Irja: Dan före dopparedan

Vera synar sina listor. Vad är det hon har glömt? Det känns som om det är någonting hon inte tänkt på. Vad i hela friden? Hon har städat överallt, till och med i pannrummet gubevars. Badrummet och toaletterna glänser så gott de förmår med alla sina repor och brukningssprickor, köket är nära att sprängas av all mat, i vardagsrummet väntar trädet hon ska klä i morgon, lådan med pynt och granljus står bredvid. Iläggsskivorna är isatta i matbordet, hon fick Vilhelm att förstå instruktionerna och hjälpa till. Extrastolar är nerburna, hon borde nog inte göra sådant, det höll på att gå tokigt men gjorde det inte. Nej, det gick bra. Ja, det gick bra. I källaren står backar med julmust och julöl och flaskor med hemgjord mumma. Och i köket, är det någonting hon glömt där? Nej, hon har följt sin egenhändigt sammansatta julebok, där allt står, från inköpslistor att kopiera till recept att följa eller komponera om. Snart kommer barnen, och barnbarnen. Så underbart. Hennes Nicholas och Ruben, de kommer redan i kväll, hon kan knappast vänta! Imorgon kommer den rotlösa ivriga Anselma. Och Olivia skulle också komma, när Vera hörde det höll hon igen om glädjen så gott det gick, för tänk om någonting kom i vägen, hon saknar Olivia alldeles för mycket. Om inte Nicholas gift sig med henne hade hon gjort det själv, om hon kunnat. Skilsmässan, som ju inte alls handlade om Vera även fast hon kände sig ansvarig, förstås, när gör hon inte det, ja den höll på att krossa henne. I hemlighet, förstås. Utåt fanns hon där för Nick, lyssnade och stöttade honom, och det var dubbelt och på något sätt illojalt att hon faktiskt förstod Olivia, hur mycket hon än älskade Nick, en av hennes tre Viktigaste i Världen. Vad är det nu hon har glömt? Finkläderna hänger framme, även Vilhelms, och hon har glögg, nötter, pepparkakor… Sängarna är bäddade, allihop. Hon måste le, tänk om hon glömt julskinkan…! Och ja, där är det. Hon har faktiskt glömt att griljera den. En lättnadens suck, det är det hon måste göra. Och imorgon kommer Anselma att göra knäcken som hon alltid gör när hon är hemma till jul, och Olivia kommer säkert att stå vid Veras sida och fräsa korv och köttbullar… Spjällen ligger och marineras möra, köttfärssmeten står och stadgar sig… Det är bara griljeringen kvar hon kan förbereda, det tar hon i morgon bitti. Hon längtar efter sin familj. Om nu bara Nick och Ruben håller sams. Att de båda skulle vilja köra upp samma kväll, stämningen kan bli spänd, trots att de båda försöker. Hon gissar, och hoppas, att de troligtvis oberoende av varandra ville komma kvällen innan för att de båda vill bestämma hur granen ska kläs, sådant ledsnar man aldrig på. Hon sätter sig ner och sitter, stickar lite, och lite till, och sitter ner, ingen idé att läsa för hon kan inte tänka, hon är före- festen- nervös- glad…. När kommer de? Vilhelm är rastlös och väntar han också, han har svårt att sitta stilla. Alla de som är hennes under ett tak! Hur bråkiga eller diskussionslystna eller glömska de än är. Vem kan det vara som kommer först? Säkert Ruben, han är mer sensibel och rejäl. När det äntligen ringer på dörren, småspringer hon fram och öppnar. De står där båda två. De ser fridfulla ut, de ser ut som de bröder de var under uppväxten. En tyngt faller undan och hon får tårar i ögonen. Hennes pojkar har hittat varandra igen. 

Irja Liljeholm