fortsätter som i trance sin rörelse bakåt, snett uppåt. Den andra skidan glider framåt några centimeter jämte den förra, den andra stavspetsen genomborrar den vita marken på sin väg bakåt, snett uppåt, det monotona men samtidigt graciösa samspelet upprepas om och om igen. Jag ser tydligt den tillplattade främre plattan på min svarta pjäxa. Jag känner hur min ena häl lyfts uppåt tills skidans bindningar börjar streta emot. Mina armar och ben, min hela kropp utövar ett fysiskt arbete som jag knappt är medveten om. Mina minnen får fritt utlopp samtidigt som mina sinnen insuper den vackra och lugna skogen där granarnas grenar är täckta av ett tjockt lager snö.

Som barn övade jag, i min svart overall med röda sömmar, övade jag alla små delar av detta specifika rörelseprogram. I min toppluva med röd tofs och rött snöre som knöts fast under hakan inpräntade jag rörelserna in i minsta detalj. I eljusspåret, iförd såna där dunvantar där tummen inte får värma sig med de andra fingrarna. Mamma som oftast fanns vid min sida i spåret bredvid. Mamma som stadigt  stakade sig framåt och klev åt sidan när någon i hög fart susade förbi, samma mamma som ibland ramlade och föll pladask i nerförsbackens kurva. Efter en sån tur var det gudomligt att ta av sig skidorna, sätta sig på en sten med benen utsträckta rakt ut i vädret och värma fingrarna runt en röd plastmugg med rykande varm choklad.