Cecilia: 7 December

Såhär års förr  var det alltid varmare än varmt på Kungsgatan 6.

Först knackade man på en av glasrutorna på ytterdörren, tryckte ned handtaget jättehårt med den vänstra handen så att dörren öppnades för att med den högra handen öppna ”inner-ytter-dörren”, den som bara var där på vintern.

Medans man smällde igen den riktiga ytterdörren, som inte annars gick igen, stenhårt och samtidigt ryckte handtaget inåt och uppåt – med två händer – förundrandes över hur det var möjligt att de små rutorna i dörren aldrig gick sönder – skreks det  ”hallååååååååååååååå jaaaaaaaaaaaaaaa!!”.

Eller som det heter på ren Bohusländska ”Hallööööööööööööööjaaaaaa!!!”

Oljepannsvärme på max slog in i näsborrarna, ögonen torkade på en halv sekund och matdoften spreds i hela kroppen medans man brottades med att kunna se något genom igenimmade glasögon.

Halvvägs nerför trappan från mellanvåningen stod farmor och torkade händerna på förklädet innan man ens fått av sig mössa och stövlar.

”Tar du med julmusten upp från matkällaren?”, sa hon med en fot på väg ner för att göra det själv och en fot på väg upp för att kolla allt som stod på spisen.

”och du har väl tjocka sockar på dig för golvet e kallt? Annars finns det laddar.”

Alltid när man kom upp i köket stod du där.

Oftast med ryggen till eftersom du var tvungen att ”kolla spisen” medans farmor gick ner för att kolla ”hem de va”.

Så fort jag kom in i köket vändes den breda, rutig-skjort-klädda-med-gammal –farbror- linne-under - ryggen åt mitt håll och det varmaste, bredaste, härligaste leendet i världen tog dess plats.

Aldrig i hela mitt liv har jag någonsin känt mig så välkommen någon annan stans som i farmor och farfars kök.

Du tog några steg från spisen – den skulle ju trots allt fortfarande passas – och gav mig den största och starkste björnkramen in världshistorien. Alltid! Varje gång!

Ingen annan kram i världen kunde eller kan mätas med dina kramar.

Orättvisa och skvaller var det värsta du visste, även  inom den närmaste cirkeln, och du tog ”de dina” i försvar även om det inte rikgtigt var nödvändigt.

Du lärde oss  - du och farmor – att det alltid finns tillräckligt för alla om vi alla delar lika och gör våran del.

Det sas ofta att du var en något tystlåten man – men vem var inte tystlåten jämfört med farmor (och jag kan veta det, jag har förmågan att kunna pladdra lika snabbt och fort som henne J)?

Ni balanserade upp varandra.

Med farmor var det ”catch up” och med dig var det att ”bara vara”.

Att sitta och äta bullar med farfar, det var lycka.

De orden som yttrades över bullar, saft och senare kaffe var väsentliga och skratten bubblande och bullrande.

Nu, denhär tiden på året , tänder jag inte ett utan alla ljus i huset för dig.

Och varje gång jag tror att ”nu blir jag sentimental, nu kommer tårarna” så kommer det ett leende istället. För varje ljus kommer ännu ett minne, följt av ännu ett leende, och för varje minne ännu ett , och ännu ett.

Tänk att jag fick ha dig i mitt liv ända tills jag var närmare 40 år – vilken lycka!

Tack!

Grattis på födelsedagen farfar! Jag älskar dig.

 

Cecilia Götherström