Irja: Julmiddag

Sylta, skinka, smör, senap, sill... Rotsakslåda, rödbetssallad, revbensspjäll och rimmad lax. Knäckebröd, korv, kavring, köttbullar. Granen blinkar kulörta rytmer men Sinatra har fått volymen sänkt, på golvet ligger julebocken dold under alla paket som inte var avtalade. Stearinljus sprider mildhet i kupor och stakar, i ljuskronor och på fat. Elden brinner stadigt, bevakas stolt av Ruben. Vid hans sida Emma, hans fru, och deras vuxna barn, de har äntligen kommit. I köket trängs de nyanlända barnens partner med övriga familjen, vad kan göras, åh så gott, vilket jobb, och titta här, jag tog med en paté, jag har lagt in lite sill, jag kunde inte låta bli att köpa med mig den här osten…! Vera ber Olivia hämta musten och mumman i källaren, Olivia tågar iväg på sitt uppdrag och Vera ger Nicholas en bestämd knuff och begär såsom bara hon kan begära av honom: ”Si så. Gå. Du också.”  Olivia i trappan ner i källaren, en ensam glödlampa i taket, källarsvalkan kommer henne till mötes, bullret från pannrummet, steg bakom henne. Nere är det mörkt, hon trevar efter lampknappen, kan inte se den, den ensamma glödlampan är inte stark nog.

”Var är du? Vänta, jag ska tända…” Nicholas trevar i halvmörkret, får hennes hår i handen. De stannar. De stillnar. De står en stund inuti 'jag vet inte, jag saknar dig, jag saknar henne.' Saknar henne, deras lillflicka som försvunnit. Saknar varandra, tappade bort. Och Nicholas släpper inte hennes hår, hennes huvud, perfekt rundat ner mot nacken. När hon vänder sig om håller han om, drar in doft och vill hela. Hela sig, henne, Selma, hela flickan som försvann långt bort. Det finns en kyss där, i källaren. En som kanske är smärtsam, kanske desperat. Kanske är den ljuv, smäktande. Kanske är den vilsam, ett hemma. Vad den än är, så är den deras. Julmusten och mumman står till slut på bordet, men det dröjer. Det dröjer och pakethögen intar mytiska former. Vera kan inte låta bli att undra hur hög pakettraven ska bli när nästa generation gör sitt intåg, när de små barnen kommer till dem. För hon vet att de kommer, om några jular är de här. Hon bara vet. 

Irja Liljeholm